Öppen sida
Välkommen
med ditt inlägg om konsten! Tyck
gärna till om Volym!
Skicka din text (även bilder går bra) till: mats.de.vahl@lvn.se
Upphandling av konst…
Svar:
Torgny Åström har helt rätt i kritiken kring tystnaden runt projektet. Upphandlingen skedde under en ovanligt kort tid mitt i sommaren (utlystes i Volym). Men sedan dess har det varit tyst med information från kommunen, om utfallet och resultatet av tävlingen, trots att det gått fyra månader sedan stopptiden för upphandlingen. Volym har tidigare i höst varit i kontakt med kommunens konstansvariga och begärt in och blivit lovade uppgifter och bildmaterial om det vinnande förslaget, men utan resultat. Efter ny påstötning med anledning av insändaren (tack!) kan detta berättas:
Den 16 augusti togs beslut om att ”Anbudsgivare nr 6, Anna Kristensen, väljs som leverantör för konstutsmyckning av Härnösands Resecentrum.” Anna Kristensens utsmyckningsförslag består av tre delar. 1) Ett uppförstorat pärlhalsband som ska sväva i luften i den del av caféet som har högsta takhöjden. 2) Sju små målningar som en berättande historia om ett barn med en resväska och ett halsband, en man på ett café och hur deras vägar korsas. Målningarna utförs ”anonymt” på transportcontainers runtomkring på bangårdar och godsterminaler längs norrlandskusten, fotodokumenteras och visas som foton monterade väggfast på lämplig plats i resecentrumet. 3) Bonus i form av en bok med bilder ur berättelsen. Boken trycks i tusen exemplar och är tänkt att finnas tillgänglig i kafé eller kiosk inom området.
Anna Kristensen, skiss Pärlhalsbandet, i miljö
Anna Kristensen är en sedan länge etablerad konstnär bosatt i Umeå, och var en av den nio (9) konstnärer som inlämnade anbud till utsmyckningen. En av anbudsgivarna hade inte till fullo accepterat avtalsvillkoren, vilket gjorde att dennes förslag inte kunde gå vidare till utvärderingen av anbuden. Därmed återstod i praktiken åtta förslag. I den första bedömningsomgången (av kommitté 1 bestående av Maria Oldenmark, konstintendent, och Kjerstin Schenell, fd konstintendent) valdes tre anbud att gå vidare. Av kommitté 2 (Oldenmark, Schenell, Tomas Karlström, stadsarkitekt, Stefan Gilliuson, projektledare byggkontoret, samt Ola Lind, konstnär) blev den samlade bedömningen att Anna Kristensens anbud bäst uppfyllde utvärderingskriterierna som var uppställde enligt förfrågningsunderlaget (konstnärliga perspektiv/utsmyckningens tema/utsmyckningens samverkan med omgivningen). Förslag till beslut och motivering skrevs lika med bedömningen. Samma dag, den 16 augusti, skrevs beslutet under av Göran Andersson, förvaltningschef vid Samhällsförvaltningen. Så långt ett förhoppningsvis tillräckligt tydligt formellt svar på Torgnys insändare. Det finns naturligtvis mycket man kan undra kring kommunens hantering av ärendet. Den ovanliga formen av anbudsförfarande, i motsats till en traditionell konsttävling. Den begränsade annonseringen av utlysningen, gjordes endast i Tendsigns databas och på kommunens hemsida, samt senare i Volym. Den extremt korta upphandlingstiden. Men får intrycket av en stor okunskap om konstnärens arbetsvillkor, eller byggherrens ovilja att lägga ner extra tid och möda i förarbetet för konstprojektet. Slentrianmässigt jämställs här konstnärlig offentlig gestaltning som vilken leverans som helst till ett bygge. Man glömmer konstens och kulturens unika och särskilda värde, att det är den som ofta blir en viktig del av platsens ”ande”, i det här fallet en resestations estetiska och känslomässiga uttryck. Detta kan vara själva byggnadens arkitektur och närmiljö, men om den inte skiljer ut sig desto viktigare är det med konstnärlig gestaltning. Det kan vara konstverket som ger den oerhört betydelsefulla identiteten och karaktären åt en plats. Man kan jämföra med den ambitiösa satsning som Kramfors gjorde för sitt resecentrum, som Volym tidigare skrivit om.
När Anna Kristensen påbörjar sitt arbete i Härnösand finns det anledning att utförligare i Volym berätta om utsmyckningen. Se även hemsida: www.annakristensen.se
Jan K Persson
Volym 2012-11-14
Upphandling av KONST till Härnösand
Det har skett en upphandling av konst för Härnösands nya Resecentrum. Få har fått kännedom om detta uppdrag. Som tur var offentliggjorde Volym det som då var offentligt.
Nu gäller det fortsättningen.
Det första grumliga uppgifterna fanns på nätet, på den sidan som kommunen brukar använda för upphandling, men som väldigt få konstnärer brukar kolla.
Det gjorde det för mig intressant att följa det ärendet. Min egen ingång var och är endast en kulturjournalist intresse och uppdrag.
Härnösands kommun valde att arbeta, som man brukar vid uppköp av stolar, bord och annan inredning, att gå ut på en sida för sådan upphandling, knappast för konstprojekt. Intresserade hade möjlighet att via nätet ställa nödvändiga frågor och att där få svar.
Fredagen före sista dagen (!) för att inkomma med sitt förslag följande veckas måndag, kom svar på de viktigaste frågor (!) som gällde storlek, placering etc.
Märkligt är då att några, under sådana omständigheter, över huvud taget kunde komma med några genomarbetade förslag.
Inlämnade förslag skulle vara anonyma. Härnösands gamla och nya konshallschefer skulle göra en första gallring, före att en anonym konstnär i sin tur skulle göra det avgörande valet.
Nu är, sedan en tid, valet gjort, utan att allmänheten har fått någon information om vem som skall utföra arbetet och med vad.
Borde inte Volym sätta ge ljus på detta?
Torgny
Volym 2012-11-08
Den flitiga Alveola Ämting vid Sundsvalls konstskola har tillsänt Volym ytterligare två aktuella konstbetraktelser.
Makode Lindes tårtomskärelse
på Moderna museet
När det rör provocerande konst så gäller det att fråga sig vem som är avsändare och vad som är avsikten. Många har avfärdat Makode Lindes tårtverk som rasistiskt, vilket inte är så märkligt eftersom att tårtan såg ut som en av de vidriga karikatyrer av afrikaner som kunde ses i tidiga disneyfilmer och Tintin-album. Men Lindes syfte är enligt honom själv att ställa frågor om svart identitet. Tårtan snarare belyser rasismen än representerar den. För mig låter det som en god avsikt. Linde har i alla fall fått Sveriges fikarum och bloggar att fyllas av funderingar kring viktiga frågor.
Det jag inte förstår är hur kulturministern, och de andra som fnissande skar i tårtan, kunde vara så korkade. Förstod de inte vilken roll de skulle spela i verket? Jag tänker på Milgrams lydnadsexperiment från 1961, då vanliga människor plockades in för att via en knapp ge smärtsamma elchocker till en medmänniska. Auktoritet ställdes mot medkänsla och mycket få försökspersoner vägrade att trycka på knappen när auktoriteten gav order om det. I Lindes experiment är auktoriteten kanske någon form av grupptryck. Alla andra skär ju i tårtan, så varför skulle jag vägra? Om någon lät bli så har hen hamnat i medieskugga, för alla som syns i det klipp som cirkulerar på internet medverkar glatt i tårtstympningen.
Avsändaren har betydelse. Jag tänker på den debatt vi nyss såg där Sverigedemokraterna höjde rösten mot ”hedersvåld”. Knappast trovärdigt. På samma sätt är det trovärdigt när Elisabeth Ohlson Wallien, som själv är kristen, kritiserar kristendomens inskränkthet, medan det blir otäckt när Lars Wilks sätter sig till doms över Islam, när muslimer i Europa och kanske särskilt i Danmark, är i en nog utsatt situation som det är. De som åberopar yttrandefriheten, vilka är de och vad säger de? Det är det
intressanta. Jag tycker att det är bra med konst som går för långt, så länge budskapet är vettigt. Kulturministern talade efter tårthändelsen om yttrandefriheten. Jag tycker att det hade varit mer på sin plats att ta tillfället i akt och be om ursäkt för hundratals år av rasism och förtryck. En avbetalning på den kollektiva skulden som jag hoppas att jag
hade gjort i hennes kläder.
Alveola Ämting
Volym 2012-04-30
Sympatiskt hopplock på Sundsvalls museum
Magnus Lönn – Undrien, 21 april – 3 juni
Får jag ta på den där? Det var den återkommande frågan från femåringen som följde med på Magnus Lönns utställning ”Undrien” på Sundsvalls museum. Treåringen var mer handgriplig och grabbade efter allt som såg ut att sitta löst, vilket var en hel del. Hjärtat av utställningen är ett avlångt bord i mitten av salen. Bordet är täckt av små bruna öppna papplådor som alla innehåller något litet föremål. Jag kan inte bestämma mig för om just det här verket känns som ett slumpmässigt hopplock utan bakomliggande tanke, eller ett resultat av noggrant samlande, en organiserad form av påhittig lek, kanske någon slags rebus? Hur som helst lockar de små tingen till sig både ögon och fingrar. Jag tänker att det kanske är en aning otaktiskt att duka upp ett smörgåsbord av intressanta småsaker, om idén inte är att barnen, som känns särskilt inbjudna till utställningen, ska plocka med dem. Men att de intresserar sig så pass måste ändå vara ett starkt betyg till Lönn.
Undrien gränsar till Otalien, det är en av de många ordlekar som Lönn gestaltar med leksaksliknande bokstäver i ett av de hopplock som hänger längs väggarna på muséet. Det är ett sympatiskt och fantasifullt merz av färgglada plastpryttlar han visar upp. Jag associerar till den samtida konstnären Martin Wickström som också gillar att bygga ihop sina verk av leksaker och andra ting av just färgstark plast. Wickströms installationer känns mer välkomponerade och genomtänkta, men de har till skillnad från Lönns alltid en underton av ångest, nattlighet, förlorad barndom. Undrien förmedlar istället bara munterhet, i centrum står leken och orden. Formen har också en viktig roll här, precis som materialen. I några staplade öppna montrar står skulpturer av bananskal, som festligt nog för tankarna till Giacomettis bräckliga figurer. Här också minus ågren, plus glädje.
Det allra trevligaste är nog ändå pysselhörnan som uppförts speciellt till utställningen, där barn och andra får tillfälle att skapa fritt av det fina materialet. Helhetsintrycket är positivt, även om föräldrar till klåfingriga ungar kan få det lite besvärligt.
Alva Ämting
Volym 2012-04-30
Konststuderande Alveola Ämting återkommer här med ett nytt bidrag till Öppen Sida:
NUG relaterar till Hundertwasser och Pollock
Konsten förändrar sig alltid, sa den gamle transautomatisten Friedensreich
Hundertwasser en gång. Det märks inte minst på vad konstfackseleverna gör som slutprojekt. De mest omtalade på sistone måste vara Anna Odells projekt Okänd, kvinna och Territorial pissing av NUG. Den senare är en film som visar en maskerad, svartklädd figur som sprayar ner en tunnelbanevagn. Provokation - ja. Konst - varför inte?
I den något nyare filmen It's so fresh I can´t take it kommer NUG ramlandes ner för en rulltrappa ut i en tunnelbanemiljö. Han sliter upp enfärgburk och börjar spraya vilt runt sig med en energi som den gamle action-paintinghjälten Jackson Pollock skulle ha avundats. NUG faller till marken, målar på golvet, reser sig upp och fortsätter ansätta väggarna. Han dansar nästan. Det är en våldsam, egen koreografi och en performance.
I andra verk, där NUG har målat inom dukens eller papprets ramar, är närheten till Pollock starkare, men de intresserar mig mindre. En del av det fascinerande är övertagandet av det offentliga rummet, en del är just den explosiva energin. Jag tänker mig att de människor som kom till den tunnelbanestation där NUG just härjat, nog undrade vad i helvete som hade hänt där. Det gör nog även en del av de som ser det hela filmat i efterhand och som läser om det i tidningen.
I en berömd föreläsning som Hundertwasser en gång höll skulle han, istället för att ha pratat, gått runt med en penna i handen och ritat en enda linje som vindlade kring hela rummet. På väggarna, på möblerna och på golvet. Jag tänker på den linjen när jag ser NUG fara runt med sin sprayburk. Hundertwasser förkastade den raka linjen och givna regler, likt NUG. Konsten förändrar sig, men upprepar sig alltid ändå.
Länk till filmen It's so fresh I can't take it:
http://www.youtube.com/watch?v=vP5uUqz4SHk&feature=related
Alveola Ämting
Volym 2012-04-23
Volym har fått ett brev från Alveola Ämting, elev vid Sundsvalls konstskola, där hon skriver om en aktuell utställning i Härnösand.
Tamara de Laval
Härnösands konsthall 24 mars-21 april
Det här är en viktig utställning, delvis ett dokument över den
fascinerande arabiska våren. Tamara de Lavals bilder är uppbyggda av
intrikata mönster av slingrade växter, kartor över revolutionens områden,
brinnande byggnader och trotsigt poserande kvinnor med gevär. Växterna och
de behornade djur som också blir delar av mönstren påminner mig om Frida
Kahlos värld. De Lavals teknik är intressant, hon målar och ritar med
blyerts på transparent ritfilm, både på fram och baksida. På så viss blir
en del av blommönstren och ansiktena spegelvända, vilket skapar en snygg
skevhet. Invävt i mönstren finns alltid symboler, till exempel den
köttätande vaginaliknande växten i They steal our bodies som kopplar till
Deleuzes tanke att "she must also serve as an example and a trap", ett
citat som finns nedtecknat i Lavals tavla.
Tamara de Laval, They Steal Our Bodies, detalj
Men vem är det som stjäl våra kroppar? Kvinnorna på bilderna skjuter glatt blommor runt sig, men motvem? Finns det enskilda måltavlor eller är det en osynlig struktur som
attackeras? They steal our bodies består till stor del av ett
sömnadsmönster där sömmarna är formade av Gilles Deleuzes ord. Vem
bestämmer vad vi ska bära på våra kroppar? I på vissa platser i världen
får till exempel kvinnor inte ha slöja på sig, och på andra är de tvungna.
I verket Resebesvär kastar systrarna av sig sjalarna, eller är besväret
att de obligatoriska slöjorna hela tiden blåser av?
Den tavla som jag tycker bryter av heter På ett ögonblick, i den syns två
kvinnoryggar som först knappt är märkbara, kamouflerade och integrerade i
det vackra landskapet. Det här verket har en känsla av tidlöshet över sig,
något oändligt och vagt, medan de andra bilderna är mycket direkta. Samma
ryggar återkommer i flera verk, men då inramade av framåtvända systrar.
Jag får en känsla av att de frånvända är på väg mot dåtiden, eller kanske
någon slags otid, medan de framåtvända ÄR eller TAR nutiden och framtiden.
Kvinnorna är mycket lika varandra med sina långa mörka hår och det enda
ansikte som jag lyckas identifiera är den burmesiska medborgarrättskämpen
Aung San Suu Kyi i verket There will be change. Vi lever i en intressant
tid, då den globala kvinnorättsrörelsen vinner mark. Tamara de Lavals verk
illustrerar denna tid.
Alveola Ämting
Student på Sundsvalls konstskola
Volym 2012-04-17
Se även Volyms recension här>>
Öppen sida har fått ett bidrag från Sundsvalls Konstskola. Konstanalysen är hämtad utifrån en uppgift som andraårsstudenterna gjort i ämnet Konstorientering.
Kvinna i solnedgång
(Lady and the sunset) av Caspar David Friedrich.
Kvinna i solnedgång (1818)
Värme, det är det första intrycket jag får av denna målning. Himlen och siluetten av en kvinna är det första som slår en, men efter ett tag träder fler detaljer fram.
Det man kan urskilja i bilden är landskapet, de två träden till vänster, stenarna som omger kvinnan, grusvägen hon står på, den fina klädsel kvinnan har samt hennes smycken och fint uppsatta hår. Man kan urskilja ljustrålar från solen som talar om att solen är på himlen, om än bara lite. Landskapet är öppet med bara antydan till mer skog och växtlighet på kullarna längre bort mot horisonten.
I helhet, som jag angav i början, så känner jag värme i bilden. Den varma, mjuka himlen som brer ut sig, nästan lite mäktigt, över större delen av tavlan är väldigt enkel men säger så mycket. Kvinnans position är central i bilden och det är till henne man dras då hennes siluett avtecknar sig skarpt mot himlen. Hennes hållning har ett välkomnande eller välsignande uttryck som att hon, eftersom titeln säger solnedgång, säger farväl till denna dag och välkomnar den nästa. Det skulle kunna vara en soluppgång lika väl om man bortser från titeln. Men känslan jag får är fortfarande väldigt hoppfull och positiv. Kan var en aning sorg över det men det förstärker hela bilden och dess uttryck.
Kompositionen i bilden är stadig, mycket vilar på kvinnans centrala position och att man dras till henne. De två träden till vänster om henne en bit bort i landskapet bryter den annars jämna horisonten men det förstör inte balansen, nog kan blicken flacka mot träden men kvinnan förblir den stora tyngdpunkten i bilden. Hon står framför där solen bör vara, och man kan säga att solen fortfarande är kvar på himlen då man kan se svaga solstrålar komma fram bakom henne. De många kullarna och bergen mot horisonten skapar ett fint djup och de får de resterande siluetterna förutom kvinnans att se mildare ut. Det blir inte för många skarpa kontraster mellan ljust och mörkt. Det förstärker landskapet avsevärt också. En annan sak med horisonten är att den ligger väldig behagligt i bild, här har vi lite av den gyllene regeln. Bilden är fint komponerad och jämt balanserad på ett naturligt och inte för strikt sätt. Kvinnan är också vänd bort från oss, något man kan ha i åtanke om man jämför med andra verk av just Friedrich, då han ofta vänder deras ryggar mot oss. Som om han inte vill att man ska läsa deras ansikten, eller att man lättare ska kunna föreställa sig själv som personerna på bilden. Att man ska se vad de ser, dvs. naturen. Och Naturen är fantastisk.
Vad vill den här bilden berätta då? Vad vill den förmedla? Det är ju alltid upp till betraktaren hur man tolkar en bild så detta blir då min tolkning; Min första känsla av bilden förblir den starkaste, känslan av värme och hopp. Jag har svårt att se några speciella tecken i bilden, kan hända att de två träden står för något men jag känner att de bara är för att bryta upp landskapet och ge det mer liv. Stenarna omkring henne är tre, det första som slår mig då är tro, hopp och kärlek. Samt att alla goda ting är tre. Men det är bara spekulationer, de kan lika väl vara ingenting. Men jag får ju känslan av hopp, som att bilden vill säga att vi ska vara glad för dagen, samt att det kommer alltid en ny dag, allting kan förändras. Så det kanske är en målning om hopp och förändringar. Eller en målning om det man kan finna i naturen, vare sig den är våldsam eller stilla så finns den alltid där.
För mig så är detta inte en bild full av dolda meningar, bara den mening jag ser. Som sagt, allt finns i betraktarens ögon.
Caroline Ödling – sep 2010
(Student vid Konstskolan i Sundsvall)
Brev från en kurs på Rymdstationen
Den mongoliske konstnären Logiiraz Ganbat ställde ut på Galleri Vox i Sundsvall under maj månad. Där visades bland annat masker och skulpturer gjorda av papier maché efter traditionella metoder som nästan helt hade gått förlorade i Mongoliet. Under år av efterforskning och arbete har Logiiraz Ganbat tagit fram material och teknik som kan jämföras med den som användes för flera hundra år sedan.
Den 14-15 augusti arrangerade Strömsbruks folkhögskola en kurs med Logiiraz Ganbat i Rymdstationens lokaler. Intresset för denna nyfunna gamla teknik att göra papier maché blev stort efter utställningen och lördagen den 14 augusti när nattens dimma från havet lättat i Strömsbruk startade den fullsatta kursen med en föreläsning om papier maché-teknikens historia.
En massa knådande
Sedan blev det två dagars intensivt blandande och kokande av pappersmassa under Logiiraz Ganbats rutinerade handledning. Det knådades in allt från krita, aska, gräs och salt till färgpigment i pappersmassan. Det var inte helt lätt att komma fram till rätt konsistens, rätt klibbighet och seghet på ”pappersdegen”, för att den sedan skulle kunna tryckas ner i eller läggas utanpå formar av till exempel gips eller plast. Det hela påminde om grötkok och procedurer vid bakning. Anteckningarna för en användbar blandning såg ut som något snarlikt ett brödrecept. Kastruller, litermått och kavlar var en del av de redskap som användes.
Handledaren Logiiraz Ganbat
Logiiraz gick också igenom hur man fogar ihop delar till en helhet, en viktig del i arbetet då skulpturerna inte är massiva utan blir mer eller mindre tunna ”skal” som sätts ihop. Stora skulpturer vilka kan göras upp till ett par meter höga görs i flera mindre delar och fogas sedan samman när de torkat.
Söndagen avslutades med en mycket intressant föreläsning om en inte helt bekant skapelseberättelse från Mongoliet.
En intensiv helg som gav mängder med kunskap och förståelse för mongolisk papier machéskulptur och mersmak för en fortsättningskurs.
Mer att läsa om detta finns i boken ”Paper-Mache Art” av Logiiraz Ganbat där han berättar i text och bild om Mongolisk skulptur ur ett historiskt perspektiv. Boken är på engelska och kan beställas direkt från konstnären genom att skicka mail till:
glogiiraz@yahoo.com
Mer information om Strömsbruks folkhögskola och Rymdstationen:
http://rymdstationen.se
Text och foto: Ann-Kristin Källström
Volym 2010-09-11
Torgny Åström
091117
Fakta, fakta, fakta.
"Katarina Löfström är kanske mest känd för sina datoranimerade videofilmer.
Här har hon skapat verket Passage som förmodligen kommer att placeras på Rotsidan i Nordingrå.
”Konstverket har en enkelhet som med små grepp och starkt konstnärligt värde förhåller sig mycket starkt till människan, tiden, platsen och landskapsvärderna i Höga Kusten” skriver juryn om hennes förslag." Detta citerade och skrev Lars Landström i Tidningen Ångermanland/Örnsköldsviks Allehanda torsdagen 23 april 2009.T
Det här är det enda jag funnit i mitt sökande efter fakta om det som nu alltmer har börjat ifrågasättas av allmänheten. Länsstyrelsen har aldrig åt mig kunnat plocka fram det som egentligen borde vara offentlig handling kring tävlingen.
Det som skribenterna agerar mot, tycks mig vara fullständigt osannolikt, ja vansinnigt. Men så kan det väl inte vara!
Vad bra det skulle vara om Konsttidskriften VOLYM lyfte fram fakta om detta tävlingsbidrag så att vi som är intresserade får något att utgå ifrån.
Det skulle vara ett gott tecken i ett land med sin offentlighetsprincip och som värnar om det fria ordet, den fria debatten.
Torgny Åström
091112
Frågor ?
Om du fick välja, vilken ost skulle du vara?
Vad får dej att tro att jag skulle vara intresserad av den musik du förknippar med din ungdom?
Om alla gick ut ur EU vart skulle dom sen gå? Och hur skulle dom hitta dit? I det här väglaget?
När du summerar ditt liv kommer du då att minnas de kommatecken som uppstått i vardagen?
Om Autenticitet
Många inom samtida konst åberopar autenticitet. Bland andra Anna Odell i samband med sitt examensarbete kring psykvården.
Hon talar om autenticitet men det hon presenterar är redigerade och manipulerade bilder av verkligheten. Hon hade ingen verklig psykos. Bältesläggningen filmades under ett annat tillfälle.
Det var frågan om gestaltningar.
Iscensättningar.
Den efterföljande mediecirkusen skedde i realtid och ansågs av vissa höja det konstnärliga värdet (t ex av Martin Schibbli på Kalmar konstmuseum ) men vad jag förstår var den uppmärksamheten aldrig tänkt som en del av det konstnärliga verket.
Jag vill inte nedvärdera Anna Odells personliga erfarenheter av psykvård och hennes sätt att gestalta dom konstnärligt men jag ifrågasätter autenticitetens vikt för konst.
Det finns andra fält där autenticitet är grundläggande. Vetenskap har omfattande regelverk för kontrollerbarhet, liksom juridiken. Går vi på museum utgår vi från att samlingarna består av historiska föremål i original.
Och media, som vi lärt oss att ta med en nypa salt, förväntas ändå skildra verkliga händelser med någorlunda trovärdiga fakta. (åtminstone den seriösa delen)
Inom konsten däremot finns full frihet att fabulera.
En bra roman står inte och faller med att den är självupplevd. En författare som Joan Carol Oates, som levt ett stillsamt liv i en mindre universitetsort, har gjort lysande skildringar av det mesta i det amerikanska samhället utan att ett ord är sant.
Nyligen var det vernissage på en utställning på Uppsala Konstmuseum med Alberto Frigo, Records of a lifetime, som är en dokumentation av hans vardag under 6 års tid. Bland annat fotografier på allt han tagit i med höger hand varje dag. Förutom att jag tycker det vittnar om ett maniskt tvångsbeteende reser det för mej frågan:
Hur vet jag att det är sant? Han kan ju ha hoppat över en vecka, tagit alla bilder en gång i månaden eller vad vet jag.
Inom konst existerar ingen kontrollmekanism med oberoende granskning. Jag har bara hans egen utsaga och eftersom jag är en luttrad människa vet jag att folk har en oerhörd förmåga att frisera sanningen om det gynnar deras intressen.
Samma känsla fick jag när jag på en utställning såg ett verk med vattendunkar med vatten som påstods vara hämtat från jordens alla hörn. Hur skulle jag kunna veta det? Jag skulle inte se nån skillnad om alla dunkar var fyllda från diket utanför.
Det är en typ av verk som bygger på ett intellektualiserat förhållningssätt. Som behöver en bakgrundsbeskrivning för att kunna förstås.
Problemet är att om man lånar vetenskapens forskningsmetoder och uttryck utan att vara underkastad dess krav faller magin i verken.
Man försöker övertyga med retorik utan täckning och hamnar i samma kategori som förespråkare av hälsokostpreparat eller anti-rynkkrämers undergörande verkan.
Men autenticitet har en ständig lockelse, framför allt hos unga.
Jakten på det äkta uttrycket.
I min ungdom blev jag besatt av blues och började lyssna mej bakåt.
Till slut hamnar man i Västafrika.
Numera tycker jag denna jakt på det ursprungliga är meningslös.
Chicagobluesen, som av många anses som så äkta, rå och opolerad, är lika konstruerad som vilket popband som helst. Unga grabbar runt Chess-studion som Muddy Waters, Jimmy Rogers och andra mejslade fram sitt sound genom att distansera sej från det autentiska och lämna den countryblues som var deras mylla.
Genuin eller inte är inget bra kriterium för att avgöra vad som är verkningsfull kultur. Det är bara en etikett som klistras på.
Faktum är att det ofta är själva frigörandet från den egna personen och omgivningen som skapar språng i skapandet. Distanserandet som ger kvalité.
En skådespelare är inte sin roll (med undantag av Arnold Schwartsenegger) och en konstnär måste få ett visst avstånd till sina verk. Det finns en instrumentell sida av skapande som bara kan uppnås genom övning.
Det är också oklart vilken autenticitet man åberopar. I den globaliserade värld vi lever i är vi allt fler som väljer vad vi vill identifiera oss med. Vi konstruerar den bild av oss själva vi förknippar oss med genom att lyfta fram vissa sidor av vår bakgrund och förminska andra. Man kan vara utlandsfödd, förortsbo, feminist eller biker. Snowboardåkare, samtida, bo i Skåne, twittra. Ha en morsa som super, en cirkusartist i släkten, sakna syskon eller vara notorisk samlare av hockeybilder.
Detta gör oss inte mindre äkta än den som är uppväxt i ett regelstyrt klansamhälle.
Vi är alla äkta nutidsmänniskor
Själv är jag en utlandsfödd arbetarakademisk intellektuell egenföretagande bildskapare som gillar blues, vill ha fred på jorden och tycker sopsortering är nog så viktigt. Jag läser gärna populärvetenskapliga böcker och hade en moster som var fotograf.
Björn Gimstedt
2009-10-20
Låt oss säga grattis till Umeå, björkarnas stad!
För den som har missat årets stora nyhet i denna region, så har Umeå utnämnts till Europas kulturhuvudstad år 2014! Man gläds med Umeå, det känns som om en gammal kompis har fått något stort och som därmed är värt att glädjas över!
Jag blir också betagen av satsningen på 400 miljoner kronor, allt till kreativt skapande. Vilken positiv syn på att kultur och konst har en väsentlig roll att spela i samhället!
Jag kommer på mig själv med att vara förvånad över detta gigantiska initiativ som Umeå har tagit, som om det skulle kunna vara något pompöst eller skrytsamt över det hela! Men efter en viss eftertanke så kan jag säga, att jag tror att Umeå är en mycket stolt kommun och det är just det som är det ovanliga! Det är något som är otypiskt för Norrland och dessutom ovanligt i dessa åtstramningstider. Det är i för sig en utmaning som heter duga, men visionerna verkar absolut inte kosmetiska, utan stadigt förankrade i en övertygad tilltro till institutioner som t.ex. Kulturverket, Umeå universitet, Bildmuseet, Konsthögskolan och deras samarbete med den samtida konsten.
Vad resultatet blir och hur det kommer att gestaltas i det offentliga rummet tål nog att väntas på. Jag blir i alla fall inspirerad när jag läser om detta i det senaste numret av KRO:s medlemstidning Konstnären.
Avståndet mellan Umeå och Sundsvall, vad jag vet, är inte mer än 26 mil. Men Umeå verkar finnas i en annan värld, för där växer visioner om kultur och konst på träden!
När det gäller min egen kommun, Sundsvall, och dess syn på kultur och konst, så är det en sorglig rapportering. Jag kan räkna upp ett flertal exempel på kommunens s.k. kräftgång när det gäller kultursatsningar. Den pinsamma följetongen med teaterns lokalproblem och planerna på den – oönskade - konsthallen, verkar vara lagda i en låda längst ner i kommunhusets källare!
De senaste nyheterna i lokaltidningarna är att gymnasieskolans estetprogram, bild och form, riskerar att läggas ner hösten 2010, eller kommer att omformas rejält. Sundsvalls konstskola är också hotad p.g.a. mindre stödpengar, efter sitt 40-åriga jubileum!
Jag
tycker inte att detta är särskilt beundransvärt
av en kommun av Sundsvalls storlek, med nästan 100 000 invånare,
att driva en sådan mager vision när det gäller
kultur och konst. Jag önskar se vår kommun på
första parkett i Umeå under 2014, för att där
på bästa sätt kunna lära av kulturhuvudstadens
exempel.
Kirstie Ekelund
2009-10-26
Konsten bekräftar allt det bästa hos människan
Jag läser en bok, skriven av Andrej Tarkovskij, ”Den förseglade tiden”. I ett avsnitt beskriver han konstens betydelse för människan, bland annat med dessa ord: ”Konsten bekräftar allt det bästa hos människan.” Tack vare detta citat börjar jag själv fundera om denna betydelse.
Att bara vara människa, en kropp med instinkter och med ett enkelt intellekt, är inte tillräckligt för att definieras som människa idag. Sådan jordevandrare har vi inte varit sedan urminnes tider, i tideräkning så långt tillbaka som för ca 30 000 år sedan. Det som skiljer människan från djuren är det som människan skapar själv, det är det som vi kallar kultur och konst. Vår kulturhistorik är en oavbruten lovsång till mänskans evolutionskapacitet, men kroppsligt är vi nästan desamma som i begynnelsens tideräkning.
Konsten är ett språk, bevisligen alltsedan när människorna i Altamira visade upp sina känslor och behov på grottväggarna. Där fanns en självklarhet att utöva sitt bildspråk som uttryckte en önskan om att få leva dagen igenom och med god jaktlycka.
Människan av idag är en mer komplicerad varelse, med en miljö som kräver mer attribut för överlevnad, än enbart ett jaktbyte på middagsbordet.
Vår livsmiljö är formad efter vår strävan att utveckla vår kulturella livsstil, så långt ifrån som möjligt i jämförelse med djurens gryt, en instinkt som vi numera kanske inte är så medvetna om. Men däremot ser vi självklart på dagens Homo Sapiens/ den visa människan, som en individ som lever efter lagar och regler formade efter humanismens normer, avsevärt långt ifrån begynnelsens barbari.
För den som utövar konst, om hon så är dansare, författare, musiker, aktör, bildskapare, skulptör eller arkitekt, är känslornas uttryck det elementära, det som gestaltar hurdan en människa är beskaffad. Det som berör våra inre drömmar om ett gott liv och som vävs följsamt ihop likt ett språk tillsammans med vår ångest om förgänglighetens existens.
Med konsten, i sökandet efter det begripliga i det universella, bekräftar människan det bästa i sig själv. Men tyvärr ser vi dagligen bevis på att kulturen och konsten uppenbarligen inte längre är primär för nutidsmänniskan, den verkar vara ifrågasatt eller obetydlig.
Har hon möjligtvis glömt bort vad hon ska ha den till? Eller är det så att hon har distanserat sig för långtifrån sitt Genisis, så hon därmed har börjat bli främmande inför sig själv?
Mycket av dagens konst verkar vara svår att tolka för gemene man. Vad det beror på kan divideras i all oändlighet och troligtvis är inte endast en förklaring tillräcklig.
Konsten är kontroversiell och så bör den få vara, säkerligen det enda rätta om den ska representera den fria människan.
Det vore passande vid det här laget om den moderna och vidsynta människan kan komma till insikt om att konsten är ett utmärkt redskap för att uppnå och upprätthålla ett tolerantare, mer rättvis och därmed ett demokratiskt samhälle. Visionen är sedan länge grundlagd att vi oavsett språk, religion och nationalitet ska söka förståelse för alla människor olikheter, för att motverka konflikter och krig och därmed kunna leva i samförstånd med varandra. Att inte respektera detta är misantropiskt, men det är inte något ovanligt snarare oavbrutet förekommande över hela världen.
Förhoppningsvis har människan sin strävan kvar intakt med sin förmåga att vilja förstå sig själv och den värld som omger henne. Så att hon i all evinnerlig tid blomstrar med sitt kulturella språk, utan för den skull bli den varelse som utplånar allt annat med påföljd av sin egen ödeläggelse. Trots denna apokalyptiska fasa som hotar, är konstens förekomst i människans tillvaro ett av de bästa kännetecknen hos henne och kan dessutom skänka tröst för denna jordevandrare.
Kirstie Ekelund
Stöde 13 augusti 2009
Kommentar till Björn Gimstedt
I mångt och mycket håller jag med Björn. En bra vän och konstnär. Det tar 6 år att bli svetsare. Dessutom förnyar man sitt certifikat varje år och man får då fortsätta att sammanfoga metalldelar som ska hålla. På konsthögskolor finns också olika delar av viktigt hantverkskunnande som förmedlas i olika kurser. Detta borgar inte för att man blir en färdig expert. Det ges dock en bra bas att stå på genom olika grundkurser vilka undervisas av oftast skickliga lärare som själva är konstnärer. Lärarna på skolorna kan förmedla insikter och handleda i en konstnärlig process som går utöver hantverkskunnandet i material- och teknikdelen. Sedan är det upp till eleven att fördjupa sig under utbildningens gång och även efteråt i många år. Kvaliteten kommer med tiden och är upp till publiken att uppskatta eller förkasta. Skoltiden är ett fokuserande på och kring konst i alla dess former. Ett aktivt intellektuellt kunskapsutbyte i dialog mellan lärare och elever ofta dygnet runt som lätt kan raljeras om och förkastas som flum av utomstående. Alla som går en akademisk utbildning passar inte för det och visst kan man ha åsikter om metaperspektiv och konceptkonst.
Naturligtvis görs det mycket dålig konst (och svetsarbeten) men det finns också människor med "dålig smak". Tack och lov för det; det är ju de som hjälpt mig under min livslånga utveckling till att göra bättre konst, genom att köpa den och kanske själv utvecklas. Hur skulle det sett ut i fall jag varit tvungen att certifieras varje år av en överjury? Som att stå med mössan i handen för att få tillstånd att fortsätta skapa och utvecklas i mitt sökande. Ernst Billgren (känd från "Fångarna på fortet") och vars bok jag inte läst, ger jag inte mycket för men jag vill påstå att det finns ett värde i akademisk utbildning och skolning på konstområdet som man inte kategoriskt kan avvisa.
Gäss box!
Johan Mauritzson
(publ 2009-01-30)
"Vad är konst och hundra andra jätteviktiga frågor" av Ernst Billgren
Ernst Billgren har tidigare skrivit saker som jag tyckt varit både läsvärda och underhållande. Därför var det med nyfikenhet jag köpte hans senaste. Den är tyvärr en besvikelse. "Hundra jätteytliga plattityder" skulle den kunna döpas till. Den tog en halvtimme att ta sej igenom.
En del nickar man instämmande i, annat är direkta felaktigheter men det mesta bara passerar. Boken är ett hastverk. Definitivt inte värd dom 67 kronor den kostade.
Några reflektioner:
Hans hänvisningar till vetenskap är verkligen light-versioner och vittnar inte om nån djupare förståelse. Han överför erfarenheter från fält som rör sig på helt andra logiska plan. Det påminner om hur Konrad Lorenz en gång i tiden uttalade sig kring studentrevolten utifrån sina studier på gäss.
Vissa saker har också en gnällig ton.
Ernst Billgren trycker mycket på att han har a k a d e m i s k konstutbildning. Som om det skulle vara garantistämpeln för att det han gör är bra. Att han är certifierad.
Att bli certifierad svetsare tar kanske sex år. Det bevisar att man inte är nån klåpare och alltså får ge sej på att svetsa tryckkärl och kärnkraftverk eller nåt annat som det går åt helvete med om man inte vet vad man gör. Sen måste man dessutom förnya certifikatet varje år.
Det är en garanti att man kan utföra sitt jobb på ett kunnigt och säkert sätt.
Det, liksom också ett läkarcertifikat, är begrepp med en helt annan innebörd än det dokument man får efter genomgångna konsthögskolestudier.
Tiden på en konsthögskola är främst en möjlighet att i lugn och ro få utveckla sitt konstnärskap. Det är gott och väl så. Vissa lyckas, men en hel del passerar utan att det händer så mycket. Dom tar ut sin examen och försvinner. Det finns inga utträdesprov och inga egentliga kriterier på vad man ska kunna.
Det är ju faktiskt sånt som Ernst Billgren själv brukar påpeka.
Mängden studielån har inget samband med kvalitén. Möjligen mängden tid man lagt ner. Konsthögskolor passar vissa och inträdesproven fungerar som en kvalitetssållning, men en konstvärld som bara består av akademisk utbildade drabbas av anemi.
Utbildade konstnärer som gör saker för en utbildad publik.
Frågor som rör människor med likartade erfarenheter. Det blir mycket metakonst. Blinkningar till mästarna och hänvisningar till andras verk.
Jag har inget bra svar hur man kommer förbi det här, jag tror inte det är alla givet att göra bra konst bara viljan finns, men konstvärlden behöver impulser från människor med en annan ingång. Med andra referensramar. Möjligheten att presentera sig på nätet är en öppning. Sen är det bara att invänta ett konstnärligt sökprogram som sorterar fram kvalitetsbilder.
Björn
Gimstedt
(publ 2009-01-25)