Sundsvalls Museum, till 15 mars

När man kommer in på Vassil Simittchievs utställning kan man inte undgå att med ens se det stora fotografiet av en man som naken på en sandstrand kånkar på en genomskinlig säck med vatten. Bilden är omgiven av korta aforistiska texter om vad konst är: "I begynnelsen var konsten - Konst är alltid någonting annat - Konsten skräms bort av tankens sökande - Konst tolereras inte, konst tolererar inte", för att nämna några. Montaget är gjort speciellt för utställningen på Sundsvalls Museum och ger en direktingång till konstnärens syfte med sitt arbete, där den spontana idén är det viktigaste och möjligheterna att visualisera den i ett offentligt rum. Brännpunkten är kanske den gnista som uppstår i människans möte med naturens grundläggande element.

© BUS/2009 Vassil Simittchiev, verk för Sundsvalls museum (detalj).

Utställningen är en återblick på Simittchievs konstnärliga gärning sedan han kom till Sverige och Malmö som flykting från Bulgarien 1975. Han har bland annat varit professor i skulptur vid Konstfack, och startade 1990 på Liljeholmen "Den fria akademin", en mötesplats för konstnärer som arbetar med offentlig miljö. Av begreppet fria akademin förstår man att han är intresserad av det öppna, tillfälliga och överraskande som ett sätt att lära sig något om människan, konsten och världen.

© BUS/2009 Vassil Simittchiev, Den bulgariska flaggan strykt (detalj).

Det intuitiva som den centrala konstnärliga metoden lägger han före det logiska tänkandet som baseras på konventioner eller empiriska undersökningar. Återigen, konsten skräms bort av tankens sökande. Man skulle kunna tro att Simittchiev är urtypen för en surrealist, men det vill han inte tillstå, han vill inte ingå i någon kategorisering. Samtidigt tänker jag att vi inte kan undgå att tänka, även när vi arbetar med konst. Kanske är det när tanken omedvetet går "fel" väg eller gör ett oväntat misstag som konsten kan uppstå i sin fria form. Det är ju också ofta misstaget som leder till vetenskapsmannens upptäckt.

Det kanske mest ryktbara verket av Vassil Simittchiev är installationen av "Glaskajen" i Malmö 1985, ingående som en del av utställningen Big Scale. Hela Hjälmarekajens 6000 kvm täcktes av stora glasskivor, kant i kant. Himmel och hav reflekterades som vore det is på kajen, gränsen mellan vatten och land upphävdes som ett illusionstrick. I tre dygn vaktades området innan konstnären dirigerade två tunga lastbilar att sakta köra fram och krossa glaset. I utställningen visas en videofilm som följde hela processen, och där passerande publik uttalar sig mestadels beundrande men där också en hamnjobbare blir lite minst sagt förbryllad.

Den poetiska idén om ljuset, speglingar och rymd, blev här utförd i verkligheten, men det har inte alltid varit fallet med andra projekt av Simittchiev. Genom arkitektoniskt väl utarbetade skisser i teckning, foto och målningar får ändå de konstnärliga idéerna en egenartad självständig gestaltning, oavsett om de blir utförda eller inte.

© BUS/2009 Vassil Simittchiev, skiss för Vattenmassa, slottet.

Det gäller exempelvis "Vattenmassa" för Kungliga Slottets borggård, i Stockholm 1978. Trots flera skriftliga förfrågningar, bland annat undertecknat av flera namnkunniga konstnärer och museichefer, gick inte Slottet med på att förverkliga förslaget. Idén gick ut på att fylla den steniga, inneslutna och öde borggården med vatten under tre dygn, för att skapa ett nytt ljus och en ny stämning på platsen, både med estetiska och kanske humoristiska infallsvinklar. Men verket finns kvar som en slags förkroppsligad idé i skisser, i modell och texter. Som i den stora ingångsbilden i utställningen har vatten och vattenmassor blivit något av en röd tråd i Vassil Simittchievs olika projekt, från början i liten skala och senare i allt större omfång. Han kopplar vattnet till tiden, som nöter, patinerar och omsluter, men också med förbindelser till födelse och liv, det vilda och fria. "Jag skapar inte vattenmassan - jag upplever den" har Simittchiev sagt.

© BUS/2009 Vassil Simittchiev, utan titel.

På Sundsvalls Museum kan man låta ens egna upplevelser svindla till här och var. En cykel står till synes fjättrad vid en betongklump och tanken knyter sig eller befrias. En husfasad i Malmö har plockats ned och lagts horisontellt, en omkastning av perspektiv och ny innebörd till marken. 1996 ritade han en osynlig bro mellan Malmö och Köpenhamn före Öresundsbron, med ekolod visande topografin på havsbotten och med körmusik på båda sidorna sundet registrerad av satellitsändare i rymden, i ett slags "omöjligt" vertikalt och djupgående (!) överbryggande mellan länderna. I verket "Rekonstruktion" ligger på golvet snyggt och prydligt en uppsättning komplett byggnadsmaterial till en gungställning, med tillhörande bruksanvisning på väggen intill. På en filmduk ovanför golvet flyger en ung flicka fram och åter på en gunga, som om vi inte alls måste bygga för att föreställa oss friheten.

© BUS/2009 Vassil Simittchiev, Rekonstruktion.

I den mån det har varit praktiskt möjligt har Vassil Simittchiev genom konceptuellt inriktade installationer och performance, försökt gestalta den "fria idén". Egentligen vill han kalla dem skulpturer sett i en vidare mening. När jag frågar honom om eventuella syften eller tolkningar omkring verken (man kan läsa in både ironi, satir och samhällsrelaterad humor i många av hans arbeten) gestikulerar han avvärjande och menar att allting ligger öppet eller gömt i varje betraktares sätt att se på verket. Där ligger nog också mycket i Simittchievs "fria" förhållningssätt. All form av politisk, social eller konstnärligt ställningstagande vill han undvika. Det verkar som om det är den omedelbara fysiska upplevelsen i ögonblicket mellan liv - natur - känsla som kan öppna för den drastiska och samtidigt enkla och poetiska idén. Det är inte tanken efter eller efterhandskonstruktionen som bestämmer konstverket, utan snarare ligger bestämmelsen i det som föresvävar, själva förutsättningen i situationen, i platsens uttryck, i skeendets och upplevelsens magi långt innan vi har hunnit formulera den som tanke.

Vill man ändå reflektera över Vassil Simittchievs utställning så märker jag hur två motsatser hela tiden bryts mot och förklarar varandra. Den ena är den tunga alltid närvarande materien, i stenen, jorden, vattnet. Den andra är rörelsen, i det flyktiga, det drömlika och sinnliga. Det plötsliga och osynliga kitt och den laddning som förbinder och skapar energi i detta möte, låt oss kalla det upptäckten, är det som överraskar och förundrar. Hur vi kan se ut i ansiktet när vi stöter på denna gnista mellan sakernas tillstånd och det oväntade kan man se om man väntar till slutbilden i videoinstallationen "Schack" i det lilla rummet. Och man behöver inte vänta länge.

Text och foto: Jan K Persson
2009-02-10