Umeå och konstverkligheten

Att Umeå är det norra Sveriges mest intensiva konststad i postmodern tid är ett allom välkänt faktum. Det har inte alltid varit så, i mitten av förra seklet runt 60-talet stod Örnsköldsvik i centrum, t.ex. publicerades återkommande ”norra krönikor” därifrån i den dåvarande viktigaste svenska konsttidskriften Konstrevy. Häromdagen tog jag för första gången tåget Botniabanan från Ö-vik till Umeå, en järnvägslinje som i sig ett första tecken på den intensiva utvecklingsperiod som inletts mellan de båda städerna, att de närmar sig mera varandra, mest strukturellt men också till viss del för konstens göromål. Att man kan kliva av tåget i Ö-vik och ta rulltrappan ned direkt till konstnärsverkstan ÖKKV gör det inte direkt svårare.

Från utställningen på Västerbottens Museum, av Nina Svensson och Ingela Johansson.

Jag åkte till Umeå för att delta vid invigningen av en utställning på Västerbottens Museum av konstnärerna Nina Svensson (bördig från Sundsvall) och Ingela Johansson. Sedan några år tillbaka har de arbetat med frågeställningar kring den svenska arbetarrörelsens relation till konst och hur olika konstinstitutioner och museer gestaltat s.k. arbetarkonst. I Umeå har de i samarbete med Konstfrämjandet gått in och undersökt länsmuseets samling och plockat fram verk som representerar arbete i någon form. Konstnärskap som belyses i utställningen ”En kartläggning av mellanrummen” är bland annat Mats Caldeborg, Berta Hansson, Anna Sjödal och Peter Weiss. Mot deras utställningars originalverk, pressbilder och tidningsartiklar, dokument från korrespondenser mellan konstnär och museet, ställer Svensson och Johansson olika samtida konstpolitiska program från arbetarrörelsen och egna subjektiva undersökningar om vad som är ”arbetarkonst”. Utställningen är skapad som ett diskussionsforum i installationens form, där besökaren kan orientera sig mellan olika perspektiv och utgångspunkter och själva hitta möjliga kopplingar och brytpunkter. En fråga som lätt infinner sig är, vart har arbetarkonsten tagit vägen nu, har den blivit helt marginaliserad och oviktig i en tid av globala miljöhot och världsekonomisk härdsmälta?

Länsmuseet har länge varit en sorts lillebror till grannen Bildmuseet, men nu sedan det senare har lämnat sin verksamhet på Gammlia kan länsmuseet överta deras lokaler och förhoppningsvis så småningom ge mer utrymme för bildkonsten förutom sitt självklara kulturhistoriska uppdrag. Men det är nere på stan vid Umeälven som den stora omvälvningen av konststaden Umeå pågår, med byggandet av ett nytt konstnärligt campus där bland annat det nya Bildmuseet ska ingå. ”Ett stort steg i Umeås utveckling” står det som rubrik på en jätteaffisch på Designhögskolan. Förutom denna skola, ny arkitekthögskola som redan öppnats, ska ny konsthögskola, bildmuseum och Humlab X stå färdigt under 2012. Ett tiotal nya byggnader växer nu upp som svampar runt det tidigare området för konst- och designhögskolorna. Umeå gör nu allt för att fylla på sin status som stor konststad inte minst inför sitt kommande uppdrag som europeisk kulturhuvudstad 2014.

Nytt konstnärligt campus byggs vid Umeälven

En liten bit från detta kommande campus och gående längs älvpromenaden ser jag hur någon klottrat på en mur: ”Efter 2010 blir det djävulska år för Umeå”. Naturligtvis blir det ingen lätt ekonomisk sak att rida allt i land, och frågan är på vilket sätt det vardagliga kulturlivet rent lokalt i Umeå påverkas. En stund tidigare hade jag klivit in på Galleri Verkligheten, en liten träbyggnad ett stenkast västerut från campusområdet, för att kanske se hur begreppet verkligheten tolkas utifrån ett konstnärsdrivet ställe. Just nu pågår programmet GET TO WORK, ett undersökande utställningsprojekt om kulturpolitik, konst och arbete. För tillfället är det ”Föreningen JA!” som visar ett urval av dokumentära verk om ”skapandet av gynnsamma förhållanden för konstarbetare vars verksamhet bidrar till att störta manlig överordning och etniska hierarkier vad gäller kropp, sexualitet och klass”.

Verkligheten är ett ickekommersiellt konstrum i Umeå som öppnade hösten 2001. Det stöds av Umeå kommun, Västerbottens läns landsting och Statens kulturråd. Galleriet visar bildkonst, ger utrymme för samtal och söker tänjer på gränserna mellan konst och verklighet. De vill blanda känt med okänt, lokalt med internationellt och olika konstformer med varandra. Galleriet har i höst tagit upp konstnärens villkor för överlevnad med betoning på samtal, debatt och åt görandet (att handla). Frågor som man berört är: Hur ser ett strukturellt hållbart konstliv ut i Umeå? Kan konstscenen svanmärkas med geografisk avgränsning? Inför 2014 inbjuder Verkligheten konstnärer, kritiker, politiker, forskare och institutioner för att diskutera, konkretisera och förstå för att sedan utvärdera den kommunala och regionala kulturpolitiken. Syftet är att minska avståndet mellan konst och politik.

Det blåser snålkallt i Umeå de här dagarna men trots att vi strax är i december lyser gräsmattorna gröna i solen. Kontraster, bryderi, omvärderingar. Det känns faktiskt som om det pågår två parallella konstverkligheter i Umeå. Den ena emblematisk och institutionell, skjutande i höjden som en raket bekräftande den magistrala etablerade konsten. Den andra subkulturell, lågmäld och trevande efter det vardagliga och undanskymda konstarbetet, eller kanske själva poängen med konst: någonting som kan överraska hur vi ser på någonting och som man inte alltid måste gå till parnassen för. Medan miljön vid Campus skapar en till synes storslagen och maktfull silhuett vid älven överlever Verkligheten nära gatan liksom hukande ihop för att inte alls synas. Den speciella konstnärliga växthuseffekt som nu uppstår i den här staden har redan höjt temperaturen, och vi får se om ett par år hur verkligheten kan hinna ikapp drömmen. Eller det omvända. För konstnärerna blir det en utmaning att följa med stort intresse.

Text och foto: Jan K Persson

Volym 2011-12-09