|
|
|
Bättre
sent än aldrig
Om hur Kubal fick sin konst
Statens Konstråd har funnits sedan 1937 och har sedan dess haft
ansvaret för konstnärlig utsmyckning av statliga byggnader och
lokaler.
När Konstrådet nu år 2005, efter 30 år av statlig
kulturpolitik med målet att ge breda samhällslager tillgång
till konst och kultur, på regeringens uppdrag för första
gången genomför en konstnärlig gestaltning på verkstadsgolvet
i en privatägd industri, kan det tolkas som en omvändelse under
galgen. Vårens hot från statskontoret om att lägga ner
Konstrådet pekar på det, liksom att nästa år är
ett valår.
Till och med kulturminister Leif Pagrotsky har varit
på Kubal I Sundsvall och beundrat det annorlunda och unika projektet.
För honom gäller det att visa sitt engagemang för eventuella
väljare bland det arbetande folket, eller åtminstone de som
har några jobb, så länge de har några. Kubal är
ett företag som står under återkommande nedläggningshot
på grund av de höga energipriserna (alla vet varför energipriserna
är höga).
Enligt en gammal regel skulle en procent av statens byggkostnader gå
till konstnärlig utsmyckning (nedläggningshotet mot Konstrådet
kan bottna i att staten för närvarande förändrar sitt
fastighetsinnehav). Men varför just statligt anställda ska ha
privilegiet att ha utvald konst på sina arbetsplatser har för
mig varit en gåta sedan den dag i början av 1990-talet, då
jag, på den tiden teleanställd, med egna ögon såg
hur miljön i det statligt byggda telehuset i Sundsvall lyftes av
den konst som Statens Konstråd installerade. Konsten kom endast
de som jobbade i fastigheten och besökare till godo.
Allra märkligast är det ändå att det krävs designår,
regeringsuppdrag och medverkan från Svensk Form för att några
arbetare på en fabrik i Sundsvall ska få en dräglig,
estetiskt tilltalande och funktionell miljö för sina pauser
och möten. Vem har inte brytt sig? De som äger fabriken, facket,
eller arbetarna själva? Kanske finns helt enkelt inte kunskapen.
Karin Kämsby
|
|
|