Kåre Henriksson
Grafik, måleri och klotter, Galleri Lokomotiv, Ö-vik, till 30 maj
Det var nog det faktum att närmare 40 verk sammanträngts på det intima Galleri Lokomotiv som gjorde att min blick fastnade mera på måleriet, med sitt myller av färger och former, än på den lite sirligt svartvita grafiken. För ett ögonblick hann jag se hur det senare satt tryggt i sitt bo och inte bekymrade sig mycket om den larmande konkurrensen. I sitt solitära lugn tror jag också att det inte har något emot att jag här uppehåller mig kring merparten av utställningen, som är måleriet.
I Kåre Henrikssons målningar rår uppbrott, kaos och klotter, som om det inte fanns någon ordning i världen. Den enda bilden där man något kan orientera sig är ”Husby Långhundra II (Barndomserinring)” med sitt episka anslag av tillbakablick på ett landskap av lek, skolgång, trafik, skogar och fjäll, och just så överlagrad och disig som minnet gör det. Men sedan fortsätter det alltmer drömlikt, som i ”Goyadröm (Madrid)” med skuggor av vandrande gestalter över karg och stenig terräng, i ”Blått landskap” där nät av rinnande vattenfåror omsluter suddiga spår av djur och växter, i ”Retzina å husse på hundpromenad…” där knappt synliga hundar försöker hitta fotfäste på en grovkornigt upplöst markyta, målad i ljust lila som vore det långt uppe i stratosfären.
©2015 BUS/Kåre Henriksson, Goyadröm (Madrid).
Jag gillar den här råa slängigheten. Det kan påminna om hällmålningar där man söker någon igenkännande figur bland trassliga lavar och bergsprickor, eller om nedsolkade affischtavlor med rester från många säsongers program och proklamationer. Det som blir kvar är spår och antydningar, tecken och utsagor, från liv och aktiviteter som man inte vet namnet på eller varför de över huvud taget pågår. Den lilla målningen ”Oväder” berättar om åska och slagregn, täckt av en utjämnande och övermålande dimma som liksom tonar ner mullret och blixtarna. Upplösheten når sin kulmen i ”Barkborrarnas oändliga stigar…”, en nästan helt abstrakt vision av organismers irrgångar i naturen men som också visar system och sammanhållning.
Till sist stannar jag vid utställningens nav och kanske också syntes, ”Husby Långhundra I (Barndomserinring)” som omedelbart möter åskådaren vid ingången till Lokomotiv. Grovt huggna jordklanger flyter omkring till synes målat snabbt som på glas eller på ett fönster utåt. Visst finns där spår av natur och landskap, men känner man igen något sker det bara tillfälligt och slumpartat. Det påfallande i målningen är hur en sorts distinkt grumlighet kan sammanfalla i en lika distinkt iscensättning. De dova lösryckta tecknen mot en varm och ljus bakgrund öppnar liksom drastiskt upp bilden på vid gavel, mot klanger och toner fritt svävande. I mitten hänger också en sak som ser ut som nottecken, som en vink och hänvändelse till musik, den omedelbara spontana känslan. Den tveklösa kontrasten och rytmen i målningen är ovedersäglig, och ordningen är på något sätt, överraskande och mot all förmodan, återställd.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2015-05-13