Kramfors utsmyckar nya Resecentrum
Den här artikeln skulle kunna börja så här: Kramfors verkar gå på tvärs mot alla dystra profetior för den norrländska glesbygden, på annat sätt kan man inte tolka de satsningar man gör... Men istället för diffus retorik väljer jag en annan ingång: En plats själ är till stor del beroende på dess historia, dess omgivning och dess kommunikationer, det vill säga möjligheterna för att resa till och från men även kommunikation i form av det visuella språk som platsen har. Det vi ser omkring oss påverkar oss och ger platsen karaktär, en slags själ som vill samtala med oss.
Det är något som Kramfors tänkt på när man nu kring järnvägsstationen och i centrala stan låtit fyra konstnärer gestalta platser där människor samlas. Naturligtvis är den kommande länken till Botniabanan en avgörande faktor. Den kommer förmodligen att bli den nya tidens pulsåder på samma sätt som Ångermanälven var under förra seklet när den förband Kramfors med övriga världen. Att som Kramfors nu gör med konstnärliga utsmyckningar är ett sätt att visa tilltro till kommunikationens vidare betydelse.
©2011 BUS/Birgitta Nenzén, Andrum
Konsten är något som kan få dig att fundera när du sitter på en bänk och har tid över. Att ge tanken fria händer är en avgörande ingrediens i en platsens själ. Birgitta Nenzén har vid den lummiga och naturnära Å-parken mitt i centrala stan skapat verket ”Andrum”, en plats för paus, återhämtning och kanske meditation. På en grässluttning mot Kramforsån har hon lagt en smal stenbelagd stig som ringlar sig in i en spiralform. Stenmaterialet återkommer i ett antal raka uthuggna sittbänkar som kantar gräsmattan upptill. Sitter man på en sten och betraktar stigen blir den också till en bild om resa, rörelse, en tankens flykt. Hela installationens både öppna och marknära enkelhet lockar till uppstannande och reflektion. Birgitta Nenzén bidrar också med ett verk i väntsalen vid Resecentrum, ”Mellan fjäll och hav”, där förflyttandet gestaltas i ett collage med bildfragment från Ådalen och med historiska citat av författare som färdats längs Ångermanälven.
©2011 BUS/Åsa Bergdahl och Janne Björkman, Det blir nog bra
En promenad längs järnvägsperrongen blir i Åsa Bergdahls och Janne Björkmans installation ”Det blir nog bra” en historisk resa mellan över hundra år. I en lång serie uppförstorade vykort speglas stora och små händelser från 1894 vid första kungainvigningen av järnvägen till 2010 vid den senaste. Men det handlar om fiktiva vykort, meddelanden som man skulle kunna tro ha skrivits och skickats. Istället har Bergdahl och Björkman satt sig in i historiens utveckling, sökt upp bildmaterial och författat tänkbara hälsningar från olika skeenden och sedan inbjudit nu levande personer att skriva texterna. Genom att följa frimärkenas utseende, med kungarna i olika åldrar, kan man relatera till respektive tidsperioder. Man skulle faktiskt kunna se dem som en sorts spökvykort skickade av de olika tidsstämningarna själva, tappade på vägen men som kommit fram idag i ett nytt ljus.
©2011 BUS/Åsa Bergdahl och Janne Björkman, Hades (foto: konstnärerna)
Ljusets avgörande betydelse för upplevelser av en plats i mörker har de två konstnärerna tagit fasta på i tre iscensättningar runt stationen. I ”Puls” vid riksväg 90 har de satt vitt vertikalt ljus på ett antal pelare i den långa avskiljande muren mellan Resecentrum och bebyggelsen. ”Vägvisare för fortsatt resa på landsväg” är underrubriken, men den strama hållningen gör att jag snarare uppfattar ljusinstallationen som en rad högtidligt orubbliga nattväktare för stationen. Vänder man sedan blicken mot berget på motsatt sida av Resecentrum ses byggnaden Babelsbergs vindskivor, flaggstång och fönster färgsatta i verket ”Stjärna”. Låter man blicken vandra neråt mot en uthuggen bergöppning vid Resecentrum framträder ”Hades”, en bastant port utan handtag men där ett eldfängt ljus sipprar fram runt kanterna... Sett i sin helhet framträder de tre gestaltningarna som en platsspecifik scenografi för opera eller något ytterligt dramaturgiskt, hur som helst kommer de att kanske ge anledningar för både rysningar och välbehag i Kramfors när höstmörkret börjar falla.
©2011 BUS/Mats de Vahl, Timmer
Ådalens identitet som plats handlar till stor del om svensk industrihistoria. Kramfors industrihistoria har sitt ursprung i sågverken vid Ångermanälven. Mats de Vahl bidrar i utsmyckningarna med verket ”Timmer”, en väggfast skulptur på en byggnad vid väg 90 mittemot järnvägsstationen. För att skilja ut bolagens timmer vid skiljet så märkte man ändarna med olika symboler eller tumavtryck för respektive bolag, som SCA, Dynäs, Graningeverken. De olika grafiska tecknen har Mats de Vahl skurit ut i det speciella materialet polyoximetylen (acetalplast). Väljer man inte att söka efter tecknens betydelse blir det en rebus om språk och bild att filosofera kring, men för alla som varit involverade i skogsindustrin kommer det att bli ett igenkännande blickfång, ett platsens minne.
Gående i försommarsolen på Järnvägsgatan åter mot stationen passerar jag skylten ”Redlight Ltd” och på avstånd tvärs över järnvägen upptäcker jag ”Euro Store”. Kramfors är inte längre en hemvist för skogens guld och trygghet när det globala och mångkulturella kommer smygande. Det känns som jag är mitt i ett västernorrländskt vilda västern där när som helst någon okänd diligens i ett rykande moln i öster kan vara på ingående för guldgrävning av nya eldoradon. Jag skulle kunna sluta min artikel så här: Så långt andas Kramfors optimism och tilltro till de egna möjligheterna, utan att glömma sin historia öppnar man upp för en framtid... Men jag väljer helt enkelt att konstatera: Det blir nog bra.
Text: Jan K Persson
Foto där inte annat anges: Jan K Persson
Volym 2011-06-11
