Åskådliggör och ifrågasätter
Om utställningen Artefakter på
Länsmuseet Västernorrland

En afrikansk man håller vant en  näverlur i handen när han  passerar gårdstunet på Murberget, Länsmuseet Västernorrland i Härnösand. Det är mångkulturår. Vi konfronteras  med det ovana samtidigt som invanda föreställningar ifrågasätts och rubbas. Den mångkulturella synen är naturligtvis en konstruktion så som allt annat i museernas värld. Man befrämjar vissa  syner framför andra. Museer döljer mer i magasinen än de kan visa och vad de visar är alltid någons val.

Medan de museologiskt nydanande museerna växer till och utställningsskapandet blivit en uppgift som överlåts på designers eller reklambyråer har en strömning inom samtidskonsten under postmodern tid intresserat sig för museernas samlingar och utställningars representation av kultur- och naturhistorien. Damien Hirst har lånat från  naturaliesamlingens bevarandemetoder och uppnått effekter när de flyttats ut i konstmuseet. Andra har undersökt museernas iscensättningar och kunskapsmättade miljöer. Det kritiska greppet ger rik visuell utdelning då de miljöer som granskas i allmänhet är  spektakulära och lockande för ögat redan innan konstnären upptäckt dem.

Också Länsmuseet rymmer spillror av en äldre museimiljö. I det fd Rådhuset finns rester av  Härnösands biologiska museum med för sin tid höga ambitioner. Inredningens montrar är avsedda för seriell och systematisk presentation av norrländsk kulturhistoria och en del av de uppstoppade djuren står kvar i magasinen.

Det är i denna laddade miljö konstutställningen Artefakter äger rum. Utställningen griper över stora ämnen; konsten inordnar sig i mångkulturårets strävanden och är dessutom en kritik av kultur- och naturhistoriska  utställningars estetik och värderingar. De tre konstnärerna har alla  erfarenheter från andra kulturer än den dominant svenska. Deras verk tar sin utgångspunkt i några av de utställningsformer som varit  brukliga i tidigare försök att representera Den andre.

Utställningens kurator Rebecka Wigh har i Volym återgivit den postkoloniale tänkaren Sarat Maharajs påpekande att xenofobi, rädslan för det annorlunda är besläktad med xenofili, intresset för det annorlunda. Det är en förhoppningsfull hållning; ett ytligt intresse kan övergå i rasism – men också i ett fördjupat och varaktigt intresse. I en installation visar Mattias Olofsson de trivialaste tingen tillsammans med de mest autentiska; en plastpåse från ICA Rajden  i Jokkmokk med en stereotyp bild av renar i fjällnatur jämsides med en uppstoppad igelkott och en björnunge. Representationen av Den andre eller Det andra når oss  på olika nivåer varav museiutställningens och konstens sätt att förmedla hör till de högsta. Av dem kräver vi ansvar.

I flera performanceliknande verk har Mattias Olofsson iklätt sig den 2,1 meter långa sameflickan Christina Larsdoters kläder och öde. Född i Malå levde hon under 1800-talets första hälft och visades upp mot betalning på scener i Europa, ett öde hon delade både med människor från Afrika och grupper av nordamerikanska indianer. Olofsson arbetar med dikotomin natur – kultur. Han låter  två av 1800-talets publikdragande utställningsformer kollidera: dioramat och freakshowen. Konstnärens alter ego Stor-Stina fotograferas i Biologiska museet i Stockholm omgiven av Gustaf Kolthoffs uppstoppade djur och fåglar med Bruno Liljefors målningar som fond.

Olofssons bilder avtäcker lager av konventioner. Den natur vi ser är egentligen en kulturell konstruktion medan den mänskliga varelsen Stor-Stinas öde var att i sitt vuxna liv och även efter sin död förpassas och kategoriseras som  natur. Det finns paralleller till dagens museipedagogiska nit. Nu rekonstrueras både Bockstensmannen och besättningsmän från Vasa. De tillåts inte vila i frid. Men Liljefors och konservatorn Kolthoffs blandade aldrig in människor i scenerierna och som uttolkare var de  mer respektfulla gentemot naturen än de som  för pengar visade upp eller begapade Stor-Stina på arenor ute i världen. Olofsson verk framkallar ambivalens. Hans tilltag är både vackert och omstörtande. En tolkning som katalogtexten inte rekommenderar  är att se det som en gest av försoning där  den manlige konstnären återger kvinnan Stor-Stina den skönhet och värdighet som  denna utanförvarelse berövades under sitt korta  liv.

Allt sedan Bronislaw Malinowskis dagar har antropologin bemödat sig att se världen ur ”the Natives point of  view”. Att detronisera den vite mannen som uttolkare av världen och värderingar och försöka se tillvaron  ur Den andres perspektiv. Lolulou Cherinet återanvänder en film gjord av antropologen Billy Marius från gränstrakter mellan Kongo-Brazzaville och Kamerun. Filmen säger dock inget om forskarens metod eller syfte. Konstnären överför den antropologiska observationen till våra breddgrader i  Orminge centrum. Resultatet blir  den  film mannen från Kongo/Kamerun  kanske skulle gjort om han var antropolog och kom hit med sin kamera. Vi får se oss själva granskade med distanserade blick. När filmerna körs samtidigt blir kulturerna jämställda; en undersökning i strukturalistisk anda. Hur vi väljer att utforma en bensinmack, ett café och hur vi bär våra barn blir med denna metod utsagor om våra respektive kulturer. Om vi förkastar skildringen av Orminge centrum måste vi också ta avstånd från filmen från Kongo/Kamerun.

Utställningens tredje konstnär Sara Brolund Carvalho har portugisiska anfäder som var kolonisatörer i Angola. I familjearvet ingår en stor samling objekt därifrån. Detta med all sannolikhet tunga arv är konstnärens immateriella och fysiska arbetsmaterial. Hon gör dem publika i de ändamålsenliga museimontrarna där de väcker vår nyfikenhet. Men konstnären väljer att låta de främmande tingen vila i dunkel, bara slumpartat och indirekt lyses de upp av två videoprojektioner där två samtida kvinnor uttalar sig om kolonialherrarnas förtryck och kvardröjande fördomar. De lösryckta tingen ur den mörka historien belyses av samtidens dokumentära stil.

Brolund Carvahlo redovisar sin delaktighet i den koloniala historien. Hennes video är en lyckosam iscensättningen av nedärvda motsättningar som  ingen undkommer. Här är det den förment koloniserade mannen som  för den vita kvinnan/kolonisatören i en västerländsk dans. Det sker i en vemodigt förfallen kolonial miljö. En postkolonial tolkning av ett ömsesidigt beroendeförhållande som ännu inte är upplöst men där makten förskjuts i ständigt nya turer.

Artefakter är mer eller mindre konstfärdiga föremål tillverkade av människan till skillnad från naturobjekt. I överförd bemärkelse kan ordet också syfta på  idéer och föreställningar som människan kontinuerligt skapar. Utställningen på Länsmuseet visar fysiska objekt men åskådliggör och ifrågasätter än mer tankemönster som vidarebefordras inom  den mänskliga kulturen. Konstnärernas verk är innefattade i  ett äldre musealt ramverk som man både utnyttjar och ifrågasätter. Det gäller i mindre grad Cherinets verk som  även visas i museets huvudbyggnad. Säkert kunde  Artefakter också  visas i museets utställningsrum avsett för konst. Utan vidhäftande museala konnotationer hade den tett sig annorlunda men knappast förlorat i tyngd. Artefakter är delvis också kurator  Rebecka Wighs verk. Med en formulering lånad ur Per Nilssons text i den omsorgsfullt gjorda katalogen placerar sig museet därmed i konstens framkant.                                                                         

Margareta Klingberg
                                                                                          bildkonstnär