I två workshops, den första i februari på Kulturmagasinet i Sundsvall och senast för en vecka sedan på landstinget i Härnösand har Katji Lindberg (Konstfack) samlat konstnärer kring begreppet Artist Statement - att skriva och reflektera utifrån den egna praktiken. Workshopens syfte har varit att reflektera över den egna arbetsprocessen samt kombinera detta med skrivövningar, med målet att kunna stärka konstnärens egen praktik. Med fokus på ett Artist Statement har man tittat på olika sätt att kommunicera denna. Viktiga inslag har varit gemensamma diskussioner, läsning av relevanta texter samt en belysning av hur konstpraktikens kunskapsinnehåll kan se ut jämfört med andra typer av kunskap.
Vad är då ett ”artist statement”? Jag träffar för ett ögonblick Katji Lindberg efter senaste workshopen, och hon svävar lite på målet om den exakta betydelsen. – Jag tror man kan jämföra med det konstnärliga manifestet, men rent allmänt att det har att göra med bildning kring konsten och kulturen. – I kursen har vi betonat vikten av de samtal som uppstår mellan deltagarna, om innebörd och betydelse vid formuleringar om konst. Diskussion har förts lite på metanivå, vi har pratat om hur vi pratar om konst. – En viktig sak har varit att se alternativ till den teoretiska akademiseringen kring konst. Att man som konstnär inte får glömma bort publiken.
Katji Lindberg beskriver ett begrepp som ”Half knowledge”: När man har tappat tilltron till förmågan att uppehålla sig i mysterier och tvivel, och tillgriper förnuftet, förändras synen på denna förmåga till ”half knowledge”. Med ett annat ord – kunskapsdelvalvering – när den egna kunskapen tappar mark och blir osynlig. Exempel är när konstnären sitter i en akademisk slimmad diskussion och i stället för att prata med egna och kanske tveksamma ord tvingas använda en vokabulär som denne tror är mera accepterad.
Skribenten och curatorn Daniel Blight ger ett litet träffande exempel på det abstrakta språk som ofta används inom den internationella samtidskonsten (The Guardian 13 april 2013): "Combining radical notions of performativity and the body as liminal space, my practice interrogates the theoretical limitations of altermodernism. My work, which traverses disparate realms of object-making such as painting and performance, investigates the space between metabolism and metaphysics and the aporia inherent to such a discourse." (Ungefär: Genom att kombinera radikala uppfattningar om performativitet och kroppen som begränsat rum, prövar min praktik de teoretiska begränsningarna för altermodernism. Mitt arbete, som korsar olika fält av objektskapande som måleri och performance, undersöker utrymmet mellan metabolism och metafysik och svårigheten som finns inneboende för en sådan diskurs.) Utan att förringa ambitionen i sådana ”statement” förordar Daniel Blight ett något konkretare och lättillgängligare språk, just för att överbrygga klyftan mellan den konstnärliga eliten och den allmänna publiken.
Det konstnärliga manifestet var den typ av specifika och på sitt sätt högtidliga ställningstaganden som ofta skrevs av konstnärer under modernismen. Mindre högspänt romantiskt kan nog nutidens proklamationer kännas, där det instrumentella och vetenskapliga prefixet ofta sätter agendan. Själv kan jag tänka mig artist statement mer vardagligt som just ett eget konstnärligt påstående om det egna arbetet. Hur detta formuleras tror jag beror mycket på hur man själv ser på sitt arbete, det blir lika mycket ett påstående riktat till sig själv som till andra. Man får inte glömma bort att konstnären också alltid är den första publiken. Och, något som ökar spänningsgraden, att faktiskt det första statement ju redan uttalats av konstverket själv.
Text: Jan K Persson
Volym 2013-10-01