Monica Nilsson
Interferens, Galleri Lokomotiv, till 25 maj

En konstnärs sätt att inta och uppta utställningsrum väcker numera samma förväntningar som de bilder och objekt som visas där. Monica Nilsson använder titeln Interferens för sin utställning i galleri Lokomotiv. Därmed anger hon att tingens samspel i rummet är av vikt. Denna slags påverkan kan vara avsiktlig men sker naturligtvis vare sig man vill det eller ej. Ofta står ordet interferens för en påvekan som inte är önskvärd, som uppstår där den inte hör hemma.

Monica Nilsson är en högt rankad textilkonstnär, den första som erövrade Nordic Textile Award, ett pris på en kvarts miljon som instiftades år 2000. Hennes förhållande till sitt material har varit osentimentalt, närmast hårdkokt. Hon har gjort en hockey-inspirerad utsmyckning i entrén till Örnsköldsviks sjukhus. Till skillnad från många andra har hon ofta använt textila material till synes utan inneboende egenskaper. Som ett grundämne. Hon har utforskat och visat vad materialen kan låna sig till; genom att vecka, vika, lagra, framhäva dess transparens, bestryka med pigment, sätta tygsjok i rörelse, låta det fladdra och frossa i illa ansedd tyll.

©BUS 2013/Monica Nilsson, Vilande landskap, textil installation

I Galleri Lokomotiv ser vi något av detta. Men med denna estetik kan vilket tygstycke som helst användas och utnämnas till konst bara avsikten finns. I galleriet har jag därför visst besvär med att urskilja vad som är vad. En transparent våd hänger för ett fönster för att avskärma intrycken från gatan. Det är inte konst. Snarlika tyger hänger för fönstren ut mot stationen. Men dessa har motiv tryckta på ett okonventionellt sätt. Efter viss möda hittar jag den undanskymda nummerlapp som bekräftar att tygvåderna hör till utställningen. Verk 14 med titeln Kartbild. För mig bland de mest intressanta av utställningens bilder.
Här tronar också utställningens mäktigaste verk Vilande landskap. Nilsson har kommit över och sorterat vad som ser ut att vara en hemgift eller ett väl genomarbetat linneförråd: känslomässigt laddade och märkta hemtextiler med spetsar och örngottsband som nästan snärjer betraktaren. Lagren av tyg, minnen och emotioner tycks ha gått genom en brutal bandsåg innan de presenteras för betraktaren. En sådan ansamling av textil materia lämnar ingen oberörd men kan tolkas som både tilldragande och avskräckande. Det vilsamma blir starkt ifrågasatt.

Nilsson betonar verkets betydelse genom att lämna den bakomliggande väggen tom och upphöja kompositionen på ett podium av plywood med underrede av plexiglas. Här tilltar problemen i utställningen. Kanske har jag sett för många retrospektiva utställningar med Jan Håfström på sista tiden. Man kan bli kräsen för mindre. Även esteten Håfström har knycklat till textila fragment, tryckt in dem i schatull eller lådor – och förvandlat alltihop till berörande konst. Hans outtröttliga omsorg omfattar varje fog och varje spikhuvud i dessa arbeten. I ett konstnärligt verk vill jag inte se några transportsträckor. Ingen del har mindre betydelse än någon annan. I Nilssons utställning har jag svårt för all den plywood och det plexiglas som upptar synfältet i socklar och podier. Möjligen är jag inte tillräckligt postmodern för att acceptera dessa lösningar från byggvaruhus som bär fram konstnärens mer subtila håvor som Det som blev något och det som blev över eller Oändlighetsprojekt. Tungsinne byggs upp av en trave mörk materia från ett herrskrädderi där podium och verk förenar sig väl.

Till förmån för Vilande landskap, som ges mycket utrymme i galleriets inre del uppstår en viss trängsel innanför entrén där flera väsensskilda skulpturala objekt på piedestaler ska samsas med tredimensionella verk på väggen. Här påminns jag överraskande om en replik från min professor vid avdelningen för klassisk textil vid konstakademin i Warszawa, den polske konstnären och skådespelaren Zbigniew Gostomski. Det var 1986. Under hängningen av en slututställning uttryckte jag tveksamhet gentemot en skrymmande, dyster brandsläckare som upptog plats på en vägg i närheten av min känsligt utförda gobeläng.
– Brandsläckaren hör också till utställningen, blev Gostomskis korthuggna kommentar. Vad han talade och undervisade mig om var – interferens. Om oavsiktlig eller önskvärd påverkan mellan objekt i rum.

Också invid galleri Lokomotiv finns en brandsläckare. Den är röd och sitter på väggen strax utanför galleriets entré. Strax innanför följer de första bilderna i Nilssons utställning Alter Ego I och Röd.
Önskvärt eller obetänkt? De båda bilderna med röd dominans drar in brandsläckaren i det samtal som förs i galleriet. Man ska inte bortse från Nilssons drastiska humor, som bäst märks i titeln och verket Vi hade vedspis. Kanske sträcker sig inflytandet från brandsläckaren utanför till hängningen i galleriet ända hit?

Textilkonsten kan vara ett område för de fingerfärdiga och noggranna. Den tid då unga kvinnor disciplinerades vid sybågar och märkdukar är förbi i vår del av världen. Men spåren av den nedlagda tiden och mödan lever kvar. De sticker fram på många håll i Monica Nilssons utställning. Men de blandas med en motsatt obekymrad attityd som gränsar till slarvighet och visar på möjligheten att inte vara så petnoga.

Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2013-05-17