Skulptören Ulf Jon Hörnfeldt

Örnsköldsviks Museum & Konsthall, till 26 april

En brokig minnesutställning om skulptören Ulf Jon Hörnfeldt (1934-2013) visas nu i april på Örnsköldsviks Museum. Verksam i Örnsköldsvik var han där en mycket känd och särpräglad konstnärsprofil, också med stort samhällsengagemang. Det egenartade med hans konstnärliga gärning var inte bara att han använde den råa, vita gipsen som genomgående material utan mest hans förbryllande och vidlyftigt spejsade formspråk. Här skulle man kunna tala om den absoluta motpolen till minimalism. Skulpturerna ger intryck av ett måttlöst konglomerat av abstrakta och föreställande delar som bildar mer eller mindre anekdotiska berättelser, spretande ut åt alla håll. Ulf Jon Hörnfeldts känsla för satir och humor, alltid med en allvarlig underton, präglar i stort sett alla hans verk.

Ulf Jon Hörnfeldt, Tonåring i jeans, Hip Hop, gips och blandmaterial

Det starka intresset för den sociala verkligheten med teknologins skenande utveckling var nog hans käpphäst och hans drivkraft. Men istället för lättköpt plakatkonst vände han sig inåt mot det ibland kubistiska, ibland surrealistiska uttrycket, något som hos publiken ofta vände in och ut på föreställningarna om vad som är rätt eller fel, vad som är vackert eller fult. I utställningsbladet finns för varje verk korta sidoanteckningar av konstnären, som ville han ge lite hjälp på vägen. Skulpturen ”Foster och teknik”, som visar en typisk Hörnfeldtskruvad gipsform av ett foster behängd och interfolierad med trassliga elkablar, kommenterar han med texten: ”Högströmsledning, teknik komplicerad. Brytningen mellan natur och teknik, tekniktänkandet, teknik mot naturen.” Infogandet av fragment från vardagliga teknikmaterial, verktyg, järnmaterial, maskinskrot mm. löper som nervtrådar i många av verken, och blir visuellt också som svarta ristningar i den vita gipsen. Ofta hittade Ulf Jon Hörnfeldt både material och säkert inspiration i återkommande flanerande vid Örnsköldsviks hamn.

Hans känsla för det ömsinta och hur det kan döljas bakom tidens krav märks till exempel i ”Tonåring i jeans, Hip Hop” där en smal men gravid flicka blygt poserar med metallbälte och blommor i håret. Det mest anslående i skulpturen är hennes på något vis slängigt stoiska hållning i bjärt kontrast till den hippa utstyrseln. I de få renodlade vita gipsskulpturerna i utställningen visar Ulf Jon Hörnfeldt sin hantverksskicklighet och förmåga till rörelse och dynamik genom endast form och skuggor. Ofrånkomligt dras min blick till figuren ”Tjosan – Hejsan” som hänger högt på en av väggarna. En mänsklig kropp kastar sig handlöst ut i rymden och stöter obarmhärtigt mot de fysiska tyngdlagarna, vilka trycker mot och liksom bryter loss bitar från figurens kropp. I en annan konstellation, ”Vägval”, har processen gått ett steg längre. Här har den mest religiösa standardbilden fått en slutgiltig törn med både kropp och kors uppsplittrade i lösa bortfallande bitar. Konstnären ger dessa ledtrådar: ”Valsituation (hängs på väggen) varje gång du väljer en väg avstår du andra vägar, ´gå in i väggen´, ´2000´, Jesus & korset, törnekrona.”

Ulf Jon Hörnfeldt, Tjosan – Hejsan, gips

Brutal dynamik finns också i de svärtade skulpturerna ”Kråke med unge som aporna” och ”Storkråkan? Örn?”. Här har det organiska i fåglarna pressats ihop till något som liknar farliga militäriska vapen. Men mest drar jag på munnen inför utställningens märkliga hybrider. I ”Flygmyra, insekt” där djuret tycks trasslat sig in i sig själv sticker en penningsedel fram i en av fötterna. ”Pengar i Klövaa” är den korthuggna kluriga anteckningen. Ett litet rödmålat fartvidunder med titeln ”Bilen som mänskligheten kraschar med” gestaltar i ett nötskal Ulf Jon Hörnfeldts säregna blandning av samhällskritisk satir och burleska lek med material. Den inklämde föraren verkar fångad i en hopsnickrad leksak som påminner om både racerbil och rullstol, ett verk som kommenteras lakoniskt med orden ”Backspegeln visar väl vad han kör ifrån.”

De närmare fyrtiotalet skulpturerna kommer från en privat ägare. Det kan inte ha varit lätt att få dessa var och en svängrumskrävande verk att samsas i en sal, och det blir också något av förrådsuppackning över utställningen. Men det förtar knappast slutintrycket av skapande originalitet i sin bästa ordalydelse. Ulf Jon Hörnfeldts val att använda det liksom nedsläckta gipsmaterialet, hans vikt vid det strama och ceremoniella uttrycket, paradoxalt kombinerat med en aldrig sinande leklust att ta ut svängarna och gäcka åskådaren får mig att tänka på en Alberto Giacometti på maskerad. Denne skulle nog gillat det här.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2014-04-05