Tala om människor, tala om träd
Per-Erik Åström - Vid himlens rand
Kjersti Dahlstedt - Skog och hav
Härnösands konsthall, till 17 oktober
Det sägs att det finns tre olika grundskäl till att skapa konst: estetiska, psykologiska/sociala och politiska. Men däremellan finns inga vattentäta skott, bilder kan bära betydelse och vara sköna för ögat på samma gång. På Härnösands konsthall visas nu två mycket olika utställningar. På övervåningen hänger porträttfotografier av Per-Erik Åström och i galleriet på bottenplan finns Kjersti Dahlstedts nästan abstrakta naturmålningar. I den ena utställningen är människorna i centrum, i den andra lyser de med sin frånvaro. Både teknik och motiv skiljer sig alltså, men konstnärerna har en sak gemensamt. De skapar bilder för att det är deras sätt att se.
Per-Erik Åström, Pojkarna på barnhemmet
(Foto: konstnären)
Per-Erik Åström har rest mycket i sitt arbete för bland annat Rädda Barnen, alltid med kameran på sig. Resultatet är många grovkorniga porträtt av människor, ofta barn. De är alla svartvita vilket förstärker den dokumentära känslan i fotografierna, de är i mångt och mycket vittnesbörder. Vissa bilder blir starkare om bakgrundshistorien finns med i huvudet, som bilden Mannen med hunden på våningen ovanför. En granne kom ner och bad om att få bli plåtad tillsammans med sin dobermann. ”Jag ska skjuta hunden imorrn”, sa han. Den fruktansvärda råheten finns i många av bilderna, men det finns också mycket ömhet. Som den gummikulskadade palestinska unga mannen med armen om sin morfar eller de rumänska barnhemsbarnen som skrattar in i kameran trots allt. De mest berörande och mest problematiska bilderna skildrar en grupp kurdiska krigsflyktingar som begraver ett spädbarn. Personen som håller barnet viker undan en flik av svepningen och blottar det stillnade ansiktet, så litet är det. Så sorgligt är det att jag vill riva ut mitt hjärta och lägga det i en insamlingsbössa. Men är det rätt att visa bilder av döda barn? Det är en mycket aktuell fråga. Även om vårdnadshavarna ger sitt samtycke när fotot tas så vet de troligtvis inte att det just nu visas på en konsthall. Jag är glad att jag inte går på vernissagen, att mingla och dricka cider intill dessa bilder skulle kännas mycket konstigt.
Per-Erik Åström säger att människorna i hans bilder ville få sina historier berättade. Ingen ryggar tillbaka från kameran, många möter betraktarens blick med stolta ögon. Detta är viktigt, i världen finns mycket nöd som kanske behöver skildras för att vi ska förstå att de flesta människorna på jorden inte har det så fett som vi. Samtidigt är det viktigt att porträttera även människor som lever under knappa förhållanden med värdighet. Fotografierna ackompanjeras av Doris Dahlins dikter, som hängts upp kring bilderna. Av dem minns jag tyvärr inget annat än att hon använder n-ordet. Kanske är det välment men för mig blir det otäckt. Annars tycker jag bra om utställningens inramning. De hemmasnickrade ramarna är kaxigt vinda. Passepartouterna är undermåligt skurna men det är skönt att se, här är någon som sätter innehåll före form.
©2015 BUS/Kjersti Dahlstedt, Dunge
(Foto: Alveola Ämting)
I Kjersti Dahlstedts utställning råder det motsatta förhållandet. Här ligger istället fullt fokus på formen. Hennes bilder är lugna och försynta och de skulle säkert göra sig bra på till exempel ett sjukhus. Det lilla galleriet har två rum. I det första rummet hänger fyra målningar som påminner om semesterbilder. Vida hav, fjärran bergstoppar och båtar som speglar sig i det turkosa vattnet. Det är mycket vilsamt att se på, som att tiden står still i bilderna. Vattnet är alldeles stilla. Båten kan vara laddad med så mycket symbolisk betydelse, men Kjersti Dahlstedt säger att hon inte tänker så. Trots att hon är mycket verbal verkar hon osäker på vad hon vill säga med sina bilder. Hon talar om att tangera något, men vet inte riktigt vad det är som vidrörs. Det kan störa mig när en konstnär inte vill berätta om sina tankar kring konsten, men kanske är jag bara dålig på att ta till mig det rent sinnliga. Kanske behövs inte alltid något uttalat budskap, konsten kan ju vara ett språk för att uttrycka sådant som inte går att säga med ord.
I det inre rummet rör sig bilderna närmare det abstrakta. Former som skulle kunna representera båtskrov på högkant, surfbrädor eller kanske missiler återkommer i de flesta av målningarna. Utställningens namn, Skog och hav, skvallrar om vad de långsmala formerna egentligen gestaltar.
De här två utställningarna får mig att tänka på en gammal diktrad av Bertolt Brecht, som aktualiserades i Athena Farrokhzads brännande sommarprat förra året:
"Vad är det här för tid, när ett samtal om träd nästan är brottsligt, eftersom det innebär tystnad om så mycket grymhet."
Tala om både människorna och träden. Vi kan inte bara vältra oss i elände och vi kan inte bara blunda för det.
Text: Alveola Ämting
Volym 2015-09-18