Ekon från Kina och sameland på Bildmuseet i sommar
Right is wrong - Fyra decennier av kinesisk konst ur M+ Sigg collection, till 12 okt.
The lost one - Liselotte Wajstedt, till 7 sep.
Ljudinstallation av Carola Grahn, till 7 sep.Bildmuseet, Umeå.
Som en vandring ner i helvetet. Så känns Bildmuseet i Umeås kronologiskt hängda utställning med samtida kinesisk konst. Utställningen visar utvecklingen från slutet av 1970-talet fram till i dag. Samtidigt gestaltar och speglar den Kinas väg från utopisk socialistisk diktatur till extremt kommersialiserad och extremt urbaniserad kapitalistisk-socialistisk diktatur. Det skulle kunna vara vilken västerländsk konstutställning som helst, men ändå inte. Här finns en annan världsbild, ett annat perspektiv och en annan filosofisk grund. Utställningen är en berättelse som börjar med att konstnärer kräver konstnärlig frihet och slutar i nutid, när kinesiska samtidskonstverk blivit åtråvärda investeringsobjekt på den internationella konstmarknaden.
Wang Xingwei, New Beijing, 2001, oil on canvas. Courtesy of the M+ Sigg Collection. Pressfoto Bildmuseet.
På översta våningen visas konst från 1970- och 1980-talen. I en serie foton av den amerikanske fotografen Liu Heung Shing finns den emblematiska bilden av två skadade studenter som körs till sjukhus av en man på en cykeltaxi efter massakern vid Himmelska fridens torg 1989. En målad parafras på fotot, New Beijing av Wang Xingwei (2001), visas några våningar längre ner i museet. Men Wang Xingwei har bytt ut studenterna mot pingviner. Utställningens titel Right is Wrong är helt på sin plats.
En del av det som visas från 1970- och 1980-talen kan uppfattas som tamt och ointressant ur estetisk synpunkt, men den historiska kontexten gör att det ändå är intressant. De som har gjort de här konstverken var modiga. De verkade i slutet av kulturrevolutionen, i en tid då det var farligt att måla landskap. Konstens enda uppgift var att tjäna revolutionen.
Det började med att Mao Zedung, efter att ha utropat Folkrepubliken Kina 1949, deklarerade att konsten skulle tjäna folket. Frågan då var vilket som var bästa sättet att göra det på: Sovjetisk socialrealism byggd på europeisk tradition, eller, en modernisering av traditionellt kinesiskt bläckmåleri. Fram till mitten av 1960-talet var båda riktningarna tillåtna. Sedan kom kulturrevolutionen (1966–1976) och trycket hårdnade. Konsten skulle underblåsa revolutionen och tjäna propagandistiska syften. Konstnärerna styrdes av en central kulturrevolutionsgrupp med Maos fjärde fru Jiang Qing i spetsen. Hon deklarerade att konsten skulle vara ”röd, ljus och lysande”. Konstskolorna stängdes. Alla skulle kunna vara konstnärer. Maoporträtt målades med hjälp av rutnät så att vem som helst skulle kunna måla likadana, porträttlika bilder av honom. Unga vändes mot äldre och gamla traditioner inom måleri och konst sopades bort.
Mot slutet av kulturrevolutionen bildades fristående konstnärsgrupper som ville göra någonting annat, till exempel Stjärngruppen, Gruppen utan namn och Gräsgruppen. I utställningen visas ett målarskrin av Zhen Ziyan som ser ut som Maos lilla röda. Gruppen utan namn tillverkade sådana målarskrin. De kunde lätt gömmas undan och väckte ingen onödig uppmärksamhet.
Flera av de som var med i de här grupperna finns representerade i utställningen. En av de yngsta i Stjärngruppen var Ai Weiwei. På golvet en trappa ner, på våning fem, ligger hans installation Still life (1995–2000). Den består av 3 600 mer eller mindre äkta stenåldersyxor. Sådana yxor säljs som turistsouvenirer i Kina. I sitt verk har konstnären blandat äkta yxor med fejkade.
Zhang Huan, Family Tree 3, 2000. Color photo, 8 parts. Courtesy of the M+ Sigg Collection. Pressfoto Bildmuseet.
En svartvit film från 1979 av Chi Xiaoning visar Stjärngruppens aktiviteter. De demonstrerar för konstens frihet och arrangerar en illegal konstutställning på gatan utanför Nationalmuseet. Filmen har hållits gömd och nu när den visas i Umeå är det första gången den visas offentligt.
Den är kort, bara fem minuter, och river i gamla sår från 1960- och 1970-talens vänsterepok i Sverige. Mycket av inspirationen hämtades från Kina och jag känner igen sättet att diskutera, att demonstrera, att tala och eftertänksamt fundera på det som sägs, liksom trosvissheten. Skillnaden är att den svenska vänstern ville ha socialism, konstnärerna i filmen vill slippa de politiska diktaten.
Flera av målningarna driver med den politiska styrningen. Wang Guangyi har målat ett Maoporträtt (1988) där ett rött rutnät ligger framför ansiktet. Målningen är iögonenfallande, både skräckinjagande och ironisk samtidigt.
Det sägs att eftersom kinesiska samtidskonstverk är investeringsobjekt värda massor med pengar så kan konstnärerna vara samhällskritiska så länge de håller sig till att formulera kritiken visuellt. Systemet är så genomkommersialiserat att makthavarna gör halt inför pengarna. Det är när kritiken uttalas i ord och text det blir farligt.
Zhang Peili har anlitat samma kvinnliga nyhetsankare som läste upp nyheten om att militären gått in på Himmelska fridens torg 1989, för sitt videoverk Water (Standard pronunciation Ci Hai – Sea of words) från 1991. Men här läser hon inte nyheter, i stället läser hon en definition av det kinesiska tecknet för vatten ur en kinesisk ordbok. Andemeningen blir att hon dränker tittarna i ett hav av ord. Resultatet är oerhört suggestivt, utan att jag förstår ett ord kinesiska.
Yangjiang Group, Calligraphy Peach Blossom Garden, 2004. Installation. Courtesy of the M+ Sigg Collection. Foto: Karin Kämsby
På 1990-talsavdelningen visas mest måleri och foto, slagkraftigt sådant, det som gett den kinesiska samtidskonsten världsrykte. Vem minns inte Zhang Huans To add one meter to an anonymous mountain (1995), när fotot cirkulerade i världspressen? Bilden visar en grönskande kulle där det ligger en hög med nakna kroppar travade på varandra. Verket är en korsning mellan performance och foto.
Intressant är Kan Xuans videoinstallation Objects från 1903. Filmen visar föremål som sjunker ner i en vattenbehållare där allt blir grått. Kan Xuan är en av få kvinnor som medverkar i utställningen. Bristen på kvinnor kan tänkas säga en del om situationen för de kinesiska kvinnorna. Den handfull som är med i utställningen ägnar sig genomgående åt extremt pillriga jobb. Lu Qing, fru till Ai Weiwei har täckt ett 45 meter långt sidentyg med centimeterstora fyrkanter, målade i olika svarta nyanser. Det uppges ha tagit ett år. Det är ett konkret måleri som vittnar om en närmast ofattbar sinnesstyrka.
I utställningens tredje avdelning, med verk tillkomna efter 2000, grips jag av videoinstallationen Whose utopia (2006) av Cao Fei. Konstnären har bett arbetare på en glödlampefabrik (Osram) att berätta om sina drömmar. Och det gör de. Men inne på fabriken rör sig dansare av olika slag. En ballerina svävar förbi, en man dansar hiphop. Det här är ett av få verk i utställningen som talar direkt till mig och ger en insikt i vidden av den samhällsförändring kineserna utsätts för. Annars präglas utställningen av en sorts distanseringseffekt, konstverken kommenterar snarare än berör.
Liselotte Wajstedt, The Lost One (video still), 2014. Video still. Pressfoto Bildmuseet.
Trots den kinesiska utställningens påkostade karaktär är det två verk med samiska teman längst ner i Bildmuseet som går rakt in och talar i mig.
Liselotte Wajstedts installation The lost one består en video, en dräkt och en berättelse. Hon hyllar förbehållslöst och med stor kärlek sin mormor och hennes annorlunda liv i. Mormoderns liv var en gåta och Wajstedt söker förklaringen.
Utanför museet hörs Carola Grahns ljudinstallation. Den innehåller ljud från fjället, någon som jojkar, vinden, en springande renhjord. De ger platsen, en hörna med en vissnande tall och några bänkar med utsikt mot Umeälven, en magisk stämning. Programtexten berättar att det finns en (samisk?) föreställning om att när människor tystas eller tystnar, jämrar sig den förtvivlade marken. Och så den jämrar sig.
Text: Karin Kämsby
Volym 2014-07-20
Läs mer om utställningarna på: www.bildmuseet.umu.se