Hur hittar man till Skogsnäs? Trots att det finns i
de flestas medvetanden finns inte namnet utsatt på kartan. Som låg
det i sakens natur, att Skogsnäskollektivet, det sociokulturella experiment
som pågått där sedan början av 70-talet inte har passat
in i det vanliga mönstret och helt naturligt inte kan hittas ”på
kartan”. Själv var jag där 1997 och visste vägen, att
man skulle åka till Näsåker, sedan följa norrsidan av
Ångermanälven, vika av vid första bron mot Ramsele, åka
till vägskälet mot Nordankäl, passera Imnäs och på
den smala grusvägen hålla utkik för en ovanlig och större
byggnad till höger i skogen, nämligen Skogsnäs kulturhus. Ingen
skylt vid vägen, ingen braskande turistreklam om förmodligen det
märkligaste experiment som genomförts i Västernorrland i modern
tid. Men det handlar ju inte heller om någon turistanläggning,
utan om ett försök av ett antal entusiaster att skapa ett alternativt
liv. Socialt, kulturellt, arkitektoniskt, miljömässigt.
Det är också miljön och arkitekturen som man i första
hand slås av när man kommer in i byn. Kulturhuset från
1992 (ovan) vid vägen är en stor, rund helt experimentell byggnad
gjord av timmer och höbalar. Med sina 14 meter i diameter blev den
ett tydligt exempel på den skiftande arkitektur som växt fram
i Skogsnäs under åren, med alltmer avancerade byggnader allteftersom
man lärt sig nya ekologiska byggnadssätt.
En by som är en omöjlig idé förverkligad, och efter trettio år på nacken behöver man numera knappast be om ursäkt för sina visioner. Skogsnäs fick också kommunens framtidspris 2000. De viktigaste ledorden för byn har varit bekämpande av miljöförstöring, kooperativt ägande, rättvis fördelning av resurser, jämlikhet mellan könen och olika yrkesgrupper, vårdande av kulturarvet och självförsörjning så långt det är möjligt.
I Skogsnäs bor numera 36 vuxna ”och en massa barn” som textilkonstnärinnan Sarah Mårskog uttryckte det vid vårt besök. En handfull familjer arbetar med småjordbruk, för övrigt representerar Skogsnäs på 2000-talet nog ett tvärsnitt av befolkningen i en vanlig by på landsbygden. Kanske med liten övervikt på kultursidan: textilkonst, en scenograf, konstsmidje, glaskonst, filmmusikstudio, två kulturhus. Det största företaget är rehabiliterings- och utbildningscentrumet Brännan, som med sex anställda bl.a. tillverkar jurtor, en stor tältliknande bostad som använts av nomader sedan
Skolan från
1979 (ovan) med sitt runda tak ser ut som en hattstuga, och den nya gymnastiksalen
(t.h.) som snart står klar intill skolan skulle nog aldrig passera
ett ordinärt byggnadslov om det inte vore för att den ligger i
Skogsnäs. Ett enormt svart och spolformat tak, som ser ut som ett uppochnedvänt
båtskrov eller båtmössa, hänger tungt över byggnaden
med varje spets nästan pekande rakt ner i marken. En sådan byggnad
kan bara inte finnas, och det är det som förmodligen visar byns
särart.
Naturligtvis kan det se ut som en sorts anakronism, som en otidsenlig ö
i den globala marknadsekonomins världskarta. Hemligheten är kanske
att man hela tiden försöker blicka framåt och att man arbetar
pragmatiskt genom att låta praktiken bestämma teorin. Det är
i så fall något nytt och ganska så omtumlande i ett samhällsbygge,
men det påminner inte så lite om den vanliga konstnärens
arbete. En av de närmaste planerna i Skogsnäs är också
att bygga ett slags kulturhotell som en tillbyggnad till kulturhuset vid vägen.
Med gästbostäder, konferensrum, verkstad, ateljé, kan man
ytterligare skapa möjligheter för möten och arbete. Men frågan
är om de någonsin kommer att sätta upp någon skylt vid
vägen?
Text: Jan K Persson
Foto: Lisa W Carlsson
Hemsida Sarah Mårskog:
www.dancingcolours.com
| volym | ||||||||||||
 |
||||||||||||
 |
|
|||||||||||
|
|
|
|
|
|||||||||