VOLYM
 



 

Om kunskapsbildning som praktik och teori på andra konstsamtalet i Järnsta

Konstnären Nina Bondeson, professor i textil konst vid HDK i Göteborg, var föredragshållare vid det andra konstsamtalet på onsdagskväll vid Järnsta Café. Samtalsledare var konstintendenten Rebecka Wigh från Länsmuseet Murberget. Ämnet för kvällen var "konstnärlig kunskapsbildning och forskning", ett område som fått stor betydelse på senare tid vid konsthögskolorna i landet. Nina Bondeson har som konstnär mest arbetat med grafik, men filosofi har också alltid intresserat henne, kanske mest direkt kopplat till den praktiska erfarenheten. I den andan har hon också, tillsammans med konstnären Marie Holmgren, skrivit boken "Tiden som är för handen", en bok som tar upp praktisk konsttillämpning och som många i den akademiska världen sett som en pamflett och motskrift till samtida rådande värderingar.

Det som nu gäller inom den konstnärliga kunskapsbildningen är mycket förknippat med begreppet Conseptual Art eller idé-konst som första gången myntades i USA 1963. Men den teoretiska akademiseringen av konstutbildningen började mycket långt tidigare i USA, redan vid förra sekelskiftet. För att få legitimitet i praktisk konst måste det kopplas till teoretiska studier. Språket blir det viktigaste konstmaterialet, meningsskapandet i en konceptuell konstsyn utgörs av det verbala. 1995 startade Malmö Konsthögskola, med ideologisk och teoretisk fokusering på textbaserad utbildning. "Konstverket talar för sig själv" gällde inte längre.


Rebecka Wigh och Nina Bondeson.

Me enligt Nina Bondeson behövs inte teoretiska överbyggnader vid själva skapelseprocessen av ett konstverk, de fyller en funktion först i ett senare skede vid diskussioner om det färdiga verket. Hon jämförde det historiska perspektivet med det nutida, postmoderna, genom att ställa kyrkomålaren Alberto Pictor från 1500-talet mot utställningen "Implosion" från 1987, där det historiska för henne ger ofrånkomlig övervikt i betydelse. Gentemot det teoretiska referenssystemet har hon erfarenheten och kunskapens referenssystem, som hon själv byggt upp i eget arbete. Nina Bondeson ställer frågan: "Kan jag själv begripa vad jag jobbar med?" Ett viktigt ord som belyser hennes ställningstagande och som hon tagit till sitt hjärta är ordet "Heterodox", en som intar en motsatt position till gällande regelsystem . Att framhäva att det existerar en annan hållning än den auktoritära, ortodoxa inom universitetsvärlden. Men den subjektiva erfarenheten med sina mångfacetterade riktningar åt olika håll kan inte så lätt accepteras och förstås av det akademiska etablissemanget, som hela tiden söker konsensus och likriktning.

Nina Bondeson menar rakt ut att en insiktsfull konsthantering har saknats helt i den svenska konsthögskoleutbildningen de senaste 30 åren. Att det praktiska konstutövandet har sina egna teorier på ett annat sätt än den akademiska teoribildningen har i stort sett helt negligerats. Men hon menar också att det ändå råder en så pass öppen situation nu, vilken skulle kunna göra det möjligt att låta den praktiska erfarenheten möta den teoretiska i vetenskaplig forskning.

Samtalsledaren Rebecka Wigh (som bland annat gått curatorutbildningen på Konstfack) fick ikväll inta en liten roll som den akademiska teoribildningens försvarare. Självreflektionen, att kunna skriva om sin konst, är definitivt viktig för en samtida konstnär. Och hon håller inte riktigt med om att de praktiska teorierna inte kommer upp inom utbildningen. Dessutom är det just nu en faktisk återgång till praktiken, mest genom det nyvaknande intresset för måleri. Dock tycker hon det skett något av en backlash de senaste åren inom samtidskonsten, den är inte lika experimentell och sökande som tidigare.

En del andra intressanta inlägg gjordes också under kvällen. Lars Ahlström, konstnär och ordförande i ÖKKV, tog upp slumpen som viktigt moment när konstnären själv arbetar med sitt verk, i motsats till det alltmer vanliga sättet för nyutbildade konstnärer att anlita hantverkare. Detta som en replik till att teoribildningen har blivit något av en ersättning till det traditionella utlärande av hantverket inom högskolorna. Konstnären och videoanimatören Maria Lagerborg har lagt märke till att just animation inte setts som särskilt viktig inom den akademiska sfären. Hon undrar om det beror på den renodlade hantverkstekniken, och att det inte finns någon specifik teoribildning kring den. Några röster hördes också kring de förberedande konstskolornas problematik. Torgny Åström, tidigare lärare i konstvetenskap på Mittuniversitetet, tycker att dessa skolor inte hänger med i utvecklingen. Man är alltför mycket fäst vid den traditionella konstsynen och borde ta till sig mera av de samtida konstteorierna. Han fick visst medhåll från Nina Bondeson, som ansåg att man mera borde bygga utbildningen utifrån kraven från konsthögskolorna.

Autodidakt? Tyvärr, utsikterna för en konstnär utan högskoleutbildning att få tillträde till parnassen är små för att inte säga obefintliga, enligt Nina Bondeson. Annars kan man tycka att en diskussion om detta skulle vara nog så intressant, speciellt med tanke på Nina Bondesons förfäktande av det egna praktiska konsttillämpandet, det egna lärandet med andra ord. Historien har också visat att många konstnärer har slagit igenom utan att ha haft etablerad konstundervisning. Men vägen har i gengäld varit mycket längre i de flesta fall. Kanske kommer den frågan mer lämpligt upp i det avslutande konstsamtalet onsdag den 20 augusti, då konstnärens kompetens ska granskas. Där medverkar bland andra Dan Jönsson, konstkritiker vid DN.

Text och foto: Jan K Persson.
2008-08-07

Not: Heterodoxi inkluderar "varje åsikt eller tes som skiljer sig från en allmän eller ortodox hållning". Som adjektiv, heterodox används för att beskriva ett subjekt som "karaktäriseras genom sitt avståndstagande från accepterade trosläror eller normer". Heterodoxi är synonym med ickeortodoxi eller "irrlära", medan adjektivet heterodox är synonym med avfälling, dissident.(Wikipedia)