På konstspaning i Mexico City

I april i år tillbringade jag tre veckor i Mexico City, hemstad för 1900-talskonstnärer som Frida Kahlo och Diego Rivera, men också tillflyktsort för en grupp europeiska surrealister, bland andra Leonora Carrington, under andra världskriget. Strax före resan läste jag hennes bok I underjorden (Sphinx bokförlag, 2012). Hon levde ihop med Max Ernst i slutet av 1930-talet men fick ett psykiskt sammanbrott när kriget bröt ut. Efter det flydde hon till Mexico City och levde där från 1942 till sin död 2011.

Var fanns spåren efter henne i jättestaden med över 20 miljoner invånare? Jag gav mig ut på spaning. Museo de Arte Moderno skulle finnas i den stora parken Bosque de Chapultepec. Där, liksom i hela staden, stod jakarandaträden i full blom med sina lilafärgade trädkronor, i skarp kontrast till den hejdlöst kokande trafiken runt om.
Moderna museet visade sig vara en avslagen historia. Det pågick reparationer och det var svårt att hitta ingången, men när jag frågade efter information på engelska kom en ung kvinna ut från kontoret och erbjöd sig att visa utställningen. Hon hette Martina, hade studerat konstvetenskap och jobbade där som volontär.
Martina berättade att de europeiska surrealisterna som kom till Mexico City under andra världskriget grupperade sig kring Frida Kahlo och Diego Riviera. Nu fanns de representerade i en pågående utställning om förändring och kontinuitet i mexikansk konst från 1900-talet fram till i dag. Intrycket av den blev att mexikansk konst präglats av en trygg förankring i färger och former ur folkliga och indianska traditioner, och öppenhet mot influenser utifrån.

I bottenvåningen pågick en utställning som undersökte och ifrågasatte media, Tiempo de sospecha (Misstankens tid). Men den kändes missriktad, i Mexiko är media hårt styrda av sina ägare men den mediala förljugenheten är nog inte i första hand medias eget fel, det finns andra som förtrycker det fria ordet. Enbart förra året mördades över 50 journalister i Mexiko.

Mera våld. En av Mexikos stora muralmålare, David Alfaro Siqueiro, deltog 1940 i det första mordförsöket mot den ryske socialistledaren Trotsky, som klarade sig. Tre månader senare kom en annan av Stalins agenter och drämde till med en ishacka. Några dagar senare dog Trotsky av skadorna. David Alfaro Siqueiro åkte i fängelse efter attentatet men kunde sedan återgå till konstnärlig verksamhet. Hans stora muralmålningar kan ses runt om i Mexico City och hans hus i stadsdelen Polanco är ett galleri för samtida konst, Sala de Arte Público Siqueiros.
Det visar sig vara en vit, vacker villa i sten. På fasaden står det skrivet med stora bokstäver: It is not the economy, stupid!

Siqueiros hus har blivit en utställningslokal för samtida konst, SAPS.
Texten ”It is the economy, stupid!” är ett verk av konstnärskollektivet Teccerunquinto, Mexiko.

Också här dyker det upp en hjälpsam anställd, David. Han förklarar att texten på fasaden syftar på att samhällsproblemen i Mexiko inte orsakas av brist på pengar. Det är fördelningspolitiken som är problemet. Uppenbarligen finns det pengar i landet, världens rikaste människor bor här, men troligen några av de fattigaste också.
Texten har satts upp av konstnärskollektivet Teccerunquinto. De har retat sig på ett av Bill Clintons slagord i valkampanjen 1992, ”It is the economy, stupid!” och vänt på det. Där, bland de fina husen i den välbeställda stadsdelen Polanco, är effekten talande.
Inne i galleriet går jag genom en installation av dallrande palmer i nysilver av David Zink Yi (Peru-Tyskland) och kommer in i ett rum där det ser ut som om en katastrof har inträffat. Verket heter Marco Zoero, av Cinthia Marcelle (Brasilien). Hon har låtit bygga ett hus i utställningsrummet. På vernissagen fick byggnadsarbetarna som byggt huset slå sönder det med släggor. Det tog flera timmar. Dammet hänger fortfarande i luften.
Gängkrigen och dödandet finns med i ett verk av Teresa Margolles (Mexiko). Hon har byggt upp en autentisk betongvägg med skotthåll från strider i Culiacan.
Utställningen är ett samarbete med Tate Modern i London och deras Level 2 Gallery.

Marco Zoero, av Cinthia Marcelle (Brasilien).

Jag tackar David och han nämner att det pågår en stor konstmässa, Zona Maco, i andra änden av Polanco. Jag tar en taxi dit och hamnar i den kommersiella delen av konstvärlden. Gallerier från olika delar av Mexico, övriga Latinamerika, USA, Europa (även Sverige), Japan och Kina deltar.
I de finare båsen hänger, lite diskret, verk av Robert Mapplethorpe, Andres Serrano, Ed Ruscha och Damien Hirst, till och med en målning av Diego Rivera finns att köpa.
De latinamerikanska båsen är mer vildsinta. En konstnär har specialiserat sig på att tolka Miss Piggy. Längre bort fladdrar fladdrar 52 mekaniska monark-fjärilar över ett bord. Det är konstnären Fernando Palma Rodriguez (Mexiko) som gestaltar att fjärilarna blir utan mat när jordbruket använder genmodifierade grödor.
På en stor målning lyser Noomi Rapaces ansikte när hon spelar Lisbet Salander i Milleniumtrilogin. Galleristen förklarar att konstnären Jésica López är gay och kär i Rapace. Eller är det Salander hon älskar?

Lisbet Salander gestaltad av Noomi Rapace, av Jésica López, Mexiko.Texten på bilden lyder:
”Våra kroppar är bakbundna av maktrelationer och vår framtid styrs av de medel som vi använder mot denna kraft eller så ger vi vika för dess inflytande”

En annan dag tar jag turistbussen och vallfärdar ut till Frida Kahlos blå hus i Coyoacán. Det är en lugn och vacker stadsdel med gamla hus från kolonialtiden. Huset där Frida Kahlo och Diego Rivera bodde innehåller både deras egen konst och konstföremål från Mexikos folkliga och indianska kulturhistoria, som de båda var med om att återupprätta efter revolutionen i Mexiko i början av 1900-talet. Frida Kahlos rullstol står uppställd framför staffliet som om hon just ska börja måla. Jag köper en liten dekorerad dödskalle som minne. Kan sedan inte låta bli att promenera till Trotskys hus några kvarter bort. Skorstenen är svart och skadad efter Siqueiros attentat. På en skylt står det att Trotsky och André Breton träffades där 1938 och skrev ett manifest tillsammans för konstens frihet: Towards a Free Revolutionary Art. Jag läser, det håller än.

Text och foto: Karin Kämsby

Länkar
Museo de arte moderno: http://www.mam.bellasartes.gob.mx/
Sala de Arte Público Siqueiros: http://www.saps-latallera.org/saps/
Frida Kahlos blå hus: http://www.museofridakahlo.org.mx/
Konstmässan Zona Maco: http://www.contemporaryart.com/zona-maco-mexico-arte-contemporaneo/zonamaco-2012/
André Bretons och Trotskys manifest för konstens frihet: http://generation-online.org/c/fcsurrealism1.htm

Volym 2012-05-18