Konstsupporten
Tendenser i konstvärlden – ligger du rätt i tiden?
Ibland blir jag så matt när konsten påstås vara den mest progressiva av alla kulturyttringar, som om den står utanför rådande trender. Tydliga och exkluderande trender finns. Är det skamligt och avundsjukt att erkänna dem? Och ska man låtsas som om man inte vet att man är "rätt i tiden" om man är det?
Hej Lovisa,
Jag uppskattar verkligen att du skickade in den här frågan. Den är sannerligen känslig och just därför så oerhört viktig. Speciellt eftersom det är en fråga som många funderar kring och som tenderar att röra upp stor frustration och irritation.
För ett par veckor sedan stötte jag på en konstnär som undrade hur jag lyckades kombinera konstnärlig karriär och föräldraskap. Jag nämnde att jag tidigare behandlat just den här frågan i Konstsupporten, men att något jag tänker extra mycket på nu – då jag sitter med ytterligare en liten pojk i mitt knä – är pressen att aldrig ha ett glapp i den konstnärliga resumén. Ofta när du söker ett stipendium eller en utställning ombeds du lista dina konstnärliga meriter som de sett ut de senaste två åren. Det finns ingen som tar hänsyn till om du varit föräldraledig. Det gäller att undvika glappen!
Konstnären jag pratade med nämnde dock att detta aldrig varit ett problem för henne. Hon har sammanlagt skrivit omkring 10 ansökningar och fått 5 beviljade. Imponerande! (Kollade lite snabbt min egen statistik och sedan jag tog min examen 2011 har jag gjort strax över 100 ansökningar varav 25 beviljats.) Jag stod som förbluffad och påpekade att hon måste vara otroligt bra på att skriva ansökningar. Men om detta var hon inte övertygad. Hon menade att det snarare beror på att hon uppfyller kriteriet: icke-vit kvinna. Det är inte ofta något sådant yttras. Men det är garanterat något som finns i mångas inre. Där får tankarna gro, växa och bli till källa för återkommande irritation. Konversationen fortsatte och hon talade då om att det i dag inte är lika enkelt för henne. Hennes bakgrund är inte lika aktuell. Vinden har vänt och konstvärldens blickar riktas åt andra håll.
Konsten är inte avskild det övriga samhället. Allt hänger samman. Så enkelt är det. Förändras samhället så förändras konsten. En viss tematik lyfts fram som speciellt angelägen. Efter ett par år räknas den som avhandlad och den ligger i vila för att möjligen göra comeback senare.
Denise Grünstein, 1866 no.6
Då jag avläser de tendenser som är starka just nu, ser jag att stor uppmärksamhet riktas mot det samiska kulturarvet. Och det är helt rätt att detta lyfts fram. Det borde även vara helt rätt att notera att trenden existerar. Men jag gör det – till min stora förtret – med viss tvekan. Som om jag med detta begår en oförrätt. Här kommer dock ett par exempel som styrker den trend jag talar om: Bildmuseet i Umeå satsade i och med Kulturhuvudstadsåret 2014 stort på att belysa den samiska samtidskonsten. Åtta konstnärer med samisk bakgrund bjöds in att skapa nya verk inför varsin separatutställning. Därtill kan nämnas vandringsutställningen ”Sámi Contemporary” som visats i Luleå, Karasjok (Norge) och Rovaniemi (Finland). Just nu visas den i Kungsbacka där den kommer att hänga fram till den 12 april. I Västernorrland uppmärksammas det samiska kulturarvet i och med Länsmuseets utställning ”Bengt Lindström och den samiska kulturen” som visas till och med 14 februari 2016. I år var även Katarina Pirak Sikku, som i sitt konstnärskap bland annat behandlar rasbiologins övergrepp mot samerna, nominerad till DN:s kulturpris. All denna positiva uppmärksamhet gör mig oerhört glad. Det är intressant och det är nödvändigt. Att det därtill är en trend går inte att förneka.
Katarina Pirak Sikku har varit generös nog att ge en kommentar i relation till din fråga. Jag frågar henne specifikt om hon känner en rädsla i att det samiska kulturarvet plötsligt blivit så aktuellt. Hon skriver:
”Jag har funderat och visst är det så att konsten likt andra fenomen i samhället verkar i skov. Just nu är samiskt “inne” vilket jag märker. Kanske inte så mycket ändå. När det gäller mitt eget förhållningssätt till strömningar i samhället försöker jag rikta blicken inåt. Vad är viktigt för mig? De tankar jag tänker är inte unika eller ovanliga. Att återvända till min utgångspunkt. Det är svårt många gånger. Dem stora utmaningen i ett konstnärskap är att överleva när inte strålkastarna lyser på en. Att hitta sitt egenvärde när mailboxen och brevlådan är tom och telefonen är tyst. Att då tro och fortsätta, där ligger utmaningen.
Jag har haft privilegiet att vara i ett skov nu, få se vad som händer framöver. Det vet jag inte. Men byta riktning för att passa har jag inte lust med. Jag ser det som nödvändigt att vara ärlig mot mig själv och därmed betraktaren.”
Noterbart är även hbtq-frågornas aktualitet som varit märkbar ett antal år nu. Utställningar arrangeras och seminarier anordnas. Men är uppmärksamheten övergående? En rad åtgärder har gjorts för att den inte ska bli kortvarig. Regeringen har bland annat gett Kulturrådet uppdraget att ta fram en strategi för lika möjligheter oavsett sexuell identitet, könsidentitet eller könsuttryck. Kulturrådet genomförde även under våren 2014 en enkätundersökning i syfte att främja nationella minoriteters kultur där syftet varit att få en nulägesbeskrivning. Därtill gav Kulturdepartementet Riksutställningar i uppdrag att inför år 2014 kartlägga hur hbtq-perspektivet belyses inom utställningsområdet. Den ansvarige utredaren Evelina Wahlqvist skriver på Riksutställningars hemsida:
”Vi vill vara framåtblickande och erbjuder konkreta tips på hur museer i stort och smått kan integrera hbtq-perspektiv i sina verksamheter (…) Vi har funnit att hbtq-inriktade insatser på landets museer ofta är av tillfällig karaktär och att arbetet ofta drivs av eldsjälar bland museernas personal”.
I den rapport som skrivits läser jag att ett av skälen till varför hbtq-frågor fått stort utrymme handlar om att homosexuella, trans- och queerpersoner är överrepresenterade när det gäller psykisk ohälsa. Att hitta förebilder i det förflutna är viktigt för att bygga egen identitet och självkänsla. Personer som avviker från normen osynliggörs ofta i historieskrivningen och museerna kan spela en viktig roll genom att låta hbtq-perspektivet bli en del av en mer övergripande historia.
Det vore konstigt om allt detta inte skulle påverka intresset hos utställningsarrangörer och stipendienämnder. Inte heller är det nödvändigtvis felaktigt att så sker. Men stora problem uppstår när intresset falnar. Det känns därför relevant att be en curator kommentera din fråga. Susanne Ewerlöf är frilansande curator med bas i Stockholm och verksamhetsledare för Verkstad: Rum för konst i Norrköping. I vår konversation nämner jag mina egna funderingar kring rådande trender och frågar henne hur hon förhåller sig till dessa:
”Att konsten skulle stå utanför den här typen av tendenser tror jag inte på, men däremot hoppas jag att vi curatorer har rätt anledningar att bidra till detta ifall vi gör det. Konstfältet har länge varit dominerat av vita heterosexuella cis-personer med medelklassbakgrund, tidigare män av liknande orientering.
När ”nya” erfarenheter och berättelser når våra öron är det kanske inte konstigt att vi blir nyfikna. Personligen är jag intresserad av kulturarv och identitetspolitik just nu och vrider och vänder på olika frågor i ett mångårigt projekt som engagerar konstnärer med olika bakgrund. Projektets själva ämne berör historieskrivningens exkluderande av olika perspektiv och erfarenheter, det känns relevant att föra den diskussionen med konstnärer som arbetar med fantastiskt intressanta ämnen och metoder och som bland annat relaterar till deras egna samiska identitet eller problemet att som lesbisk ha svårt att relatera till vad som återges på historiska museer.
Jag är själv dessutom intresserad av sociala praktiker i konstsammanhang och kan se delar av min egen identitet och bakgrund som en särskild kompetens. Jag har inte en renodlad medelklassbakgrund och är uppvuxen i en stockholmsförort där konsten och kulturen var frånvarande. Visst måste det kunna fungera likadant även för konstnärer?
Jag tror att en av anledningarna till att det är farligt och känns skamset är att representationen i konstvärlden fortfarande är extremt snedvriden. Som curator har jag såklart ett ansvar mot de konstnärer jag arbetar med, men jag har också ett ansvar mot publiken. Även om alla utställningar såklart inte kan lyfta dessa frågor i sitt innehåll så bör det finnas en bredd av perspektiv i det som visas och variation i bakgrund bland de konstnärer som medverkar. Jag kan förstå om man som konstnär känner att ett ”fönster” plötsligt kan öppnas och lika snart sluta sig igen, det kan såklart gälla den egna identiteten likväl som konstnärlig genre eller vilka frågor man bearbetar. Samtidigt är ett spännande konstnärskap intressant oavsett om det passar in i tidens tendenser eller inte. Det finns gott om konstnärer som undersökt en viss fråga under längre tid utan att omvärlden gett dem särskilt mycket uppmärksamhet eller erkännande. Ofta är det fantastiskt när deras ostörda arbete väl når ljuset och det kan visa sig vara av stort värde att de idogt harvat på. Idag är konstvärlden så stor och saker ändras så snabbt, frågor som en gång varit heta kan återaktualiseras utan att någon kunnat förutspå det eftersom ingen kan ana hur framtiden kommer utvecklas. Det låter kanske som en klyscha, men det ända råd jag kan tänka fram är att tro på det man gör och sedan satsa! Att konkurrensen i konstvärlden är hård är en verklighet för alla.”
Det visar sig att en av de konstnärer Susanne Ewerlöf arbetat med i sitt längre projekt är Sofia Hultin. Hon är en konstnär som jag även kontaktat i relation till din fråga. Sofia Hultin arbetar ofta med performance där hon belyser marginaliserade historier. Hon har på senare tid fått stor uppmärksamhet i och med verket ”I’m Every Lesbian”, en stadsvandring i jagform baserad på intervjuer med lesbiska som bor på en specifik plats. ”I’m Every Lesbian” har utförts i Tensta, Boxholm, Malmö, Norrköping, Belgrad (Serbien) och Tirana (Albanien). Hennes tematik är i allra högsta grad aktuell, liksom hennes tillvägagångssätt. Att du ska uppmärksamma rådande tendenser ser hon som absolut nödvändigt:
”Jag tycker att det är asviktigt att kännas vid och att tala om tendenserna och trenderna som finns och att vi som konstnärer är delaktiga i skapandet och återupphållandet av dessa. Föreställningen om att konsten skulle vara "fri" från resten av samhället är en seglivad myt och ett symtom på normsamhället och idén om det vita manliga konstgeniet som sitter ensam på nån vind och bara "skapar", helt oberoende av resten av världen.
Personligen tycker jag att det balla med konst är att den kan kommentera samhället och föreslå nya vägar/världar på ett sätt som är svårare för t ex journalistiken och om vi som konstnärer är intresserade av detta så måste vi också erkänna tendenserna eller "trenderna" som finns. För visst är det så att vissa frågor "ligger i tiden". Det här kan ju kännas sjukt deppigt, dels för den som kämpar på med ett ämne som anses "ute" men även för den som jobbar med ett ämne som för tillfället är i fokus i kulturdebatten, medveten om att nästa månad är det nåt annat som "gäller".
Jag är ett stort fan av separatism - alltså att grupper av människor som har en gemensam identitet (ofta en som utsätts för ett förtryck) ibland samlas kring just den identiteten för att stärka varandra eller diskutera detta gemensamma ur olika perspektiv. Det som är viktigt, och som ibland glöms bort när vi talar om identitet och separatism är något som jag tycker är bland det viktigaste, och även kanske en del av lösningen på din fråga: gruppers makt och ansvar att solidarisera sig med andra grupper. Om vi på riktigt är intresserade av omfördelning av makt är det en nödvändighet att vi ser våra egna privilegier och blir varandras allierade. Att när vi talar om förtryck inte bara talar om ett visst förtryck utan att vi ser att alla olika förtryck och positioner samverkar hela tiden, även när vi utgår från en viss identitet.
I mitt arbete med ”I'm Every Lesbian” har det varit viktigt att understryka att när vi talar om lesbiska måste vi vara medvetna om att vi t ex talar om lesbiska romer, lesbiska med olika funktionsvariationer, lesbiska muslimer, lesbiska pensionärer, lesbiska transpersoner, lesbiska från överklassen etc. Så i en identitet ligger tusen till identiteter vilket kanske kan göra det enklare för oss att identifiera oss med varandra och stå bakom varandras kamper. Där tycker jag att det iaf finns ett visst hopp om en framtid där vi blir mer medvetna om det nödvändiga i att inte tala om förtryck som enskilda saker som inte förhåller sig till varandra men som hela tiden samverkar och därför inte kan behandlas som något som ena veckan finns och andra veckan försvunnit bara för att kulturdebatten riktat sitt tunnelseende någon annan stans.”
Din fråga har engagerat många och en värdefull kommentar har även kommit från konstnären Matts Leiderstam. I sitt konstnärskap har han sedan många år intresserat sig för konstens villkor och sammanhang. Som första reaktion på din fråga får jag ett ”Oj Oj – inte en lätt fråga”. Ett par dagar senare dimper detta ner i min inbox:
”Enligt min mening intar inte konsten en sådan särställning, men den har ju sina traditioner som är svåra att bortse ifrån. Konstnärens roll som vit manlig avantgardist geni är en spökbild fortfarande giltig för många – både för oss som agerar i konstvärlden och för de som upplever sig som utanförstående. Samtidskonstens kontext är en social överenskommelse som är stadd under ständig omförhandling emellan de som tycker den är giltig.
Reellt är att många känner sig exkluderade och upplevelsen att inte veta om ”man är rätt i tiden”. Jag minns att Ulf Linde skrev i en recension på 1980talet att ”en klocka som står still är trots allt rätt två gånger om dygnet”. Det är sällan jag refererar till Linde – han var ett konservativt patriarkalt troll när han skrev det. Men jag har tagit till mig citatet som en bild för det meningslösa i att spekulera i att vara och tänka “rätt”.
Det är svårt att säga något säkert om samtiden eftersom vi lever mitt i den. Jag tror att vi lever i en tid då sättet att se och uppleva är under stark förändring. Globaliseringen, digitaliseringen och kapitalets kulturhegemoni tvingar på oss en gemensam syn på världen. Men det finns antikoloniala, antikapitalistiska, feministiska och queera positioner som utmanar den blicken från marginalen. Det är deras blick som intresserar mig och som jag står för – vi som föreslår en annan eller parallell syn på världen.”
Trender avlöser varandra. Ämnen avhandlas. Samhället vidtar åtgärder. Konstvärlden blickar vidare och din projektansökan avslås med kommentaren ”det där var förra året”. Gäller det att vara aktiv vid rätt tidpunkt och ta vara på din lilla tidslott? Jo, delvis är det så. Men i den bästa av världar blandas allt i ett stort potpurri och utställningar behöver inte längre arrangeras med denna exkluderande tematik utan istället behandlas ämnen som inkluderar en rad yttringar. Varje enskild minoritet behöver inte uppmärksammas som en kategori i sig. Eller som Sofia Hultin uttrycker det: ”Så i en identitet ligger tusen till identiteter vilket kanske kan göra det enklare för oss att identifiera oss med varandra och stå bakom varandras kamper.”
Jo, jag vet: för att väga upp för all historisk och samtida felbehandling ska alla minoritetsgrupper för alltid lyftas fram. Jag är oerhört intresserad av historieskrivning, men jag ser risker i att försöka rättfärdiga en oförrätt genom att kompensera alltför mycket i vår samtid. Med tanke på de enorma missförhållanden som genomsyrar vår historia när det kommer till minoriteter skulle det betyda att vita heterosexuella män skulle bli en helt exkluderad grupp i generationer framöver. Det finns de som ser en rättvisa i detta. Jag inkluderar inte mig själv bland dem. Vårt historiska arv ska uppmärksammas, lyftas fram och dras lärdom av, men det ska inte användas som redskap för ett omvänt exkluderande. Emellanåt måste vågskålarna nollställas för att ge ett hanterbart resultat. Det kan aldrig bli en historisk rättvisa, men en samtida rättvisa kan existera.
Nu har jag enbart tagit upp konstnärliga tendenser baserade på identitet. Det finns givetvis starka riktningar i konstvärlden som grundar sig på arbetsprocess och specifika material. Detta är dock inte lika kontroversiellt och jag har därför valt att inte ge mig in på detta. Men om du vill ta del av vad jag anser vara rådande i vår samtid kan du läsa ett tidigare inlägg där jag reder ut begreppet samtidskonst.
Det har varit otroligt intressant att arbeta med den här frågan. Vad vågar jag säga? Vad bör förbli osagt? Det är inte helt trivialt, men min målsättning är att inte hålla tillbaka. Det har gjorts på tok för länge. Jag uppmuntrar dig starkt att erkänna rådande trender och om din verksamhet ligger rätt i tiden så ta vara på det genom att arbeta än mer målinriktat. Ta för dig när du kan och var generös mot andra konstnärer när du har möjligheten. Är det så att din konst känns inaktuell just i dag kan du vara helt rätt om ett par år. Ligger du rätt i tiden just nu kan du vara passé om ett år. Det enda du kan vara säker på är att trender kommer och går. Det säkraste är därför att lägga krut på att producera riktigt intressant konst som är relevant utifrån ditt unika perspektiv. Enbart så skapar du konst som har potentialen att hålla längre än det lilla tidsspann som en trend erbjuder.
Lycka till,
Ida
