Umeå Konsthögskola vs
California College of the Arts
Resebrev från Ida Rödén

Jag hade en diskussion med en ny magisterstudent här på California College of the Arts, även hon från Sverige. I en av hennes klasser kretsade samtalet kring vilken roll konsten har i dagens amerikanska samhälle. Hennes ingång till diskussionen blev utifrån ett svensk perspektiv. Det finns många och stora skillnader mellan den amerikanska och svenska konstmarknaden och på de flesta punkter får man väl säga att Sverige går ut segrande. Men en av nackdelarna vi får dras med är trots allt denna: eftersom den svenska staten stöttar konsten i hög utsträckning, har konstens roll kommit att inta den som välgörare eller utsmyckare. Folket betalar och folket vill ha utdelning. I USA däremot, är konstnärerna i stor utsträckning beroende av galleristerna – konsten blir kommersiell. Diskussioner som denna är alltid intressanta, men för att undvika alltför djupa vatten håller jag mig till det jag vet: hur det är att vara student på en svensk respektive en amerikansk konsthögskola.
Jag avlade min kandidatexamen vid Umeå Konsthögskola hösten 2009. Jag tillhörde då den fösta årskullen som sökte in till ett treårigt kandidatprogram. Dessförinnan var utbildningen en femårig magisterutbildning. Den äldre utbildningsformen medförde naturligt att studenten stannade kvar vid samma institution i fem år utan avbrott. Numera är det allt vanligare att man lämnar platsen efter tre år. Eventuellt känner man sig färdig efter en treårig utbildning; eventuellt söker man sig till en annan skola; eventuellt tar man ett studieuppehåll. Jag valde att söka mig utomlands, närmare bestämt till California College of the Arts (CCA) i San Francisco.

Ateljé på California College of the Arts

Trots en förändring från en femårig utbildning, till att bli en tre plus tvåårig kandidat och magisterutbildning, har Umeå Konsthögskola förändrats anmärkningsvärdigt lite. Båda programmen är utformat på liknande sätt – man får sin egen ateljé och man får frivilligt skriva upp sig på workshops och ateljésamtal med besökande konstnärer. Söker man sig till Umeås magisterprogram, med en avlagd svensk kandidatexamen, är det närmast en garanti att man blir antagen. I Sverige är det svåra inte att komma in på en magisterutbildning. Det svåra är att bli antagen till kandidatutbildningen. Så har man lyckats ta en lägre examen i Fri Konst har man redan gått igenom den stora utsållningen och man räknar i stort med att studenten har valt en karriär som konstnär.

I USA, eller mer specifikt på CCA, sker inte samma utsållningsprocess på den lägre utbildningsnivån och många är inte mer än 18 år då de tar sin första klass. Själv var jag 23 när jag, efter ett antal försök, blev antagen till Umeå Konsthögskola. På CCA är kandidatprogrammet fyraårigt, medan det i Sverige är treårigt. I Sverige fokuserar man under all dessa år på sitt eget konstnärskap, medan man på CCA läser matte, engelska och anda grundläggande kurser vid sidan om konststudierna. Deras kandidatutbildning är helt upplagd kring kurser – man ska lära sig grunderna och har inte tillgång till egen ateljé. Därtill hör det till undantaget att en amerikansk student, med avlagd kandidatexamen, funderar på en karriär som konstnär. Och söker man in till magisterprogrammet direkt efter avlagd kandidatexamen är det ytterst osannolikt att studenten blir antagen. Man ska helst ta några år av studieuppehåll för att prova på yrkeslivet. Först därefter är man redo för magisterutbildningen.

Om kandidatprogrammet skiljer sig markant mellan Sverige och USA, så gäller inte detsamma för magisterutbildningen. Utbildningen är i båda fallen tvåårig och genomsnittsåldern är densamma, 26-32 år. Det finns dock ett antal saker som skiljer, speciellt om man jämför Umeå Konsthögskola med CCA. Först och främst är det på den här nivån relativt svår att bli antagen till CCA. Det år jag blev antagen var det 500 som sökte in. 50 elever blev antagna. I Umeå antar man cirka 15 nya magisterstudenter, men det är sällan mer än 20 personer som söker in. På Umeås kandidatprogram är det däremot omkring 300 ansökande och strax under 20 studenter blir antagna. Dessa siffror baserar jag på de två år jag satt med vid ansökningsprocessen till Umeå Konsthögskola.

Avslutningsvis vill jag ta tillfället i akt att berätta mer ingående om upplägget av min sista termin på CCA. Varje termin räknas som 15 units. Sex av dessa är kurser man anmäler sig till. Den här terminen tar jag Thesis Seminar - kursen är obligatorisk eftersom varje student måste skriva en uppsats, Real World - vi har presentationer för lokala gallerister och lär oss hur man skriver bra ansökningar för projektpengar, samt The Capp Street Project - jag och tolv studenter arbetar med den belgiska konstnären Kris Martin. Det hela avslutas med en, nu pågående, utställning på Wattis Institute.

Resterande sex units räknas som Graduate Studio Practice. Med detta menas tid spenderat med handledare. Man har alltid en huvudhandledare som man jobbar med för två units – vilket betyder att man träffas sex gånger per termin för entimmes långa diskussioner. Resterande units kan man väja att dela upp mellan två andra handledare. Detta innebär att man även träffar dessa sex gånger. Man kan annars välja att dela upp fyra resterande units på fyra handledare. I det fallet träffas man enbart tre gånger under terminen. Systemet med handledare är nog det jag uppskattat allra mest med CCA. Det har medfört att jag träffat otroligt många och intressant konstnärer, författare och konstskribenter. Och man är alls inte bunden till att välja några av de 50 fakultetsrepresentanter som finns CCA. Man är inte ens bunden till konstnärer och kuratorer bosatta i San Francisco.

Mina år på CCA har varit helt fantastiska och enligt vår prefekt, Ted Purves, har jag startat en trend – nästa år kommer fyra nya svenskar hit. Om magisterutbildningen anses som en romantiserad fantasibubbla i Sverige, så är den bubblan desto markantare på CCA. Och jag trivs bra i bubblor. Det svåra är att ta sig ur dem och då känns det bra att veta att man har ett stabilt kontaktnät att falla tillbaka på, samt ett betryggande hemland att återvända till. Har man tur kan man relativt snart återhämta sig.

Text och foto: Ida Rödén
Volym 2011-04-01