Möten mellan konst och vetenskap

Samtidskonstdagarna, Konstnärligt campus, Umeå universitet 2-3 okt.

Riksutställningars återkommande arrangemang Samtidskonstdagarna hölls i år i Umeå, med undertiteln Fluid Encounters between Art and Science eller på svenska ”Flytande möten mellan konst och vetenskap”. Ett område så stort att nästan vad som helst skulle kunna inordnas i det, och det tillagda ordet ”fluid” blir en viktig markör för det öppna och oprecisa som kan uppstå i olika möten mellan de två disciplinerna. Arrangörerna hade bjudit in svenska och utländska föreläsare från så vitt skilda ämnen som partikelfysik, datavetenskap, litteraturhistoria, dans, poesi, arkitektur, kärnkraft, jordbruk, performance och psykologi. Under de två dagarna radades upp exempel på olika försök till kontakter, samarbeten och erfarenheter mellan det på sitt sätt rationella vetenskapsfältet och det nog så irrationella konstfältet.

För vem söker upp vem? Att det finns stort intresse från konstnärligt håll har märkts under senare decennier där många projekt och utställningar haft ingångar som mot teknik, samhällsbyggande, miljö, hållbarhet. Konstnärliga relativa ledord som obundenhet, öppenhet och fantasi i tanke och skapande kan generera ”mjuka” förhållningssätt gentemot problemlösningar som inom vetenskapsområdet ofta styrs av hårda fakta och etablerade sanningar. Så vad händer nu, vilka processer pågår och vilka frågor ställs, undrade moderatorn Katarina Pierre, museichef på Bildmuseet. Underförstått att det här inte var ett forum för raka svar och resultat, tvärtom så ligger det nog i den tvärvetenskapliga sakens natur att det är själva arbetsprocessens egenvärde som är moroten och kanske också målet. Här följer några av mina anteckningar i kanten.

Konstnärer och fysiker är tvillingsjälar, menade Ariane Koek, första kulturspecialisten utsedd av och involverad i CERN, det enorma partikelfysiklaboratoriet utanför Genéve som startat ett ambitiöst stipendieprogram för utbyte. Processen och upptäckten är det gemensamma men för att nå resultat behöver konstnären lära sig fysikerns språk eller sätt att resonera. En av stipendiaterna i CERN, den amerikanske ljudkonstnären Bill Fontana gick in i samarbetet utan skygglappar och triggad inför svårighetsgraden: ”I really want to be scared”.

Vad får forskare och konstnärer ut av samarbete? I ett panelsamtal som Ariane Kern förde med konstnären och forskaren Gediminas Urbonas under rubriken Dreaming the Theory pekades på skillnadernas möjligheter: teoretiker möter praktiker, drömmare möter realister, den som går vilse möter den som kan leda rätt… En djupare förståelse över gränserna kan leda till bättre forskningskunskaper och konstnärligt arbete utan att kompromissa med någon av sidorna.

Annelie Bränström-Öhman och Maria Sundström diskuterade projektet Levda läsningar.

Ett samarbetsprojekt vid Umeå universitet som man direkt i Bildmuseets intilliggande hus kunde ta del i resultatet av är ”Levda läsningar”, där konstnären Maria Sundström tillsammans med kulturskribenten Annelie Bränström-Öhman sökt nya gestaltningsformer för konstnärligt undersökande av ett författararkiv, i det här fallet Sara Lidmans. Resultatet presenteras just nu i en utställning på HUMlab X fram till 19 oktober. Ett av verken visar en rörlig ljus-text-installation som en visualisering av det plötsliga ögonblick då Sara Lidman i ett manusskrivande slogs av ett stort förklarande ”Ja!”. En vink av de spännande möjligheterna i teknisk visualisering på HUMlab av helt nya gestaltningar i gränslandet mellan text och bild. I det här fallet att försöka komma mycket nära det mystiska skapandets ögonblick, just när en idé dyker upp, vad är det, hur ser det ut?

Slutdiskussionen på seminariet med flera av föreläsarna kom mycket att handla om förutsättningar, problem och möjligheter kring samarbete. ”Doing is the thinking” hördes en röst svara på kruxet mellan teori och praktik. En annan ställde frågan om det över huvud taget är viktigt att dra gräns mellan konst och vetenskap. Ariane Koek svarade att gränser behövs för att man ska kunna överskrida dem. Konstnären blandar sig in i den vetenskapliga institutionen, lär känna och ger sig till känna, i en social integrering.

”Gränsöverskridande är supersvårt”, menade Sara Arrhenius, chef på Bonniers konsthall, och sammanfattade på sätt och vis i tre ord hela seminariets brännpunkt. Min reflektion är att det kan vara just den utlösande utmaning som gör att konstnärer och forskare dras till varandra. Det som från början kan se ut som oöverstigliga olikheter – konstnären som poet och forskaren som detektiv – kan så småningom bli det som förenar. Ett samarbete som skapar sitt eget ”avvikande” språk och öppnar för nya vägar.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2014-10-08