Arbetsvistelse i Folkeateljén
Ann-Kristin Källström berättar om Ricklundgården i Saxnäs

Här i Saxnäs byggde Emma och Folke Ricklund på 1940-talet detta fantastiska hus, Ricklundgården, som rymde både bostad och ateljé. Med sitt syditalienska drag blev huset ett lite udda inslag i den västerbottniska bygden. Bostaden har bevarats och är nu museum som visar Emma och Folkes hem med all den konst de samlat under åren. Ateljén används av de konstnärer som kommer för en arbetsvistelse här.

Ricklundgården

I en av bokhyllorna i ateljéns soffhörna står en bok om Axel Munthe, ”En osalig ande”. I slutet av 1800-talet byggde han ett hus på Capri, Villa San Michele. En arkitektonisk ensemble kallar författaren Bengt Jangfeldt bygget för. Axel Munthe själv har beskrivit det hela så här: ”Huset var litet och rummen få, men där var gott om loggior, pergolor och terrasser från vilka man kunde se solen, havet och molnen – själen behöver mer utrymme än kroppen”.
Kanske var det liknande tankar som inspirerade Emma och Folke till att utforma huset som de gjorde och att de valde just den här platsen.

Ricklundgården, en oas för konstnärer att hämta kraft och inspiration ur och få en tids arbetsro i. Huset ligger otroligt vackert, högt upp, med utsikt över himmel, fjäll och vatten från vilket fönster du än tittar ut. I ateljédelen är det högt i tak och ljuset flödar in från de stora fönstren placerade uppe vid taket. Genialt att bygga en liten avsats där vid fönstren, som en liten balkong inomhus, dit en trappa från ateljérummet leder. Här är utsikt över fjällen samtidigt som det ger en fin översikt över arbetet i ateljén. Själen får allt utrymme den kan önska, oberoende av om du är inomhus eller ute.
Utsikten är magnifik. Ljuset är magiskt. Här möts himmel och berg och det är ibland svårt att avgöra vad som är vad. Scenen ändras ständigt. Med det snabbt ombytliga vädret ändras också ständigt färger och ljus.

Ljuspunkt på fjället

Färger, vilka färger? Vinterns landskap är vid första tanken vitt men vid en längre stunds blickande ut över landskapet blir de synliga. När den inpräntade idén om att snö är lika med vitt ersätts med ett öppet sinne för vad ögat egentligen ser, då ligger plötsligt färgpaletten vidöppen.
Och ljuset, varifrån kommer ljuset? Rätt vad det är så lyser plötsligt en bit av fjällsidan upp eller en av topparna, endast en liten fläck blir upplyst från en helt igenom mulen himmel. Ibland ser fjällen självlysande ut och ibland har de fått ett bakgrundsljus som förståndet säger är en omöjlighet eftersom ljuskällan är någon helt annan stans, ändå finns det där bakom, ljuset.
Ljuset och färgernas samspel är förtrollande. Som musik spelar det tidiga gryningsljuset lätta blå morgontoner, trappar upp till ett bländande dagsljuscrescendo en kort stund mitt på dagen och klingar sedan ut i mörkare tyngre kvällsblått med några toner rött och orange i bakgrunden. Skuggorna är långa och knivskarpa.
Växlingarna får en nästan att tappa andan. Ena stunden dränker ljuset fjällsidan och förgyller den med rödaste guld. Andra stunden är bilden nästan svartvit med turkos himmel och lila moln. Och så plötsligt är allt borta. Dimman har svept in och blixtsnabbt stoppat allt som finns att se i sin mjölvita påse.
Nästa dag har dimman dragit förbi och lagt ett snötäcke över höjderna, klickat grädde på topparna och ett mörkgrått molnstråk kommer upp ur ingenting, drar fram längs fjällsidorna och lägger krusiduller mot nysnön. De rödbröstade domherrarna sätter sig som jordgubbsströssel i förgrunden. En gigantisk grafisk efterrätt är serverad. Mörkret kommer tidigt och nästan som en befrielse. Nu får sinnena lite tid att vila.

Vetenskapen har förklarat färg och färg i samspel med ljus som ren illusion. En oerhörd trist vetskap, men här är det något att med lättnad luta sig mot. När känslan av overklighet inför det här stora som utspelar sig utanför blir lite för stor, när det här magiska bara inte kan finnas på riktigt och man själv börja känna sig en aning overklig så kan man ta tag i vetenskapens stadiga förankring i verkligheten. Och påminna sig om att ja det är ju det det är, en illusion, alltihop, en tolkning utsänd från hjärnan av det ögat ser, med syftet att öka chanserna för att överleva. Det är bara att pusta ut, overklighetskänslan är alldeles normalt, helt i sin ordning.

Men hur kan allt vara så intensivt? Så motsägelsefullt i den påtagliga stillheten. Även tystnaden är intensiv. En och annan skoter skär den nu och då i delar men den lappar ihop sig själv omgående. Så kompakt tyst att småfåglarna, gnisslande i kylan, upplevs som högljudda. Det tar ett tag att inse att här saknas konkurrerande bakgrundsbrus helt och det finns ingen biltrafik att tala om, inte nu, mitt i vintern. Här möts man med sparkstöttingarna på vägen till och från affären, matkassarna hänger svängande på sparkhantagen. Glidet är perfekt, vägarna sandas inte. Det går också fint att ta med sparken ut i skoterspåren. Det finns nämligen medbreddare, breda skenor som påminner om skridskoskydd, att trä på de smala medarna. Snöskor för sparken. Perfekt för att ta sig ut i omgivningarna med fotoutrustning och matsäck.

Utsikt i Folkeateljén

Utöver allt fantastiskt med att vara här som ger en oförglömlig upplevelse, blev det en glad överraskning att ha en spark till förfogande. I ateljén finns också andra små men inte oviktiga ting som gör det där lilla extra för vistelsen. Som golvvärmen i duschen, platt-tv i soffhörnan och snabbt internet utan krångel. Sköna täcken och kuddar och ett stort underbart kök utrustat med allt du behöver och naturligtvis med en makalös utsikt, och under fönstren är diskbänken placerad. Att diska får en uppgradering till en helt ny nivå.
Eldsjälen som gör de här vistelserna möjliga och som med sitt stora engagemang och intresse får Ricklundgården att bli en intressant plats där kreativiteten får fritt spelrum, är Gerd Ulander. Skänker en tacksamhetens tanke till henne och för att det finns människor med ett brinnande intresse för konstnärliga möten. Mitt besök är värd varenda lång mil hit, och innan den tagit slut finns redan längtan att komma tillbaka.

Här finns mer information om Ricklundgården:
http://www.ricklundgarden.com/Start.html

Här finns information om arbeten som gjorts av besökande konstnärer:
http://www.ricklundgarden.com/Blogg/Blogg.html

Text och foto: Ann-Kristin Källström
Volym 2013-02-09