Samtidskonstnären är den nya amatören
Kompetensen under lupp i sista konstsamtalet

Om konstnärens kompetens handlade det tredje och avslutande konstsamtalet på Järnsta Kafé (20/8). Att det inte kan jämföras med en kortdistanslöpares eller rörmokares kompetens stod nog klart för den trettiotaliga publiken. Men frågan är om det är så självklart, om man inte är riktigt säker på konstens praktiska eller teoretiska nytta - hur definieras då konstnärlig kompetens?

Inbjuden föreläsare var Dan Jönsson, känd konstkritiker vid Dagens Nyheter, och han målade upp en saklig och inträngande genomgång av konstens utveckling det senaste seklet. Konstens har förvandlats genomgripande sedan det första fotografiet före förra sekelskiftet, då den fotografiska återgivningen slog undan benen på konstens, läs måleriets och skulpturens, legitimitet. Därpå följde en epok av en konstens onödighet, en ökenvandring ut i frihet och tomhet kallad modernismen. Den enda lösningen blev att uppfinna en ny sorts konst, den konceptuella, där den filosofiskt inriktade idén blev viktigast. Det distanserade förhållningssättet, de intellektuella och begreppsmässiga resonemangen kring konsten kom att ställas i förgrunden. Nyttan var förflyttad från klassisk hantverksskicklighet till den abstrakta tanken.

Dan Jönsson på Järnsta Kafé

Men Dan Jönsson tror inte att konsten, som vi lärt oss uppfatta den, har spelat ut sin roll. I dagens visuella överflöd värnas konstens legitimitet genom den exklusiva konsten, som i videokonst och platsspecifika eller relationella arbeten, men även design. Den har lyckats försvara sig genom sin konceptualisering, genom texten och idén. Exempel finns hos Cindy Shermans fotoprojekt där hon med sig själv i huvudrollen avslöjade klichéerna i film och media. I Sverige kan nämnas Mats Leiderstam, i hans doktorsavhandling vid Malmö Konsthögskola om romantikens landskapsmåleri kom hans redovisande utställning att hamna i bakvattnet bakom den textmässiga avhandlingen. Den visuella delen blev mera en illustration till det som är det primära, idéerna.

Joseph Beuys menade att varje människa är en konstnär, men idag är det snarare så att varje människa måste bli en konstnär. Vi lever i en upplevelsekultur och kan tydligast märkas i det aktuella OS i Peking. Kvalitetsbegreppet i konsten ligger i en ökad relativism, kortsiktighet och medieuppmärksamhet. Konstnären Phil Collins valde till exempel att göra en video om äpplen istället för ett stilleben, det går snabbare och blir lättare uppmärksammat. Med globaliseringen kan också den ofta lättförpackade idékonsten snabbt förflyttas och cirkuleras.

Men vad är det då som gäller? I en dansk undersökning av konstens kanon, i boken "Sorte billeder" av Merete Sanderhoff, visar det sig att historiska råmärken fortfarande lever och syns i bakgrunden när det gäller urval av utställningar, recensioner, texter osv. Avantgardets arv från Marcel Duchamp gäller än. Hans berömda pissoar "Fontän", tillsammans med Picassos "Flickorna i Avignon" och Andy Warhols "Marilyn", är de tre mest inflytelserika verk som vilka konstmakthavare som helst skulle lista. Det viktiga nu är den processorienterade och gränsöverskridande konsten, men den har sina givna rötter i avantgardet. Vad händer då med de konstnärer som väljer att ställa sig utanför detta paradigm? Hos den norske målaren Odd Nerdrum går teknik före idé, fördjupning före gränsöverskridande, den ironiska distansen avvisas. Allvar, patos och melankoli betonas. En svensk motsvarighet finns i Roy Friberg. Men outsiderpositionen är inte bara något negativt, den får sin betydelse i växlingen och sambandsberoendet mellan centrum och periferi. Och vilken konstnär med självaktning vill inte vara en outsider? Den konceptuella samtiden är också mer och mer är böjd att acceptera riktningar som surrealism och expressionism, i motsats till hur det var i slutet på 90-talet. Men poängen är att det måste ha problematiserande och resonerande kopplingar bakåt till avantgardet.

Dan Jönsson menar att det är betraktarna som gör verket idag, i en slags deltagarkultur mer än passivt åskådande. Samtidskonstnären eller mångkonstnären dras till detta ideal där han kan fungera som en organisatör av idébaserade aktiviteter. Han ser som sin uppgift att igångsätta samtal och projekt med konstnärlig anknytning utan att egentligen behöva behärska traditionell konstnärlig kunskap och kompetens. På så sätt blir en ny form av sofistikerad amatörism den nya professionaliteten.

Torgny Åström ledde det efterföljande samtalet med publiken, vilket kanske lite utanför programmet mycket kom att handla om Dan Jönsson och hans kritikeruppgift i DN. Boende i Skåne och lite ute i periferin bevakar han Skåneregionen i första hand. Utrymmet i DN är snävt och det är institutionernas utställningar som är det primära valet. Dan Jönsson fick flera frågor från publiken vad det är som skiljer kreti från pleti i urvalet av vad som ska ges uppmärksamhet. Han hade inget bra svar att ge och tyckte frågan numera känns ganska ointressant. Samma gäller huruvida amatörismen är något hot mot den professionella konsten. Gamla gränsdragningar existerar knappast längre, och det finns alltid möjlighet för udda konstnärskap att upptäckas. Vägen går alltid via media, på gott och ont. I samtidskonstens paradigm ligger ett utsuddande av skiljelinjer, och den öppna och lekfulla anspråkslöshet som finns i ordet amatör är något som den professionelle konstnären ofta söker. Dan Jönsson själv gillar gärna det som går på tvärs mot det rådande, och han skulle inte bli förvånad om den otidsenlige Odd Nerdrum en vacker dag blir inbjuden till Moderna Museet.

Därmed hade vi kommit till slutet av de tre samtalen om konst vid Järnsta Kulturförening. Från det yttre i klimatkvällen; avsaknaden av eller behovet av miljöengagerad konst, via det inre i kunskapskvällen; om sanningen ligger i konstnärens hantverk eller akademiernas teorier, fram till en slags konklusion i den avslutande konstkvällen; om det höga tak som samtidskonsten vill profilera ska uppnås måste flera fönster öppnas utåt, paradoxalt för det som det egentligen handlar om innerst inne: att återupprätta konstverkets självständiga legitimitet, eller för att använda ett mer omskakande ord - dess mening.

Järnsta Kulturförening har sitt säte i Vännersta gamla skola, en avstickande halvmil från E4 mot Nordingrå. I den geografiska periferin kan man nog med all rätt säga, men för några onsdagskvällar i augusti placerat i ett nog så viktigt samtalskonstnärligt centrum i varje fall på våra breddgrader. Den ambitiösa satsning som föreningen med konstnären Annikka Arvidsson i spetsen genomfört skapar förväntningar på mera av den varan.

Text och foto: Jan K Persson
2008-08-25