Barnkonst med poetisk inramning
Konstveckor för barn och unga, Härnösands konsthall, till 28 februari
De vita rummen i Härnösands konsthall har fyllts till bredden av regnbågens alla färger. Det har blivit en tradition att varje vår bjuda in kommunens förskolor och skolor till en stor utställning där det är barnen som är konstnärerna. Ungefär tusen barn deltar även detta år i Konstveckor för barn och unga. Troligtvis är det ett bra sätt att locka in människor i konsthallen som kanske annars hade dragit sig för ett besök.
Det som jag blir mest tagen av i hela utställningen är det rum på första våningen som är helt fullt av färgglada fåglar av silkespapper, dagstidningar, tejp och målarfärg. De är hängda som om de precis hade lyft i en andlöst vacker flockformation. Fåglarna, alla med individuella uttryck, är snyggt ljussatta och trådarna som de hänger i blänker i ljuset. Barnen har också fått göra teckningar och målningar som föreställer vad fåglarna ser när de flyger. Dessa poetiska bilder ramar in den hängande skulpturen.
Fåglar i flock
I konsthallens entré visas en kortfilm av Véronique Dubois-Côté där vi får se hur barnen arbetar tillsammans med konstnären Kerstin Lindström som handlett dem i arbetet. Filmen är mycket vacker och det märks att det är en konstfilmare som fått uppdraget att dokumentera skapandeprocessen. Hon går nära med kameran och visar oftast inte barnens ansikten utan deras händer i arbete. Ljudet är också härligt. Barnsorl blandas med silkespapperets prassel och inklippta fågelljud.
Något som blir väldigt tydligt i den här utställningen är inramningens betydelse för ett konstverk. Alla delar av utställningen är fint hängda, men speciellt på konsthallens övervåning saknas det helt information om vad bilderna handlar om och hur barnen och pedagogerna tänkt. Den informationen ligger tyvärr istället i en pärm nere i galleriet på första våningen. Turligt nog är det många gånger lätt att gissa sig till de röda trådarna även i övervåningens sektioner av bilder.
Många av de olika skolornas pedagoger har låtit barnen arbeta tematiskt med sina bilder. Landgrenskolans högstadieelever har jobbat med fobier som tema medan Älandsbro skolas andraklassare har arbetat kollektivt med att sätta djurhuvuden på andra kroppar än de egentligen tillhör. I uppgiften ingick att hitta på något som fantasidjuren gör tillsammans. I en färgglad och rolig bild sitter en kanintiger med en rävmänniska vid ett bord och spelar sällskapsspel. Solenskolans förskoleklasser har i sin tur arbetat med nalletema och barnen har fått avbilda sina egna mjukdjur. Det är bilder som berör. En del nallar är glada, en del ser sorgsna och ensamma ut. Kanske är nallebilderna på ett sätt självporträtt av barnen. Att vara mycket ung är inte alltid så lätt och sorglöst som vi vuxna gärna vill inbilla oss. Kanske ser vi många av bilderna som glada för att det är enklare så.
Något som inte heller alltid är så lätt är att veta hur mycket man som pedagog ska styra barnens arbete. Personalen på privata Parkens förskola har tyvärr lyckats med produktplacering av den värsta sorten. På ett gult hus av papp sitter utskrivna och laminerade loggor som tillhör moderbolaget Framtidens förskolor. Att placera reklam i konst är ju lite kontroversiellt i sig, men att placera den i barnkonst är inte okej. Troligtvis är det ju inte på barnens egna initiativ detta har skett. Ett annat exempel på när pedagogerna kanske lagt sig i för mycket är verken från Tullportens förskola där alla barns bilder ser lite för lika ut. Noggrant sicksacksydda cirklar, svampar och stjärnor urklippta i tyg med en vuxen människas precision indikerar att barnen inte fått göra mycket mer själva än att färglägga alstren. Men arbetet ser ut att vara gjort med mycket kärlek och välmening, någon har ägnat mycket tid vid symaskinen åt att sätta ihop bilderna åt barnen.
En pappersfågel lyfter
Någon har också lagt ner mycket, mycket tid på att sätta ihop hela den här utställningen, för barnens skull. Det är hedervärt av Härnösands konsthall att hålla fast vid traditionen att arrangera en stor utställning med konst från kommunens förskolor och skolor varje år. På det stora hela är det en fantastisk upplevelse att se alla de här barnens vackra verk så respektfullt upphängda och ljussatta. Vanligtvis förpassas barnens teckningsberg till plastpåsar i någon garderob, pärmar som aldrig öppnas igen eller i värsta fall papperskorgen. Åtminstone en gång per år kan barnen få bli behandlade som de konstnärer de faktiskt är.
Text och foto: Alveola Ämting
Volym 2015-02-20