Etta Säfve
“78 scener och ingen av
dem förklarar världen”
Örnsköldsviks museum och konsthall, till 1 mars.
I en ljudinstallation i Etta Säfves utställning i Örnsköldsviks konsthall lystrar jag till ordet drivsnökanten. Det är en positionsangivelse lika exakt som flyktig. I mina öron är det ett vackert ord som ingår i en text i det utställda bokverket “Is”. En högläsning ur boken, som visas i två exemplar, beskriver ett naturvetenskapligt sätt att skaffa sig kunskap om naturen genom att samla och analysera borrkärnor ur den bottenfrusna Bottenvikens is. Ett fåfängt borrande som inte bidrar till att förklara världen, enligt den unga iakttagare som också är den berättande rösten. Den kritiska rösten ingår i ett familjesammanhang där vuxna fäller betryggande repliker som “hon är stor nog”, “hon klarar sig”, “låt henne vara” eller “men tänk om…”.
Israpporten från Bottenviken finns i konsthallens ena ände. I dess motsatta del projiceras en 30 sekunder lång filmsekvens där en död säl spolas upp på en sydligare strand. Den plats där den döda sälen hjälplös kastas runt av vågorna kunde lika gärna vara belägen vid Polens eller Litauens östersjökust som i Skåne. Med dessa installationer i olika delar av rummet tar Säfve ett grepp över hela östersjöområdet och dess tillstånd som natur.
I ytterligare en filmsekvens upprepas bläddrandet i ett encyklopediskt bokverk med kartor som väcker intresse, en slags kunskapskällor som åtminstone jag brukar fångas av. Men här tolkar jag det som ännu en demonstration av de bokförande vetenskapernas otillräcklighet.
©2014 BUS/Etta Säfve, Sand castle, sand och glas
Ja, hur uttrycker man en relation och känsla inför naturen och världen som varken är vetenskaplig eller naturromantisk, som inte reducerar skog till råvara och naturen till rekreationsområde? Som inte kommer till uttryck i vad som kallas naturvetenskap men som hos så många är en stark drivkraft? Man kan bli konstnär. Etta Säfve, född 1973, har vuxit upp i Luleå, utbildat sig vid Rietveld Akademin i Amsterdam där hon länge bott. Nu har hon flyttat till Österlen i Skåne. Hon är en konstnär som tycks tillgripa det medium och de metoder som situationen kräver. Hon kan inte ens kallas gränsöverskridande eftersom inget medium är hennes specifika. Hon använder 8 mm film, den brukarvänliga Super-8 filmen från 70-talet, som överlevt överförd till DVD. Hon projicerar en fotografisk stillbild, överför en text till ljud, belyser en fiskelina. Hon tecknar med kol och pigment, hon bygger sandslott och bränner upp en diamant.
I utställningen finns några ytterligt subtila verk, påminnelser om och uppvisningar av det efemära och förgängliga. En horisontlinje på väggen är tecknad med pigment som under utställningens gång faller till golvet. Det fixativ hon inte använt i teckningen bidrar, möjligen, till att hålla ihop det annars flyktiga sandslott som placerats på en glashylla. En diamants äkthet har bevisats genom att den upphettats till 763 grader – och därmed förintats. Beviset ställs ut under en glaskupa.
Den ifrågasättande röst som berättar om händelser vid drivsnökanten och iakttagelser vid den frusna Bottenviken talar och bär utställningen igenom. Inte bara bilder och objekt utan också konstnärens handlingar är förankrade i utställningsrummet där hon målmedvetet prövar väl avvägda grepp och därigenom utövar en motståndets estetik, en estetik som gör motstånd.
Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2014-02-13