80 år sedan Ådalen -31
Utställningen ”Visst vann demokratin” på Kramfors Konsthall, till 16 aug.
Den 14 maj var det åttio år sedan skotten i Ådalen 1931 föll. Fem personer dödades, fyra i demonstrationståget samt en liten flicka som stod vid vägkanten. Händelsen har blivit något av ett trauma i trakterna, något som offentligheten verkar vilja glömma eftersom det knappt skrivs en rad om det på Kramfors kommuns hemsida. Söker man däremot ”Ådalen 31” på Google ges det över 330 000 träffar, att jämföra med ”Göteborgskravallerna” med 240 000 och ”Slaget om almarna” som ger 45 000 förslag. Så Ådalen -31 lever runt om i landet fortfarande som ett viktigt begrepp när det gäller den svenska demokratins historia.
Ur filmade inlägg om Ådalen -31
Siffror är en sak, den faktiska praktiken är en annan. Demokrati är ingen naturlag även om vi i Sverige som blivit förskonade från krig under lång tid nästan uppfattar det som så. Lagom till Kramfors stadsfest den 17-18 juni invigdes påpassande en sommarutställning på Konsthallen med rubriken ”Visst vann demokratin?” Rubriken anspelar på 80-årsminnet av Ådalen och den efterföljande lagen om förbud mot militärt ingripande vid demonstrationer. Påståendet har dock ett frågetecken efter sig och det är det som konstnärerna Åsa Bergdahl och Janne Björkman i samarbete med Kramfors kommun underförstått vill diskutera. Invigningen hölls av Kommunstyrelsens vice ordförande Gudrun Sjödin (s) men också med högtidligt regeringsbesök av arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (m). Överraskande men säkert nog så bra ur demokratisk synvinkel!
Utställningen visar skisser av Lenny Clarhäll kring hans minnesmonument i Lunde, tillsammans med en videofilm och texter runt väggarna där en flora av aktuella röster svarar på frågan vad man tänker när man hör ”Ådalen 31”. Frågan i filmen har ställts till kända och okända varav ingen är bosatt i Ådalen. De återgivna citaten är hämtade från media, hemsidor, bloggar mm. ”Jag förstår inte varför inte 14 maj är en röd dag” kan till exempel läsas på väggen.
©2011 BUS/Lenny Clarhäll. Unga nyfikna på Lenny Clarhälls modellskiss
Ganska nyligen publicerades en artikel på DN-debatt med rubriken ”Demokrati är inte så viktigt för dagens unga svenskar”. Artikeln är mångfaldigad och uppsatt likt en reklamkampanj i utställningen, som något vi inte kan eller får undvika att uppmärksamma. Invigningen avrundades med ett litet seminarium om svenska civil-militära relationer men där även personliga reflektioner om Ådalen -31 och en belysning hur mediala gestaltningar gjorts kring ämnet framfördes. Det slog mig hur vi mitt i en konsthall sitter i en liten grupp och pratar utan högtalare, ser folk komma och gå i biblioteket bara några steg från oss, hör ljud från folkliv på gatan, hur vi som i ett konglomerat av ett öppet samhälle diskuterar den kanske allra viktigaste frågan, den om demokratin. Situationen blev också bilden av ordet.
Bergdahl och Björkman använde ett numera klassiskt recept i samtidskonsten när man påpekade att alla närvarande, deltagare som publik, ingår som aktörer i utställningen likt en social iscensättning eller performance. Hur roligt eller intressant det än är för alla att bli konst för en dag är det väl frågan om alla förstod poängen, den (som jag uppfattar det) att vi alla ingår som deltagare i det demokratiska samhället och att vi alla har möjlighet att diskutera och levandegöra demokratin, inte minst genom att inte glömma händelserna 1931. ”Politik är det möjligas konst” sa Olof Palme en gång. Sedan dess har många åar runnit och nu är läget mycket mera komplext och svåröverskådligt med all översvämmande information. Ett sätt att försöka få en klar tanke om demokratin idag är att gå tillbaks till historien och se vilket återsken det har idag. I den vägen är ett besök på Kramfors konsthall i sommar väl värt sitt mer eller mindre frivilliga konstdeltagande.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-06-22
