Personliga maskiner
Emil Österholm, skulptur, Härnösands konsthall, till 21 nov.
Maskiner, speciellt de vi kan möta inom processindustrin, får i varje fall mig att ofta känna mig vilse och bortkommen, med sina intrikata konstruktioner och liksom obegripliga funktioner. Trots att maskiner kan ge skräckrysningar utifrån storlek och buller kan jag ändå känna paradoxal fascination och lockelse inför dem. Ibland har jag tänkt att det rör sig om självgenererande organismer med okänd härstamning. Alienationen är total men ändå kan jag inte sluta titta.
Inför Emil Österholms egenhändiga maskiner i stengods(!) på Härnösands konsthall känner jag dock omedelbar värme och personligt tilltal. Det kan bero på skulpturernas burleska och drastiska uttryck, men också på deras mänskliga proportioner. Genom att de mera ser ut som snälla organismer än kyliga maskiner skapas en omedelbar kontakt och jag behöver inte bry mig huruvida de har något praktiskt syfte eller funktion. Det skulle man dock kunna tro med tanke på deras utseende som påminner om tillvarataget och restaurerat skrot från närmaste fabrik, med sina rörledningar, brännkammare, ventiler och spjäll.
Emil Österholm, Jag bygger en maskin, stengods.
Associationen till organism, som djur eller till och med människa, kommer också från skulpturernas sammanfogning av kropp och tentakler där man kan tänka sig ben, armar, mage och huvud. En stor del av det inre gallerirummet upptas av ”Delar av ett examensarbete” bestående av tre maskinkroppar med förbindande rörledningar som om de tre interagerar i ett socialt spel. Här har liksom teknik och maskin fullständigt frigjort sig från all nyttofunktion och blivit sina egna lekfulla individer. I mitten av rummet står ”Jag bygger en maskin”, påminnande om en staty över en maskins tafatta obegriplighet inför sig själv.
Det främre gallerirummet upptas av mera abstrakta konstruktioner, där till synes rester från materialavfall förvandlats till groende växtlighet. Emil Österholm kallar tre av dem för ”Extruderad konstruktion 1-3”, i betydelsen att ett material pressas eller dras genom en specifik form eller matris. Ut kommer egenartade sammanslingrande och spretande former, som om även det förbrukade och destruerade kan hitta nya vägar. En av dem ser ut som staplade uppochnedvända stolar, precis i en människas storlek och som det är lätt att stödja sig emot kanske vid ett samtal om konst.
”Maskinerna är våra vänner” är titeln på Emil Österholms utställning. När de ser ut på det här sättet kan jag definitivt hålla med honom, utstrålande nästan blygsam vänlighet trots deras på ytan hårda och tillbucklade fysionomier. Men det som framförallt avväpnar mig är utställningens humoristiska anslag, helt i avsaknad av ironi eller fördolt skämtlynne. Istället har konstnären med tålmodigt hantverkskunnande lyckats frilägga och omorganisera maskinella former och uttryck till att bli sina egna personligheter. Det är just förvandlingen, hur det vi känner som maskinella objekt här genomgår en slags metamorfosisk ombrytning till individ och subjekt, som får mig att dra på läpparna men också fundera kring vad som skiljer människa från maskin. Några små roliga robotliknande skulpturer med namn som ”Urban” och ”Edvin” står utplacerade här och var i utställningen liksom förvånat gestikulerande, ja, hur ska vi ha det?
Emil Österholm, Edvin, stengods
Emil Österholm som är född i Sundsvall, utbildad vid bland annat HDK i Göteborg och Konsthögskolan i Oslo, har alldeles nyligen flyttat till Antjärn i Härnösand där han siktar på att bygga upp en keramikverkstad. Med sinne för det överrumplande som han visar här finns det god anledning att följa honom vidare som konstnär.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2015-11-06