En konstnär som anlitats av Vägverket är Monica Gora, vilken bland annat ligger bakom de robusta och säregna busshållplatserna i Gallsäter och Utansjö. Hon var med på resan och kunde berätta lite om sitt arbete. Med en timmerkonstruktion som bygger på gammal norrländsk tradition och med ett öppet synfält mot den kommande busstrafiken skiljer de sig markant mot de anonyma busskurer vi är vana vid. Problemet är vem som ska sköta om hållplatserna, då nedskräpning och vandalisering tillhör vardagen. Ansvaret ligger på Vägverket men frågan är ännu alltför marginell för att få prioritet. Det är också en vink om att det estetiska fältet måste flytta fram sina positioner.

T.v: Bo Söderlind och Monica Gora vid
hållplatsen i Utansjö.

Vi stannade upp på Hornöberget vid Höga Kustenbron, där den turistiska exploateringen riskerar inverka på den naturliga miljön. En känslig fråga då turismen av många beslutsfattare ses som vår tids guldkalv. Vi åkte längs den norra sidan av Ångermanälven på den vackra och prisbelönta sträckan mot Klockestrand, där Vägverket låtit vägslingan underordna sig den kuperade terrängen tvärtom vad som är brukligt. Här och på andra mera tydliga turistleder har man gjort ”utblicksröjningar”, för att öppna upp vägsträckan mot det omgivande vackra landskapet.

För den klassiska Sandöbron, som byggnadsminnesförklarats, har Vägverket vid den nyliga ombyggnationen tagit fram de ursprungliga ritningarna från 40-talet. Bland annat typiskt modernistiska snedvinklade armaturer och ett tydligt markerat längsgående räcke.

Dock blev man tvungen att skärma av belysningen något efter protester från båttrafiken. Vi lever på 2000-talet och modernismen ses knappast mer än som nostalgi. Men starkt av Vägverket lyfta fram den gamla sägenomspunna brons kvaliteter.

En stor mängd björkar har planterats vid infarten till Sollefteå. Träden har gjort den tidigare kala miljön mera ombonad och omväxlande. Nya rondeller, ny bro i falurött och utramarin (!), och en trägångbro över vägen på den norra sidan som skapade huvudbry. De nya miljövänliga limbalkar som byggdes i spannet har man ”skyddat” med en ytterbeklädnad av vanliga träfiberskivor, för att livslängden på bron ska kunna förlängas. Kaka på tårta skulle man kunna säga. Här ser man åter konflikten mellan mjuka ambitioner och det kanske i många fall slentrianmässiga ekonomiska synsättet.

Framme vid målet på resan, i Bispgården, hamnade vi mitt i arbetet med Vägverkets största lokala projekt. En ny genomfart håller på att ordningsställas och i hela samhället pågår markberedningar, grävningar, anläggningar. En intressant detalj är de s.k. ”gabionerna”, ett slags barriärer av höga och stenfyllda kuber som omslutits med nät för att skilja och skydda parkeringsplatser från vägbanan.

På återvägen gjordes en avstickare till den Thailändska Paviljongen, den magnifika och helt osannolika byggnaden i Ragunda. Kanske var det en omedveten tanke från Bo Söderlind att utflykten skulle utmynna i betraktandet av ett absolut solitärt konstverk, en skapelse och konstruktion som bara uppförts för dess egets skull (eller kung Chulalongkorn).I varje fall var Söderlind fortsättningsvis beredd att arbeta för alla bra konstnärliga idéer som har någon anknytning till vägnätet i regionen.

Det tar visserligen tid och kraft att bryta ner konventioner och gamla mönster om hur vägar byggs och hur de ska se ut, men eftersom Vägverket nu fastslagit det estetiska behovet är första hindret undanröjt. Och det är dags att förverkliga utblicken…
Som en följd av utflykten kommer Kultur-AF tillsammans med Vägverket att planera ett antal 1-dagars kurser i hur man som konstnär kan samarbeta med Vägverket. Information om detta kommer senare från Kultur-AF.

För övrigt kan intresserade konstnärer och andra kontakta:
Vägverket Region Mitt, Box 186, 871 24 Härnösand. Tel 0611-440 00.
Eller genom e-post till
bo.soderlind@vv.se

Text: Jan K Persson
Foto: Åsa Bergdahl