Ann Makander
Härnösands Konsthall, till 16 mars

Den traditionella bildkonstens förutsättning, på duk som på papper eller annat plant underlag, är tvådimensionaliteten. Den faktiska uppgiften för konstnären är att applicera färg och komponera form på en yta. Det jag som betraktare ser är resultatet, som blir min tolkning av bildens meddelande. Men även om jag ser en berättelse om en faktisk händelse eller ett utsnitt av den faktiska verkligheten som vi har runt oss, så kvarstår orubbligt att det handlar om en bild på en yta med två dimensioner, bredd och höjd. I Ann Makanders utställning ser jag denna basala sanning som avgörande. Utan övergripande tema eller frågeställning visar hon en samling målningar och monotypier som gestaltar ytans möjligheter och som är uppdelad i två nära nog diametralt motsatta rum. Det ena med organiskt förbehåll, det andra med ett konstruktivistiskt.

©2012 BUS/Ann Makander, Tallrik

Utställningen genomsyras av lek och rebusartade pussel med ytor, med beskärningar och överlappningar, med bildformer som flyter in i varandra på det ena hållet och som kolliderar på det andra. Mötena sker både mellan det organiska och geometriska som mellan föreställande och abstraktion. Redan här förstår man att Ann Makander inte gör det speciellt lätt för sig när hon tar sig an komplexa formarbeten. Det verkar inte vara förenklingen och reducerandet som faller henne på läppen, snarare det bångstyriga och sammansatta.
I det ena rummet möts jag av bilder som påminner om akvarium, med fiskar, vattenväxter, alger, i böljande och transparenta formspel, med dubbelbilder och avlagringar, allt ofta väl genomfört med det dekorativa som tyngdpunkt. Ett par bra prov på det är ”Lek” med just lekande fiskar, och bilden ”På väg” där en sköldpadda svävar fritt i en slingrande undervattensväxtlighet.
I det andra och mera konstruktivistiska rummet sker här och var attacker mot den geometriska stramheten. När Ann Makander skjuter in föreställande bildelement från den igenkännbara världen över rätlinjiga kompositioner skapas den dissonans och störning som lätt uppstår när två olika perspektiv kolliderar. De bilderna väcker omedelbart min irritation men är samtidigt visuellt intressantare. Om vattenbildernas virvlande mönsterspel är behagligare för ögat så skapar de geometrisk-naturalistiska pusslen mera motstånd och krav på aktivt seende. De ger mera plats för intrikata och kanske besvärliga samtal om abstraktion och yta kontra symbolik och berättelse.

Låt mig ta några exempel. Spelkort med fjärilar, blommor och fåglar (”Spel”, ”Fjäril”), liksom små lappar avbildande humlor (”Tre humlor”), alla detaljerade figurationer, ligger utkastade över stramt abstrakt-geometriska mattliknande ytor. I bilden ”Tallrik” syns en cirkelrund monokromt färgad och blomdekorativ yta placerad över eller på ett rutmönstrat flerfärgat underlag. Lite av synvilla ger den konstruktivistiska och vassa bilden (typ Bertling) med titeln ”Vikt”, där ett par kanter har sytrådar, som en vink mot det mjuka hantverket. Något av en konklusion kan man då uppfatta i ”Konkret filt”, med sin tegelmönstrade plana yta i komplementfärgerna rött-grönt, där övre bildkanten också här är markerad med sytrådar.
I de här bilderna resonerar Ann Makander om förhållandet mellan det abstrakta och det föreställande, där ingetdera har överhanden, där formen är språket och vi som betraktare utlämnas till att lösa rebusarna mellan yta och berättelse.
Hur mycket lättare det än är att ta till sig de böljande utsagorna i det marint färgade rummet, så fastnar jag ändå för klistret i den andra avdelningen, där det ställs irriterande frågor som liksom stör ordningen.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2013-03-02