Att vända på en sten – om stenhuggaren i Karlberg
Stenen, med tanke på berget och jordklotet, kan det finnas ett mera tungt och solitt fysiskt material, är inte stenen rent av synonym med begreppet material? Stenen som också ibland är något av sitt eget konstobjekt, ingen någonsin lik den andre. Att gå lös på och bearbeta en sten kan tyckas som ett sisyfosarbete, när huggaren väl är framme vid sitt mål är det ju fortfarande en sten lika hård och till synes ointaglig som från början. Det kan jag som lekman tycka, men den vane stenhuggaren har lärt sig skilja på stenens olika ansikten och att det mycket väl kan finnas en helt annorlunda inre sida av stenen med spår från miljoner år tillbaka.
Ralph Praming är en stenhuggare bosatt i Karlberg, dit man tar sig dryga milen västerut från Hälledal vid vägen mot Lunde och Kramfors. Jag fick se hans arbeten för första gången i samband med den lilla sommarutställningen Galleri Vägskälet i Karlberg sista veckan i juli. Tillsammans med skulptur och grafik av Ann-Kristin Källström och Wycliffe Opondo (Kenya) visade Praming tre verk i granit och diabas vilka omedelbart gjorde mig intresserad på att ta reda på mera om hans arbete med sten. En sak som slog mig var att man kunde vrida på hans verk horisontellt och se det från alla sidor utan att själv behöva flytta sig omkring. Men det var speciellt en sak han berättade om som gjorde mig nyfiken, att stenen har en ”Ground Zero”, att den har en egen verklig yta eller ett ursprungligt utseende. Det kan vara så att stenen egentligen inte alls ser ut som den gör när man ser den vid första tillfället!
Ralph Praming i sin ateljé i Karlberg
Alltså finns där filosofiska implikationer. Rummet och tiden sätts på något sätt ur spel så snart en sten börjar bearbetas. När stenen börjar huggas framträder ytor och former som är lika stabila och påtagliga som för över en miljard år sedan. Som jämförelse kan man såga i en bräda för att se dess ungefär 70-åriga ansikte. Om en granitsten klyvs möter man en insida som nu plötsligt och samtidigt ca 1,5 miljarder år tillbaka är dess utsida! Tanken svindlar. Att kalla en sådan yta för jungfrulig med tanke på dess ålder låter underligt, men det är just vad den är; detta är stenens barnansikte, dess första utseende, dess naturliga hud eller rättare sagt dess egentliga kött. Detta är mitt riktiga jag, skulle stenen kunna säga. Ralph Praming kallar denna ursprungliga yta för stenens egen ”Ground Zero”.
– Här ligger det magiska och fascinerade med att bearbeta sten, menar han. Man får kontakt med ett ämne som varit den dominerade beståndsdelen i människas redskap och produktion allt sedan människans gryning, dvs. från begynnelsen av den äldre stenåldern för drygt 600 000 år tillbaka.
Ralph Praming hugger helst i granit och diabas. Han åker också omkring i landskapet och söker upp gamla stenbrott och grustag, följer skogsvägar och letar vid havsbandet efter mer unika bergarter.
– Men även en tilltufsad ”uteliggare” kan, med lite kunskap, bli reslig och vacker. För skulpturen Grundbult (Jakobsbergs Folkhögskola) använde jag en vanlig jordsten av bergarten grovkornig granit, som jag hämtade utefter en nyskrapad och brant skogsbilväg i mellersta Ångermanland. Till skillnad från den inom stenindustrin uttagna stenen (från ett befintligt stenbrott) är jordstenen kantstött, grovslipad och ovarsamt hanterad efter årtusenden av tumult i inlandsisen. Därför de många sprickor och utfällningar av små kratrar av missfärgad kvarts som döljs under den polerade ytan.
Ralph Praming, Nimrod, polerad revsundsgranit.
Enigmavariation nr IX efter Edvard Elgars orkestersvit (1899).
Granit är jämte gnejs huvudbergarten i det skandinaviska urberget, med en ålder på upptill 2,8 miljarder år. De brytbara graniterna, som bildats ur de s.k. eruptiva djupbergarterna, är av yngre ålder, ca 1,4 miljarder år. Av alla stenar och bergarter som bildas kring denna tid, så är det framför allt graniten, som genom sin struktur, sin morfologi, gör den till en av de mest hårda, men också mest stabila av alla bergarter vi har. Marmor, kalksten och t ex sandsten, som är mycket yngre, är betydligt mjukare och därmed mer lätthuggen.
Men hur kommer man åt ”inneliggarna” då, inne i urberget, kan man fråga sig. För att komma åt ett stenmaterial från berg så varsamt som möjligt måste krut användas, berättar Ralph Praming. Dynamit, som används vid sprängning i tunnlar, gruvor och vägbyggen, krossar och skadar stenen. Krutet liksom ”flyttar” istället ut stenblocket från berget, med bara obetydliga skador och sprickor, något som är ett omistligt krav för att kunna omforma stenen till skulptur.
Ralph Pramings skulpturer utförs ofta efter begreppen taktilt – mobilt, dvs. beröringsbar och vridbar. Stenen görs rörlig kring en axel i härdat stål. För att vrida stenen måste man naturligtvis beröra den, och på det kongeniala sättet blandas det fysiska mötet med det mångvisuella, stenen blir nästan till en lekfull boll i luften och fysikens lagar övergår till andra mera poetiska bestämmelser. Möjligheten att mobilt ändra skulpturens sida mot betraktaren återknyter också lite till en praktisk gammal sed, när man genom att ändra på ett vardagligt föremål i hemmet lämnar ett meddelande till den andre, i ett slags kodat språk som bara den invigde förstår.
”Uteliggare” i Karlberg.
När jag lämnar Ralph Praming i Karlberg ser jag en mängd ”uteliggare” utanför hans ateljébyggnad. Stenar som han hämtat från olika utflykter och som ligger och väntar, något som de – om några – är vana vid. Själv väntar jag spänt på, eller hoppas på en kanske möjlig framtida utställning i länet av de arbeten han har, och håller på med, i sin ateljé.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2012-08-02
