Årgång
Konst i Västernorrland

Konstsupporten

Medelålders kvinna, var är du?

Jag besöker konstevenemang, utställningar, museer m.m. och vad som slår mig är att jag sällan ser utställningar med äldre kvinnliga konstnärer? Det finns gott om döda män och i enstaka fall döda kvinnor. Annars ska det vara emerging artist vilket innebär en ung konstnär i upprinnelse, till min glädje allt oftare yngre kvinnlig konstnär, men vad händer med alla konstnärer efter 35-40? Lägger de av?? Var hittar jag dem?? Snälla, hjälp mig och hitta dem!

 

Hej Linda,

Här måste jag verkligen fundera. Håller jag med? Jag har sett ett par riktigt bra utställningar som just centrerat kring kvinnliga konstnärer över 40. Frågan är om dessa utställningar hör till ovanligheten? Minns jag dem med extra skärpa just därför de sticker ut?


Kiki Smith, Room Enough to Enter, 2008
Kiki Smith, Room Enough to Enter, 2008


Du kommer säkert ihåg Cindy Shermans (född 1954) utställning ”Untitled Horrors” på Moderna Museet 2013. Få kvinnliga
konstnärer har uppnått motsvarande stjärnstatus. Möjligen Louise Bourgeois (1911-2010), som ju visserligen dog innan ”I have been to hell and back” kom till Moderna Museet nu i år. Intressant i sammanhanget är att Louise Bourgeois slog igenom sent i livet. Hon började ställa ut vid 71 års ålder. I dag räknas hon till det senaste seklets mest betydande konstnärer. Förra sommaren besökte jag även Liljevalchs Konsthall. Här pågick ”Tillvarons Kant”, en fantastisk utställning med Berit Lindfeldt (född 1946).

Nu senast var jag på Bonniers Konsthall och såg Ylva Oglands (född 1974) utställning ”Hon i fyra akter” som pågår fram till 26 juli. Här tänjer hon i måleriets gränser och skapar en otroligt dynamisk installation. I slutet av året som var lämnade jag även med stor entusiasm deras utställning med Laura Lima (född 1971). I relation till din fråga skriver Camilla Larsson, curator vid Bonniers Konsthall:

Jag är inte säker på att jag håller med om att kvinnliga konstnärer försvinner från konstrummen efter de fyllt 35-40 år. Kanske är det själva begreppet ”emerging artists” som ställer till det? Det är inte en beskrivning av en specifik ålderskategori utan indikerar snarare att deras karriär håller på att ta fart. De kvinnliga konstnärer som vi ställt ut på Bonniers Konsthall i separatutställningar har alla fyllt 40 år – Monica Bonvicini, Gunilla Klingberg, Klara Kristalova, Sharon Lockhart, Laura Lima och nu Ylva Ogland. Bonniers Konsthall har ju som ambition att introducera konstnärskap som inte nått den större publiken och det sammanfaller ofta med att man närmar sig 40, vilket jag antar hänger ihop med längd på utbildningar osv. Men, med det sagt så håller jag med om att det är en extrem fixering på ålder och framgång i vårt samhälle och det är fortfarande männen som dominerar – alla ålderskategorier. Tyvärr kan jag inte säga att konstvärlden är fri från detta. Det jag dock ser som en ljusning är att många yngre kvinnliga konstnärer bjuder in andra kvinnliga konstnärer att arbeta kollektivt och att de själva lyfter fram äldre kvinnliga konstnärer som just konstvärlden och konsthistorien glömt bort. Det är viktigt att jag som curator och vi på konsthallen ser detta och stödjer det. Som exempel kan jag ta den polska konstnären Alina Szapocznikow (1955-1972) som Paulina Olowska (född 1976) aktivt bjudit tillbaka så att säga. 2012 visade vi verk av Szapocznikow i ”Minneskonst”.”

Camilla Larsson nämner samhällets fixering vid ålder och karriär. Detta blir extra tydligt i dagarna då en ny våg konstnärer utexamineras från våra konsthögskolor. Examensutställningarna öppnar sina portar. Detta är kulmen på två år av existentiella frågor, omvända dygnsrytmer, plötsliga uppenbarelser och oförutsedda besvikelser. Utställningen är det formella tillkännagivandet av en nära förestående entré i konstvärlden. Om och om igen upprepas hur viktig denna utställning är. Det är nu det gäller att bli omnämnd som ”ung och lovande”. Med förväntan och ångest lyssnar och tittar studenterna sig omkring – hoppas på att en viktig gallerist, journalist eller curator ska passera och notera. Vem ska bli morgondagens nya stjärnskott? I Martin Schiblis och Lars Vilks bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar” står:

Det anses som bra att jobba med konstnärer som representerar en ny generation och som därför är intressanta att få med i diverse utställningar och projekt. Här har man sin stora chans att etablera sig som konstnär. Man kan också se att nyexaminerade elever får många utställningar. Under denna period gäller det för den unga konstnären att arbeta upp en nivå som gör att man klarar sorteringen tills nästa årskull kommer ut. När man passerat de 40 upptäcker många konstnärer plötsligt att de inte längre är unga och lovande. Många har då insett att även telefonen slutat ringa.”

Det låter oerhört deprimerande. Det sätter inte enbart enorm press på de nyblivna konstnärerna utan hämmar även de konstnärer som inte lyckats tackla sig fram. Ett år alltså. Det är tiden du tilldelats att ta konstvärlden med storm. Om du genomgått en konstnärlig utbildning vill säga. Men det ligger en viss sanning i det. Dock inte en vidare konstruktiv sådan. Så låt mig presentera en annan sanning: det finns fler – minst lika osannolika – möjligheter till konstnärligt genombrott och stora utställningar.

Nu vill jag omformulera din fråga. Bara för att göra ytterligare en poäng: ”Var kan jag se utställningar med konstnärer över 40 som inte redan slagit igenom? Var hittar jag curatorer och gallerister som väljer att satsa på äldre lovande konstnärer?” Den tål att funderas över. Här behöver vi troligtvis inte lägga till ”kvinnliga” i frågan eftersom jag tror det är svårt vilket kön du än tilldelats. Camilla Larsson menar att detta delvis är något som Bonniers Konsthall arbetar med. Finns det fler?

Konstnären Andreas Ribbung arrangerade i samband med Konstmässan i Sollentuna 2006 utställningen ”Vardande”. Gemensamt för de utställande konstnärerna var att det gått ett par år sedan de tog sin examen utan att de fått någon separatutställning eller gallerirepresentation. Endast ett fåtal blir stora namn. Vad händer med de övriga? Kring det utställningskonceptet berättar Andreas Ribbung för Dagens Nyheter:

Jag började titta igenom äldre slututställningskataloger och söka upp dem jag tyckte var bra. Det finns en enorm kvalitet bland de som härdat ut och fortsatt att kämpa med sin konst. En mognadsprocess som får tid att utvecklas men som kan vara svårare om man slår igenom redan under skoltiden.”

Nu betyder inte detta att urvalet konstnärer är äldre än 35 år. Men tanken är snarlik. Andreas Ribbung hoppas att fler utställningsarrangörer följer hans fotspår och utökar sökfältet:

De som curerar de stora utställningarna borde göra som jag och leta utanför skolornas slututställningar. Men många makthavare i konstvärlden verkar inte vara nyfikna på vad som händer på till exempel de konstnärsdrivna gallerierna. Det är konstigt med tanke på att många av dem säger sig vilja skildra den svenska samtidskonsten.”

På det konstnärsdrivna galleriet Candyland i Stockholm har Andreas Ribbung och hans kollegor sedan dess medvetet arbetat mot underrepresentationen av till exempel äldre, men också utlandsfödda, konstnärer.

Kriteriet ”ung och lovande”. När jag tänker efter är det även något som tillämpas av ett stort antal stipendiestiftelser. Visst är det bra att det satsas på unga i början av karriären. Men du kan vara i början av din karriär även vid 50 och ännu senare. Du behöver minst lika mycket stöd då. Intressant är att det nu i dagarna publicerades en artikel i The New York Times som relaterar mycket till din fråga. ”Works in Progress”, skriven av Phoebe Hoban, introducerar ett litet urval kvinnliga konstnärer i 80- och 90-årsåldern som borde ha slagit igenom långt tidigare. Här har du 99-åriga Carmen Herrera (född 1915) som sålde sin första målning vid 89. Under hösten 2016 kommer hennes första retrospektiva utställning äga rum och då på Whitney Museum of American Art. I dag finns hon även i meriterande samlingar som Tate Modern i London, Hirshhorn Museum i Washington och Walker Art Center i Minneapolis. I artikeln kommenterar hon:

There’s a saying that you wait for the bus and it will come. I waited almost a hundred years!”

Låt oss hoppas att den lilla luppen byts ut mot ett större förstoringsglas där ett bredare spektrum kan granskas av utställningsarrangörer. Konstscenen skulle se så mycket intressantare ut.

Lycka till i ditt sökande,

Ida

Skriv ut pdf>>