Mera volym till konstens kostym?
Volyms redaktör Jan K Persson resonerar kring Volym, konsten och framtiden.

För att parafrasera en aktuell slogan på SVT om utrikesrapportering: Om konstverk skapas och visas på en utställning men ingen skriver om det eller tar upp det i något media, finns det då? Eller mellan raderna, syns du inte så finns du inte. Ibland får vi på Volym känslan av att vi har till uppgift att bevaka allt inom den västernorrländska konstarenan, ett slags osynligt pålagt ansvar som naturligtvis är omöjligt att uppfylla. Med en begränsad budget och ett begränsat antal skribenter måste vi ständigt göra prioriteringar om vad som ska skrivas. Volym har aldrig haft som mål att ge en fullständig och ett slags objektivt rättvis bild om konstens verksamhet i länet, snarare att informera om viktiga konstpolitiska saker och belysa konsthändelser som på något sätt sticker ut och pekar framåt för konsten. Den allmänna mediabilden i länet består i stort sett bara av tre lokaltidningar, lokalradion och lokala nyheterna i SVT och TV 4. De gånger dessa media tar upp om bildkonsten väljer man allt som oftast det lättsmälta och igenkännbara eller så dess raka motsats, det som provocerar, ”ska detta vara konst?” Det av landstinget sjösatta Volym blev till för att ge mera nyanserad bild av konsten i regionen, och ge plats för skeenden och händelser som faller utanför vanliga medias jakt efter det tryggt hemmabetonade eller det pikant sensationella. Det betyder inte att Volym, efter tio års verksamhet, sitter inne med alla svar eller sitter förnöjd med sin möjligen självuppfyllande position som en konstens eget språkrör för ett norrländskt län. Ser man till namnet så kanske en större spännvidd och nya perspektiv vore på sin plats, en ballong som inte får ny luft tenderar lätt att sjunka ihop. Vi vet att Volym i sin särprägel fått blickarna på sig från andra håll i Norrland men även från landet i övrigt. Men vilken kostym är Volym beredd att ta på sig? Ska den vara skräddarsydd för en viss region, eller tillräckligt rymlig med ett Gällivarehäng som också innefattar andra delar av Norrland, kanske världen?

Om man betraktar konstens verksamhet i den mellannorrländska geografin, inom en triangel Sundsvall – Östersund – Umeå, uppstår en mängd bryderier om vilket perspektiv man ska lägga på betraktandet. Man kan anlägga ett kulturkapitalt färgat, som genast zoomar in den kommande kulturhuvudstaden Umeå med exempelvis sitt nya konstnärliga campus vid Umeälven, nya Bildmuseet och Andersson/Sandströms galleri (Umeå-Stockholm). Eller så kan man ha ett relativiserande öppet förhållningssätt, där även en mängd utspridda och lokalt-regionalt viktiga företeelser som Nätterlundsfonden och Galleri Lokomotiv i Ö-vik, Galleri Verkligheten i Umeå, det korta försöket med Färgfabriken Norr i Östersund, samt de yrkesmässigt nog så betydelsefulla konstnärsverkstäderna i Härnösand, Östersund och Örnsköldsvik. Hur man än gör kommer betraktelsen att riskera upprepa det vi en gång vant oss vid, att det institutionella och akademiska tolkningsföreträdet med sin ekonomiska tyngd alltid lägger sig ett steg före de mer eller mindre autonoma eller lokalt framväxande konstprojekten. I ett riksperspektiv ser vi återigen större delen av regionen som en konstnärlig utanförzon där Umeå lyser upp som ett mer eller mindre bländande spaningstorn.

Kort sagt vore det ganska fruktlöst att konstatera sakernas tillstånd utifrån en vedertagen och ganska så statisk ståndpunkt. Söker vi hela tiden bekräftelse från centralt håll, från parnassen, är vi fast i det mest provinsiella tänkandet. Vänder man dock lite på begreppen, skruvar på inställningarna något, kan i sammanhanget en mera komplex glokal (global-lokal) betraktelse ge nya infallsvinklar. Även om jag kan medge att det inte är lätt att applicera ny mjukvara i en redan hårt åtskruvad konstnärlig minnesbank. Det finns en del ord värda att titta närmare på. Låt oss till att börja med vara överens om att begreppet konsten är entydigt, hur mångtydigt det än ibland förefaller så används det fortfarande i bestämd form singularis. Om man sedan pratar om konstens situation idag, vad betyder ”situation”, är det konstnärernas, curatorernas, eller konstfältets situation vi pratar om? Eller går det att diskutera själva konstskapandets, ännu värre själva konstverkets situation? För konstnärens del ligger alltid konstverket närmast, dennes hantering av verkets väl och ve är det grundläggande frö som etablerar en första och centralaste konstnärlig situation.

Att konsten som mänskligt uttryck är universell håller nog alla med om. Likaså att konsten fått en allt större global karaktär, på alla yttre plan, ekonomiskt, utställningsmässigt, medialt. Men vad skulle ett uttryck som ”global konstnärlig karaktär” betyda, för visst lägger vi in något mera kulturellt positivt värderande i meningen än bara någonting geografiskt världsomspännande? Det låter radikalt och stort, men vad det exakt innebär är svårare att peka på. Om det är besvärligt att definiera så är det lättare att lyfta fram motsatsen ”lokal konst”, som någonting begränsat på mindre orter, i proportion då också ofta värderande som konstnärligt begränsat. Då borde en globalt karaktäriserad konst i gengäld innebära obegränsad och framstående verksamhet runt om i världen, något som ser ut som en reflexionens kullerbytta med tanke på konstens och kulturens inneboende relativism.

Faktum är att konsten ser ut på alla möjliga sätt överallt, i en outsinlig mångfald, med hela skalan av traditioner bakåt och framåt, av högt och lågt, av bra och dåligt, där det mesta naturligtvis har konventionen som riktmärke, ett mischmasch anpassat för den breda marknaden. Men därför ser inte den avvikande konsten, den ifrågasättande och undersökande, det nya eller fruktbara, ut som någonting enhetligt som ser likadan ut var den än poppar upp. Även där finns mångfalden, diskrepansen, geografisk och tidsmässig otydlighet, svår att definiera, och ännu svårare att känna igen därför känner du igen den har den förmodligen redan ”passerats”. Det enda som kan vara ett riktmärke är att den har en viss form av självständighet, eller oberoende. Hur det sedan ser ut är en böjbar fråga, kanske påminnande om Einsteins krökta linje. Den intressantaste konsten bär alltid med sig ett frågetecken.

Vi känner till den allt större kvantitet av konstnärer som turneras runtom i världen på konstbiennaler och festivaler, där många av de mest framgångsrika konstnärerna också har sin verksamhet på flera platser. Men ingen av dem skulle nog vilja kännas vid att de arbetar med någon form av global konst, snarare är det just det avvikande eller specifikt särskiljande i ett större urbant sammanhang man är ute efter. Även om den modernistiska västorienterade konsten som en gammal fernissa om och om igen stryks ut överallt så är det inte den som förknippas med det globala, vilket man kan tro, utan det är paradoxalt snarare den konst som tar upp särpräglade historiska kulturyttringar i exempelvis Asien, Afrika och Australien, alltså lokalt betingade fenomen men någon annanstans än i väst. Det originella och avvikande gentemot det västerländska har när det lyfts upp på den globala scenen blivit prefixet för vad som skulle kunna kallas för global samtidskonst. Men det är återigen det västorienterade konstfältet som gjort den distinktionen, liksom att vi varit tvungna att åka iväg någon annanstans, till det exotiska främmande, för att hitta ”det nya”.

Det har kanske inneburit en nödvändig krokväg för att så småningom hitta tillbaks till hemmatrakterna som omvänt kan vara lika ”exotiska” för omvärlden. Nya konstnärliga konstellationer, nya sätt att använda konst i sociala och offentliga rum, nya tekniker, nya små konstnärsdrivna projekt och tillfälliga konsthändelser utanför det etablerade, allt fler komponenter läggs till som gör bilden av konsten idag mångfacetterad utan tydliga bindningar till trender eller tradition. Allt detta görs på platser och orter där konstnärer lever och arbetar och där det finns intresse för gemensamma aktioner. Utan den lokalt härstammade, betingade och verksamma konsten kan det inte finnas samtidskonst att assimilera in i en i en ny konstnärligt öppen världsbild. Därför att det i slutändan inte går att vare sig uppfinna eller kategorisera någon entydig form av ”global konst”. Allting görs alltid på en lokal plats. Den lokala platsen kan vara långt borta, mycket avlägsen, likväl mycket nära, just där du befinner dig.

En amerikansk forskare i samtidskonstens historia, Terry Smith, skriver inför ett seminarium på Södertörns högskola 2011 under rubriken ”Definiera samtidighet/Tänka globalt”: ”Hur föreställer sig människor världen i stort – makten någon annanstans, globala krafter, långsiktiga tendenser, de yttre gränserna – idag? Hur kan de förstå kännetecknen i att vara på plats? Hur ska de räkna ut de aktuella, de möjliga och de önskvärda förbindelserna mellan det nära och det avlägsna? En omdefiniering av människan på jorden, i stort, delvis och emellan – verkar vara den mest brådskande uppgiften för humanister (och, vågar jag påstå, alla andra) idag.”

Norrland är periferi – sett från Stockholm, Berlin eller Kapstaden. Men själva konstverket är alltid i centrum, vart det än uppstår eller visas. Går det att också se på konstverket som den lokalaste platsen – och därmed den mest globala? Om det finns något specifikt intressant med begreppet det globala, är det inte det enskilda konstverket som kan få en människa varhelst helst i världen att höja på ögonen? Det globala och lokala handlar om föreställningar om motsatta rum och betydelser, och det kan vara konstverket, med sin rot i det lokala och i sin tanke och sinnesrörelse vänd mot omgivning och omvärld, som i sitt självupptagna mellanrum mellan plats och idé ger det globala sin faktiska mening och innebörd.

Frågan är om inte just det geografiskt lokala, i paritet med det ”lokala” konstverket, i sig har svaret. Det globala panoramat i en högsta upplösning pekar mot den lokala platsen. Det är därför vi åter hamnar i det mellannorrländska träsket eller trädgården beroende på den attityd som återspeglas. Även om det omedelbart inte går att upptäcka någon historiskt särpräglad nu levande konst här, så görs det konst som har förbindelser bakåt, som det ångermanländska landskapsmåleriet - notera att Helmer Osslund var påverkad av Gaugain som påverkades av Söderhavsöarna, som det finns förbindelser utåt till andra världsdelar, som Margareta Klingbergs arbete om asiatiska bärplockare i Norrland, eller ambitioner att vända nord-sydperspektivet mot ett väst-östligt som Andreas Brännlunds ”North Cultitude 62-63”. Framförallt pågår mindre celler av konstnärliga projekt som rotar sig i platsen men med ansiktet utåt, som Järnsta Kulturförening i Nordingrå, Galleri Lokomotiv i Örnsköldsvik och det kommande Kvarken Konsthall ute i Järnäsklubb i Nordmaling.

Konsttidningen Volym har under tio år bevakat den västernorrländska konsten, med länets landsting som huvudman. Volym är unikt som konsttidning genom sin inriktning enbart mot en lokal arena. Alla som följt Volym vet dock att det mesta som behandlats på ett eller annat sätt haft in- och utgångar mot konsten nationellt och internationellt. Den konst som görs och presenteras i samtidens Västernorrland går knappast att beskriva som västernorrländsk konst, för vad skulle det vara? Den från Frankrike inflyttade Nathalie Fougeras komplexa ljudinstallation på Härnösands KKV häromsistens? Genomströmningar och utbyten med konstnärer från andra håll ökar hela tiden. Det handlar mindre om att sudda ut gränser mellan det lokala, det regionala, inter-regionala och internationella, gränser finns för orientering, men däremot se det som förenar och förvånar våra föreställningar, det som ger ett konstverk identitet över gränserna, geografiskt som konstnärligt.

Det finns därför all anledning att framöver bredda Volyms kostym att också innefatta våra närmaste grannlän, delvis i takt med planerna på ny regionindelning men främst för att Volym behöver en vidgad plattform för att följa med men även påverka utvecklingen. En ambition så god som någon, men vilken utveckling pratar vi om? Här antyds en fallgrop med tanke på det nyss skrivna. Men om vi säger att en av ambitionerna skulle kunna vara att spegla konsten i en utvidgad region, på de lokala platser som bildar regionen, utan att någonsin förlora ett större utåtriktat perspektiv? Världen är här, ständigt just här. Ytterligare, för att förstå den innebörden vore det naturligtvis också bra med nedslag från Volym på andra platser, utanför Sverige.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2013-05-16