Herman Lohe arbetar med måleri och installationer, har varit verksam i Örnsköldsviksregionen och bor numera i London. I sommar gjorde han en udda utomhusinstallation i samband med Nordingråfestivalen, där han med ett stort militärtält, en bale hö, och musik från beredskapstiden på 40-talet ville diskutera problematiken kring ”det svenska”, om identitet och tradition. Hans tidigare installationer har kretsat kring frågor om sociala hemvister och längtan efter kanske förlorade ursprung, med fysiska miljöer ofta byggda som tillfälliga rum för meditation och reflektion.
Här kommer ett bidrag till Volym av Lohe om en aktuell konsthändelse i London, en betraktelse som många konstnärer kanske känner igen inför utställningar man själv kanske velat göra.
Nämen va…!
Pangea - New art from Africa and Latin America
Saatchi Gallery, London, till 2 nov.
Ibland träffar man på ett sådant där konstverk som känns ”nämen va faen!” Ett verk som man önskar man själv gjort, man själv kommit på. En sådan där genial tanke, enkelt ren, självklar och alldeles… nämen va faen!
Rafael Gómezbarros monumentalverk Casa Tomada. Hundratals halvmeterstora myror klättrar och kryper på väggar och tak i Saatchi Gallery, London. Rafael Gómezbarros är en av konstnärerna som deltar i den stora utställningen Pangea - New art from Africa and Latin America som pågår fram till den 2 november 2014 på Saatchi Gallery.
Mina tankar går till surrealismen och filmer som Un Chien Andalou, Den Andalusiska hunden av Luis Buñuel där allt är som en obehaglig dröm, eller 50-talets amerikanska svartvita skräckfilmer om utomjordingar och muterade varelser som invaderar jorden. Ja, det var det enda SVT sände när det regnade på 70-talet… Sci-Fi-skräck och Sickan Carlsson förstås… det är i alla fall vad jag minns från när jag var barn. Hur som helst hade vi t ex ”Them” från 1954 där tusentals jättemyror väller upp ur jorden för att förgöra mänskligheten och bistert högtidligt fastställer en man i trenchcoat och James Cagney-hatt: ” We may be witnesses to a biblical prophecy come true: and there shall be destruction and darkness come up in creation and the beast shall reign over the earth!”
Rafael Gómezbarros, Casa Tomada 2013 Resin, Fiber Glass, Madera, Screen Cotton, Cuerda Arenas, Cerrejón Coal Body:50 x 20 x 50; Legs 90 x 50 cms(c) Sam Drake, 2014 Image courtesy of the Saatchi Gallery, London
Men det är ju inte bara skräckfilm jag tänker på. Tankarna går också till skapelsen, inte den religiösa versionen då, utan skapelsen som i naturen och allt liv vi delar vår planet med. Alla kryp, insekter, däggdjur, fiskar, kräldjur, fåglar, växter och organismer, de stora haven och skyarna. Alla medvarelser vi utrotat och utrotar. Hur vi människor på något sätt ser oss som överst på näringskedjan, skapelsens krona och med självklart företräde. I skalförskjutningen där installationens myror är väldiga och påtagliga förskjuts plötsligt vi till de små. Sårbara. Till de som kanske inte alls längre är överlägsna utan snarare jämlikar, eller rent av de underlägsna. Högmod blir till ödmjukhet. I detta tycker jag man också kan dra paralleller med befolkningsgrupper och historia. De gamla kolonialmakterna och nutida maktstrukturer och ett omedvetet eller medvetet synesätt om mer eller mindre värdefulla människor och delar av världen där det rika väst står högst på näringskedjan. Har företrädet.
Rafael Gómezbarros, Casa Tomada, 2013 Resin, Fiber Glass, Madera, Screen Cotton, Cuerda Arenas, Cerrejón Coal Body:50 x 20 x 50; Legs 90 x 50 cms (c) Sam Drake, 2014 Image courtesy of the Saatchi Gallery, London
När jag läser om Casa Tomada, väldigt fritt översatt Invaderat Hus (hem), så är den i sitt sammanhang en kommentar till rotlöshet, flyktingens, den tvångsförflyttades situation. På Gomezbarros hemsida står att läsa att Casa Tomada (Taken House) är ett vandringsprojekt som handlar om urbana ingrepp, där mer än 3000 myror i skulptur visas på arkitektoniska fasader och strukturer för att väcka debatt om invandring, tvångsförflyttningar och rötterna, i tider av globalisering.
Rafael Gómezbarros har även ställt ut Casa Tomada i bl.a. Bogotá, där tusentals myror invaderade the National Congress stenfasad och på Bienal Cuvee 2013 i Linz, Österrike.
Oavsett vad man nu lägger in i det här verket, om det nu är svartvit skräckfilm, naturexistentialism, moraliska värderingar eller politik så väcker den frågor på ett alldeles spektakulärt sätt. Ett riktigt nämen va faen, vad bra!
Text: Herman Lohe
Volym 2014-09-10