Pilen mot konsten
Sommarutställning på Järnsta Kulturförening, till 31 aug.

Det finns alltid något som visar vägen, speciellt till alla de små konstutställningar som dyker upp här och var i sommarlandskapet. Det brukar räcka med skylten ”Konst” och en slängigt målad pil. Då vet man var man borde ha tagit av, sedan man redan passerat skylten som ofta står halvt gömd bakom någon buske. Häromdagen var jag i Nordingrå, närmare bestämt i Vännersta där Järnsta Kulturförening presenterade det Luleåbaserade kultbandet Eterkropp med konstnären Mats Wikström som frontfigur. I väntan på konserten strövade jag omkring i landskapet sedan jag blivit tipsad om en konstinstallation längs vägen, nämligen ”Autofokus” av Erik Olof Persson. Jag skulle inte kunna missa den stora pilen.

Erik Olof Persson, Autofokus, installation vid vägen.

På fyra höga och smala träben stod den orangeröda pilen grundligt och omsorgsfullt byggd som ett tredimensionellt objekt vid vägen. Jag tyckte jag kände igen formen från Word-programmet i datorn, med det specifikt kraftiga linjestrecket. Här skulle jag kunnat stanna och begrunda sakernas tillstånd. Jag lever i ett samtidsrum av hänvisningar, fortsättningar, gå vidare, söka nästa, sällan ges jag möjlighet att stanna och ta till mig stunden och platsen. Att Erik Olof Persson så markant skapat detta objekt, på nära håll påminnande om en trähäst som förnöjt funnit sig tillrätta i landskapet, kan bara bero på att den måste betyda något mer än bara en vägvisare. Han måste mena att jag ska se pilen som den är, ett koncept i sig likt en filosofisk tankeknut.

Skulle jag tittat vidare i pilens riktning skulle jag missat poängen. Vilket jag naturligtvis gjorde när jag blickade upp mot andra sidan vägen och en ytterligare pil, lätt böjd helt i enlighet med dess innebörd av station på vägen. Sökaren följde uppmaningen och kom snart fram till ett likadant bastant format kryss uppe vid skogsbrynet. Så det är alltså skogen eller naturen som är konstverket, tänkte jag och hejdade mig ganska tillfredsställd inför budskapet. Surrealismens grundare André Breton menade till exempel att ”för att söka efter en konstnärlig upplevelse kan man gå in på Louvren eller ta en promenad ute i skogen”. Stående framför krysset kände jag att den första pilen inte helt hade tappat sin poäng.

Skogen därbakom var mörk och hemlighetsfull, men inte så dov att jag inte råkade upptäcka ytterligare en pil därinne i skumrasket. Åter snuvad på konfekten! En lika överdimensionerad röd pil som de andra hängde i luften och pekade ned mot en liten vit låda på marken. Min plötsliga besvikelse stoppade dock inte nyfikenheten att undersöka lådan, som via finurlig iscensatt interaktion ledde mig fram till en i högsta grad oväntad syn – som jag inte ska avslöja här, mer än att det har med titeln på verket och en fortsatt färd mot naturens innersta att göra.

För den som är intresserad av konstens komplikationer och möjligheter mellan idé och praktik är det värt ett besök i Vännersta, där Erik Olof Perssons pilar kan skådas hela juli och augusti ut. Ytterligare som visas på Järnsta i sommar är Viktoria Melinders textilt lekfulla vimplar utomhus och ett antal mer eller mindre drastiska emaljer av Siv Lexander inomhus i kaféet. Själv avslutade jag vistelsen med att lyssna till Eterkropps konsert, också en sorts vägvisning men mera i den bullrigt personliga och i specifik god bemärkelse patetiska formen.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2013-07-29