volym
                             
                           
 

 

 
     
 

 

         
   

 

Västernorrlands konstmuseum
- Konstmuseet som process.

Text Margareta Klingberg

Att rita en karta över de aktiva konstnärernas spridning i Västernorrland skulle kanske resultera i något liknande de kartor botaniker gör över
växtlokaler för olika arter: guckusko eller jungfrulin representeras av spridda prickar i landskapet, ibland förtätade, ibland enstaka samlar
de sig inte nödvändigtvis efterE 4:ans sträckning eller ens kring städerna. Solberg, Själevad, Bollstabruk och Mellansel. Edsele, Lidgatu, Ådal och Omne. Som födelseorter, utgångspunkter eller arbetsplatser för konstnärer och konst aktualiseras och aktiveras andra platser i landskapet.

 

Den uppmuntrande situationen inför tanken på ett regionalt konstmuseum
i Västernorrland är att de stora resurser som utgörs av länets bildkonst finns utspridda på många håll i länet. Den konstvetenskapliga kompetensen och kontinuiteten är sedan länge institutionellt knuten till Sundsvalls museum men, liksom de många aktiva konstnärskapen i länet är de olika konstsamlingarna spridda till en rad specifika kulturmiljöer i regionen, var och en med sin egen tillkomsthistoria. Ett av norra Europas vackraste utställningsrum, värdigt vilket konstmuseum som helst, finns enligt en granskning genomförd av Dagens Nyheter sommaren 2000 dessutom på Länsmuseet i Härnösand.

Att samla och utveckla allt detta till ett sammanhängamde helt är den både utmanande och tacksamma uppgiften inför arbetet med att initiera ett regionalt konstmuseum i Västernorrland. Att undersöka förutsättnigarna för en sådan institution är ett av delmålen i det just nu pågående EU- projektet Konst i Västernorrland.

  När jag förelår att begreppet Västernorrlands konstmuseum etableras redan nu - utan att ett enda spadtag grävts, utan att det vare sig getts geografisk position eller fysisk rumslighet i regionen - är det för att markera och muta in det möjliga utrymmet för ett sådant museum. Att sätta igång en process som bereder mark för ett konstmuseum , att skapa föreställningen om möjligheten är ett sätt att arbeta med och vidareutveckla idén om ett konstmuseum oberoende av dagsformen hos regionens politiker och de övergripande regionala eller kommunala ekonomierna. De redan befintliga konstsamlingarna och rummen för konst i länet utgör den arkipelag i vilken konstpubliken tills vidare skulle kunna uppmuntras att navigera, försedd med karta och kompetenta vägvisare naturligtvis. Ett ambulerande arbetssätt, att rikta uppmärksamhet mot konst än här än där, är inte bara en strategi för oetablerade artister som söker fotfäste i alternativa nischer i de offentliga rummen, utan praktiseras just nu av landets tyngsta institution för samtidskonst Moderna Museet. Att hävda att man finns fast man inte är entydigt stationär är numera ingen skam - att mångsidiga aktiviteter ändå kan pågå visar inte bara det nomadiska provisoriska Moderna Museet . Den nya Posten har just inlett en liknande verksamhet utan säker hemvist.När jag förelår att begreppet Västernorrlands konstmuseum etableras redan nu - utan att ett enda spadtag grävts, utan att det vare sig getts geografisk position eller fysisk rumslighet i regionen - är det för att markera och muta in det möjliga utrymmet för ett sådant museum.   Att sätta igång en process som bereder mark för ett konstmuseum , att skapa föreställningen om möjligheten är ett sätt att arbeta med och vidareutveckla idén om ett konstmuseum oberoende av dagsformen hos regionens politiker och de övergripande regionala eller kommunala ekonomierna. De redan befintliga konstsamlingarna och rummen för konst i länet utgör den arkipelag i vilken konstpubliken tills vidare skulle kunna uppmuntras att navigera, försedd med karta och kompetenta vägvisare naturligtvis. Ett ambulerande arbetssätt, att rikta uppmärksamhet mot konst än här än där, är inte bara en strategi för oetablerade artister som söker fotfäste i alternativa nischer i de offentliga rummen, utan praktiseras just nu av landets tyngsta institution för samtidskonst Moderna Museet. Att hävda att man finns fast man inte är entydigt stationär är numera ingen skam - att mångsidiga aktiviteter ändå kan pågå visar inte bara det nomadiska provisoriska Moderna Museet . Den nya Posten har just inlett en liknande verksamhet utan säker hemvist.
I museernas värld är den multilokala institutionen en redan inarbetad form. Ekomuseet skulle kunna vara det provisoriska konstmuseet förebild. Liksom ekomuseerna Bergslagen och Träriket samlar sig kring och synliggör hanteringen av naturresurserna järn och trä skulle Konstmuseet Västernorrland kunna arbeta med konsten som ett av landskapets rika naturtillgångar. Genom att understryka konstens mångfacetterade närvaro i landskapet och regionen synliggörs rikedomarna. Genom att tydliggöra de platser som bidragit med förutsättningar för konst och där konsten fortfarande kan beskådas och möta sin publik kommer landskapet att framstå som den självklara hemvist för konst det faktiskt både är och varit.
 

Konstmuseet Västernorrland skulle kunna länka samman ett stor antal bilder och konstnärskap både i tid och rum. Dess verksamhetsområde kan sträcka sig från hällmålningarna i Nässjö och Näsåker till finansmannen Tomas Fischers donation till Folkets Hus i Bollstabruk. Från Pelle Molins enkla kammare i stugan på nipan i Näsåker till målningarna i patientmatsalarna och trapphusen i Österåsens sanatorium. Från de magasinerade eller offentligt hängda samlingarna i museerna i Örnsköldsvik, Sundsvall, Härnösand och Midlanda till de samlingar och rum som enstaka eldsjälar skapat i Sinnenas hus/ Majoren i Sollefteå , Mannaminne i Nordingrå och Box Kraftverk i Marieberg. Konstmuseet Västernorrland kan också fästa uppmärksamhet på de samlingar som finns i länets vårdinrättningar, från de inlåsta men ansenliga verken på kriminalvårdsanstalten Viskan i Ånge kommun till de mer tillgängliga arbeten som finns på länets sjukhus och vårdcentraler. De samlingar som präglas av enskilda konstnärskap som Werner, Hedberg, Marklund och Lindström inlemmas i Konstmuseet Västernorrland liksom den konstsamling som är på väg att materialisera sig i Nätradalen genom den Nätterlundska donationen. Den fotografiska bilden hör naturligtvis hemma i konstmuseets intressesfär; den rörliga som sprids och produceras med stöd av Film i Västernorrland liksom den stillastående fotografiska med sitt fäste i Bildens hus. Några återkommande evenemang underblåser tidvis och periodiskt konstintresset ytterligare. Både Holmgång och Konst och Musik-veckan i Junsele har initierats och stabiliserat sig på långt avstånd från institutionernas stenhus. Båda har dessutom varit innovativa och öppnat alternativa spelrum för kultur - en sporthall respektive en höloge.

 

 

Avsikten med förslaget att etablera en institutionell ram kring den väl utspridda konsten i Västernorrland är naturligtvis inte att komma undan med en lågbudgetlösning och slippa ifrån den mer krävande ansatsen att projektera ett verkligt konstmuseum. Men genom att skapa begreppet Västernorrlands konstmuseum långt innan det materialiserat sig skaffar man ett utrymme för handling och förhandling. I det provisoriska museets namn ges dess mobila stab (konstintendenter och pedagoger ) frihet att opererar mellan länets samlade konstverk och rum för konst. En prestigelös men pedagogiskt och konstnärligt kvalitativ verksamhet kan komma igång som i sin förlängning kommer att förtydliga och inskärpa behovet av ett verkligt museum. Två museer i angränsande regioner kan tas som föredömen ; museum Anna Nordlander i Skellefteå och Björneborgs konstmuseum i Finland. Båda är institutioner som med sin verksamhet vida överskrider sina stationära och rumsliga gränser.

I mitten av 90-talet gjordes Västernorrland till experimentfält för ett forskningsprojekt i museologi som fokuserade på museers sampel med det omgivande livsrummet (Life Region Västernorrland. red Per Råberg, 1966). Där beskrevs hur museer samlar sin verksamhet till en specifik arkitektonisk miljö: museiinstitutionen. Mellan dess innehåll och rumsliga ram finns ofta en samstämmighet som skapar den speciella aura som kännetecknar många museer. Till lyskraften i denna aura bidrar också den samstämmighet som existerar mellan museet och det omgivande livs- och samhällsrummet. Det är genom att vara lokala aktionscentra och referenspunkter i lokalsamhället som museer förmår behålla sin position gentemot konkurrerande informationsteknologi och underhållningsbranschens olika koncept. Sådana aktionscentra saknas inte i Västernorrland, jag har själv nyligen ställt ut på ett av dem. Pulsen i Sundsvalls museum är hög och drivs på av den genomströmmande E 4-trafiken utanför.

 

Vilken slags aura och lyskraft som skulle kunna skapas kring ett konstmuseum i Västernorrland är en öppen fråga som dock ställs och upprepas med återkommande intensitet. Bildkonsten i länet är den värdebeständiga naturtillgång som motiverar diskussionen. Med ytterligare ett låneord från Walter Benjamin skulle det provisoriska och multilokala Västernorrlands Konstmuseum kunna ses som ett övningsfält för det faktiska arkitektoniska museirum som med tiden kommer att ta gestalt. Det tillfälliga museets verksamhet kan understödja och underblåsa en kvalificerad diskussion om det verkliga museets inrikting och form. Det tillfälliga och utspridda konstmuseet vidgar handlingsutrymmet medan förhandlingarna om det verkliga museet pågår, förankras och fördjupas.


Margareta Klingberg

Referenser:
Per Rådberg: Ekologi som kulturvetenskap, Nordisk museologi 1996:2
Walter Benjamin: Konstverket i reproduktionsåldern, i Bild och Dialektik. Symposion