Jag kallar det berättande form
Konstsamtal med Mats Caldeborg
Konstnären och skulptören Mats Caldeborg ställer ut ”nästan” fåglar och hus på Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik, en utställning som Volym recenserar på annan plats. Jag bestämmer en träff med honom i galleriet för att ställa lite frågor om form och innehåll i hans konstskapande, kanske härledande från hans lite provokativt försiktiga ord ”nästan” och även ”kanske”. Denna vaga och osäkra antydning att det kanske rör sig om helt andra saker får mig intresserad att veta lite mera. Min ingång är den problematik som väl de flesta konstintresserade känner till, hur en konstnär tacklar förhållandet mellan ett verkligt yttre (eller inre) motiv och den fiktion som ovillkorligen uppstår i ”representationen” i det slutliga konstverket.
För det är ju så, att trots allt omkringliggande runt ett konstnärligt arbete, som personliga erfarenheter, idéer, hugskott, och kanske till och med omfattande noggranna undersökningar, så är det endast resultatet som räknas till slut; verket, tingen, saken som presenteras framför våra ögon. Jag börjar därför med ett simpelt påstående.
JKP: Det finns nog inget mer än form.
MC: Men det finns flera utseenden. Det finns skillnader.
JKP: Finns det något man kan kalla ”slitning” mellan å ena sidan val av form och uttryck och å andra sidan behovet av att berätta något, om t.ex. en personlig upplevelse av en tid, en plats, en erfarenhet?
MC: Ja, det här är ju något. Om jag hittar en sak i ateljén, så tänker jag inte att jag hittat ett material, jag tänker att jag hittat ett innehåll. Det kan vara startskottet för en berättelse. Något som triggar igång alla oartikulerade berättelser som jag bär på, eller slumrande teman som jag har inom mig från lång praktik.
JKP: Tänkte just fråga om vad som kommer först. Behovet att skapa en form, ett ting i ett material, eller önskan att hitta ett material för en viktig berättelse?
©2015 BUS/Mats Caldeborg, Innandöme.
MC: De här husen. Normalt kommer berättelsen först men här var det inte så, här kom formen först och det var formen jag ville utveckla. De små smala benen är en början till berättelse, ett berättande element som tillförts formen men som inte utvecklats längre än så, bara en antydan till berättelse. Formen är här huvudsak. Jag kallar det för berättande form. Om jag gör ett vackert träklot, putsar det och gör det fint så är det urtypen för en grundform. Om jag sedan bränner det så händer något, plötsligt är det inte bara en geometrisk form längre. Någonting har tillförts, en åverkan som inte ändrar formen men som införlivar en sorts berättande kraft, kanske till och med en riktning, en berättande form.
JKP: Det kanske är oviktigt vad som styr. Det vill säga, kanske anledningarna uppstår liksom av sig själv när man börjat arbeta i ett material. Alltså att det fysiska materialet och bearbetandet av det succesivt skapar reflektioner, om anledningar, bakgrundsidéer, mål?
MC: Förut hade jag tydligare bild av vad jag ville göra och så försökte jag få grejen att likna den bilden så bra som möjligt. Så är det inte nu. Jag har fortfarande en idé men det är inget som styr mig, utan det är under resans gång som saker och ting utvecklas. Därför har jag svårt att se saker som färdiga. Mitt konstnärskap är ett återbruk. Som en resa där jag vid ett stopp kan visa verket, sedan fortsätter resan och i nästa anhalt kan det ha ingått i en förening och blivit ett nytt verk. Visst, ibland har jag behov att säga att saker är klara. Jag har lådor i ateljén av helt klara saker och saker som kan byggas vidare på, egentligen färdiglådor och materiallådor. Det är mest av det senare.
JKP: Och vad ser vi här på Lokomotiv?
MC: Av utställningens 23 verk är det när jag kommer hem kanske 10 verk som hamnar i färdiglådan, resten blir material för nya sammanhang.
JKP: Jag vill komma tillbaks till mitt påstående i början, om formens egenliv. Är det möjligt att själva tinget, konstobjektet i sig, kan skapa sin egen självbestämmande berättelse utan direkt koppling till den yttre verklighetens omständigheter? Alltså: att materialets form och egna villkor, och hur det bearbetas och stöps, kan öppna upp en egen, ny och särpräglad vision?
MC: Att saker ges ny energi är viktigt. Jag tänker på en utställning jag hade i Kulturfabriken för många år sedan. När tolv stycken två och en halv meter lång träslanor hämtad ur naturen stoppats ner i ett flera hundra graders zinkbad och brända kom upp som en helt ny form, som något helt annat, med en ny energi, som om de varit i helvetet och vänt. Som om de genomgått ett sorts reningsbad. Bara den stora formen var igenkännbar som träd. Det andra var nytt. En ny sak.
Så slutar vårt samtal, just i övergången till ”en ny sak”. Det är kanske här, i början till något annat, som den osäkerhet Mats Caldeborg antyder i sin utställningsproklamation har sitt batteri. I utställningstexten skriver han: ”Kanske och Nästan är mina bästa ord. Förtröstansfullt och förlåtande. Kanske kommer det att lyckas. Jag kom nästan ända fram.”
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2015-01-29
Läs också Margareta Klingbergs recension av Mats Caldeborgs utställning>>