Greetings from Sápmi
Samisk samtidskonst och historia, Jamtli, Östersund, till 19 jan. 2014

Utställningen Greetings from Sápmi på Jamtli i Östersund knyter ihop verk av i dag verksamma konstnärer med samernas historia och kulturarv. I museets fasta utställning visas hur samer levde förr och en video berättar om en samisk återbegravning. På museets konstvåning finns verk av sjukonstnärer, de flesta med samisk bakgrund. Arrangemanget blottlägger ett samband mellan kulturarv och konst. Konstnärernas verk skulle fungera i vilken samtida konstutställning som helst men är samtidigt förankrade i samiskt och norrländskt kulturarv, utan att vara folkloristiska.

Tomas Colbengtsson, Kalmebakkte, installation.

De medverkande konstnärerna bearbetar frågor om identitet, natur, miljö, samiskt liv och förtyck av samer. Tomas Colbengtsons installation Kalmebakkte handlar om en ödemarksgrav i Tärnafjällen, där en ung flicka och en medelålders man vilar. Arkeologen Ernst Manker tog 1951 med sig deras skallar till Historiska museet i Stockholm. Installationen består av en videoprojektion av något som kan vara ett kors eller lasersikte riktat mot den ingraverade bilden av en samisk kvinna. Hon ligger med vidöppna ögon i en sarkofag av glas i två skikt. Den döda, eller minnet av henne, levandegörs, hon nästan återuppstår. Andra verk av Colbengtson i utställningen handlar om tvångsförflyttning av samer och samernas traditionella vårflytt. Han arbetar i glas och grafik och tror, enligt en text i utställningen, att kulturell identitet kan vara drivkraften bakom allt skapande.

Katarina Pirak-Sikkus självporträtt där hon iförd samisk dräkt håller ett skallmätningsinstrument framför ansiktet är dräpande kommentarer till de skallmätningar som Herman Lundeborg vid Rasbiologiska institutet utförde på samer på 1900-talet. Katarina Pirak-Sikku visar också en rolig och ironisk bikini som hon skapat i vadmal och traditionell samisk textil slöjd: Just for the pleasure (raff-set för samer), från 2004. Hon har även fotograferat sig själv i plagget.

©2013 BUS/Katarina Pirak-Sikku, självporträtt, foto.

I museets entréhall finns Mattias Olofssons lite trista skulptur Högbyggnad. Han har byggt ett torn av pärmar och papper som ska representera museets samlarvurm. En våning upp visas hans mer fantasieggande videoinstallation Alongside. I den har han klätt ut sig till samekvinnan Stor-Stina, Christina Catharina Larsdotter (1819–1854), som aldrig slutade växa. Hen går omkring i fotspåren av en man med samma åkomma. Han levde i en stad i England och hans liv används nu av stadens köpmän som turistattraktion. Videon ger en inblick i hur det känns att vara utanför och annorlunda.

Victoria Andersson skapar textila installationer och broderar i storformat. I Uppväxt handlar det om uppväxandets skörhet. Ett rött träd växer upp ur en pulka fylld med röd sammet. Bakom pulkan står Återväxt, en samling röda sammetsträd som mest liknar tallplantor när de börjat ta sig på ett hygge. Gestaltningen är både vackert och olycksbådande.

Agneta Andersson bor i Kiruna och medverkar med installationen Scenario (Molnet samt Sjön), 2013. Sjön fanns när hon växte upp i Kiruna men har försvunnit i gruvans expansion. Den skildras som glasformationer mot svart botten. Över sjön svävar kolteckningen Molnet, ett mörker som reser sig när gruvan tuggar i sig Kiruna och marken rasar samman. Trots sitt innehåll saknar verket förmåga att vara direkt drabbande, åtminstone för mig.

Argast och mest politisk är Anders Sunna. Han är helt enkelt förbannad över det sameförakt han utsatts för och målar, samplar, klipper och klistrar sin vrede i verk som Vi som grillar korv i länsstyrelsens eld, Indigenous love och Kalla handen. Bildytorna bearbetas intensivt. Det är befriande raka rör, en same i tvångströja skriker ut sin vrede, en ansiktslös byråkrat i brunskjorta står med en snara i handen beredd att hänga någon mot betalning, En varg och en björn, båda i kostym, står i varsin talarstol bakom berg av pengar.

Norrmannen Geir Tore Holms videoinstallation Sommarsolstånd 2007 är filmad vid Melkøya utanför Hammerfest i Norge på midsommarnatten, från en båt som åker runt den solbelysta ön. På ön finns en gasterminal som ska öppna några månader senare. För att den skulle byggas har öns klippor sprängts bort och ligger nu som stenbumlingar längs stränderna. Filmen slutar inte utan bara fortsätter, som solen. Jag inser att någonting har blivit förstört för evigt.

Greetings from Sápmi är en nödvändig uppvärdering av samisk konst. Flera av verken är komplicerade och det tar tid att sätta sig in i dem. Men behållningen blir en insikt i identitetens, traditionens och kulturarvets betydelse för skapandet.

Konstverken binds ihop med museets permanenta samiska utställning som har utvidgats med filmer och det suggestiva bildspelet Fjällfolket med bilder från tidigt 1900-tal av den samiske fotografen Nils Thomasson. En video berättar om hur kvarlevorna efter en kvinna som varit död i 500 år återbegravdes vid Gransjön i Frostvikenfjällen. Hennes grav hade vittrat sönder på 1980-talet. Skelettet och de föremål som låg i graven magasinerades då på Jamtli. Återbegravningen ägde rum 2011, efter att den berörda samebyn kontaktat Jamtli och begärt att kvinnan skulle begravas. I samma rum som videofilmerna, det så kallade Tirénrummet, finns också målningen Efter snöstormen (1885) av Johan Tirén. Han var en svensk konstnär verksam på 1800-talet, som tog ställning för samerna i kampen mot svenska skogsägare och svensk överhet.

Utställningen är en del i det nationella projektet Kaleidoskop som bland annat vill ge röst åt tysta kulturarv. I katalogen skriver representanter för länsmuseet och länsstyrelsen i Jämtand om sitt arbete med att uppvärdera och synliggöra det samiska kulturarvet. Historikern Catarina Lundström reder ut rasbiologins rötter. Lektorn i konstvetenskap Charlotte Bydler presenterar de medverkande konstnärerna.

Text och foto: Karin Kämsby

Volym 2013-12-23