Upplevt

arr i samband med Y-salong 07

Utställningsperioden för Y-salong 07 är nu över. Dags för summering? För egen del har jag skrivit om min uppfattning på annat ställe i VOLYM och på Öppen sida har det kommit in några kommentarer. Några ord till kan ändå vara på sin plats.

Ett av kringarrangemangen var ”En dag med konst i olika former” söndagen den 1 april på Länsmuseet Västernorrland i samverkan med Landstinget Västernorrland, ABF Mellannorrland och Konstkonsulenterna i Västernorrland.

Duellanterna Lars Vilks och Per Nilson

Den dagen började med ett samtal mellan Lars Vilks och Per Nilsson, utifrån frågan ”Finns det dolda strukturer i konstvärlden eller är allt upplyst? ”. Som moderator fungerade curatorn och Länsmuseets konstpedagog Rebecka Wighs.

Något riktigt svar på rubrikens fråga utmejslades knappast under dagen. Ingen hade väl förväntat sig det heller, men Lars Vilks utspel gav ändå en del att fundera över.

Det rådde ingen tvekan om att det var Lars Vilks som verkade mest förberedd och visste vad han ville med dagens uppdrag och som också var bäst på att provocera och väcka engagemang. Han tog den plats han var ombedd att ta och som moderatorn lät honom ta.

Per Nilson, som inte ”tog för sig” på samma sätt, gav dessutom ett mera oförberett intryck och tycktes sakna en klar avsikt med sin medverkan. Det hade annars varit mycket intressant att få höra vad han tillsammans med Elin Wikström just i dagarna avrapporterat till Vetenskapsrådet www.vr.se om ”Forskningsprocesser I konst” (obs! stort I). Kanske några ”dolda strukturer” från den tankesmedjan då också hade blivit belysta.

Nu blev det främst på Lars Vilks villkor som samtalet tog form och hans ”något” förenklade bild. Modernismen beskrevs som en period där det formala stod i centrum fram tills det inte fanns flera formtabu att överskrida och modernismen kollapsade. (Trots att 90 % av alla gallerier fortfarande arbetar just för modernismen.) Mot detta ställde han det postmoderna, med dess olika inriktningar mot det sociala, det postkoloniala och mot det som nu beskrivs som fantasi. Det var den internationella samtidskonsten, av Lars Vilks förkortat till DIS, som kläddes av, plagg för plagg.

AFFÄRER, AFFÄRER, AFFÄRER

Lars Vilks målade med bredaste penseln upp den nutida konstvärlden.
Med de stora biennalerna som riktmärken för ”kvalitet”, beskrev Lars Vilks hur de numera ”nödvändiga” curatorerna och galleristerna arbetar trend- och affärsmässigt för konsten och konstnärerna och ”fiskar runt för att få napp”. Med stort allvar och kunnande, men med en glimt i ögat beskrev Lars Vilks kejsarens nyaste kläder. Han sa inte att han var naken, utan sa ungefär att han i vår tid helt ägnar sig åt affärer och framför allt åt marknadsföring.

Lars Vilks förklarade att det numera enbart gäller för samtidskonstnärerna att synas och profilera sig och ha bra svada och inte vara rädd för att prata för mycket. - Prata på, sanning eller lögn spelar ingen roll, förklarade Lars Vilks när han utgick ifrån att Konst helt enkelt är det som konstvärlden kallar konst. Kvalitet produceras numera inte i ateljéerna, ansåg han, utan genom curatorernas och galleristernas marknadsföring. Samtidskonstnären måste därför idag ha en tydlig strategisk plan och producera effektivare och inte sentimentalt sitta och drömma vid staffliet. Det stora nätverket för konst, som man måste in i, avgör kvaliteten, ingenting annat, menade Lars Vilks.

UTVIKNING

Efter höstens riksdagsval gäller nya förutstättningar, som i moderatregeringens anda ohämmat flirtar med näringslivet, där naturligtvis nya ”kvalitetsregler” växer fram.

Vad allt skall inte konsten kunna utnyttjas till? Man erbjuder konstnärer resor och utställningsmöjligheter i Italien, i Ungern osv, inte för konstens skull, utan för de stora affärernas, som skall marknadsföras (JAS-projekt i Ungern t ex. Se DN/kultur 17 april). Varför skulle annars en minister från Sverige ställa upp för en konstvernissage i en avlägsen del av Ungern, om det inte var för att större vapenaffärer var på gång. Uppdraget för medföljande muntert landstingsfolk är mindre svårt att förstå. Vilken konstnär idag erkänner inför sig själv vad det egentligen är för spel som hon/han tvingas in i och vågar stå emot? Det är en skam med alla dessa sk kontakter som tjänstemän och byråkrater odlar med hjälp av godtrogna konstnärer och med skattemedel! Eftersom DIS kan och kanske bör se ut hur som helst, bara den inte uttrycker sig, är den ett mycket lämpligt smörjmedel.

Ranking

För att nu återgå till seminariedagen: Idag är det inte alls svårt att avgöra vad som är kvalitet, menade Lars Vilks när han fortsatte sin avklädsel av DIS. – På nätet finns en rankinglista. Lars Vilks beskrev hur man kan se till att hamna där. (Det hela påminde om Michelins lista över kommersiella restauranger och hotell. Likheten är slående, olikheterna oväsentliga.)

Vi, som läst Lars Vilks bok ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”, kände igen oss i de raka beskeden om det som vi alla egentligen vet, men kanske inte alltid låtsas om. Andra tar blåögt till sig hans råd och går rakt i fällan. Jag uppskattar mycket Lars Vilks ambitioner att för alla konstintresserade visa upp konstvärldens spelregler, fullt synliga.

TRÖST

Det finns en tröst för oss som tänkt oss något annat med konsten. Det är ändå alltid de som bryter mot de uppsatta normerna som för konsten vidare, inte de som svansar med. Och spelreglerna, som nu synliggjorts, är det dags att bryta med. En konstnärer får aldrig vara bunden.

Per Nilsson bidrog med många nödvändiga tillrättalägganden som: DIS är ingen enhetlig riktning, kvalitetsbegreppet avgörs från verk till verk osv.

Men som sagt, han vek undan för lätt, trots att han hela tiden angav en annan och kanske fruktbarare väg.

Torgny Åström

I VOLYMS Arkiv kan vi påminnas om Lars Vilks essä: Att bli samtidskonstnär.

På Lars Vilks hemsidan www.vilks.net kan vi ta del av hans egna reflektion efter dagen i Härnösand.

Presentation av Lars Vilks och Per Nilsson, (enligt arrangörerna)

Lars Vilks , konstnär, folkbildare, debattör, provokatör, teoretiker – han kan ges många titlar. Mest känd är han kanske för verket Nimis i Kullabergsbukten, nära Höganäs i Skåne. Under många års tid har turistbussar sökt sig till denna märkliga skapelse, byggd av drivved. De mediala turerna kring projektet med domar och överklaganden i länsrätt har bidragit till intresset. Kanske var det genom denna mediecirkus Vilks allt mer kom att fokusera på sociala frågor kring konsten. Idag är hemsidan vilks.net välbesökt. Där skriver Vilks om vilka svenska konstnärer som rankas högst just nu och konstkritikers inkonsekventa hållning skärskådas.

Grundpelaren i Vilks resonemang är den institutionella konstteorin (Art and Aesthetic, George Dickie, 1974), som skjuter fokus från föreställningen att konst premieras efter estetiska kriterier. Istället är det ”konstvärlden”, en grupp av konstnärer, publik, kritiker, teoretiker, konsthandlare och museifolk, som genom sociala utnämningar bestämmer vad som betraktas som god konst. Förställningen är etablerad i konstsammanhang, men få kritiker är lika konsekventa i sin hållning som Vilks. Diskussionen om konst handlar inte så mycket om verket som det sociala spelet, där parametrar som makt och status blir avgörande. I linje med dessa tankar skrev Vilks tillsammans med Martin Schibli boken ”Hur man blir samtidskonstnär på tre dagar”.

1997-2003 var Vilks även professor i konstteori vid konstakademien i Bergen. Hans avhandling "Konst och Konster" kom ut 1987.”

(I VOLYMS Arkiv kan vi påminnas om Lars Vilks essä: Att bli samtidskonstnär.

På LV:s hemsidan www.vilks.net kan vi ta del av LV:s egna reflektion efter dagen i Härnösand.)

”Även Per Nilsson har disputerat, under rubriken ”Naturen, vetenskapen och förnuftet”. Sedan 2001 arbetar han som filosof på Umeå Konsthögskola. Förutom att han är lärare i teori leder han ett forskningsprojekt om konst och forskning. Bakgrunden är att man på många konsthögskolor håller på att utveckla möjligheten att doktorera i konst. Nilsson utreder hur man kan definiera den kunskap som skapas genom en kreativ process och hur denna kunskap relaterar till annan forskning inom till exempel filosofi. Nilsson har även skrivit om Mattias Olofssons konstprojekt Stor-Stina, bland annat i länsmuseet utställningskatalog ”Artefakter” (2006).”