”Om inte konstnärerna vore så tjuriga”
Ny framtid för Kramfors konsthall

1989 står för alla inskrivet som det år när muren föll men samtidigt invigdes också den nya konsthallen i Kramfors. Nu två decennier senare verkar det som om konsthallen fått sin egen omdiskuterade mur. Förlåt, men jag kunde motstå att inleda artikeln med den här bildmässiga liknelsen, alla andra jämförelser kan läggas åt sidan. Det handlar om konsthallens nya utställningsvägg, den som rests mot och avskärmat en bit av den långa glasfasaden mot gågatan i Kramfors. Men här handlar det inte om att stänga ute eller hindra folk att komma in, utan om nödvändiga förutsättningar att bedriva en konsthalls verksamhet. Det visar sig här också att konst faktiskt kan handla om politik.

Konsthallen ligger centralt placerad vid torget och har haft nära nog full insyn genom den långa glasväggen för flanörerna ute på gågatan. När man kommer in genom entrén kan man välja mellan bio till vänster eller biblioteket en halvtrappa upp innanför konsthallen, en strategisk kombination vilket gjort att huset blivit kommunens knutpunkt för kulturen. Kombination av bibliotek och kommunal konstutställningslokal är ju ingen ovanlighet och en god tanke, även om konsten i flesta fall får existera på bibliotekens villkor. I Kramfors gick man ett steg längre men inte fullt ut, man kapade väggen mellan biblioteket och konsthallen till hälften för att ljusinsläppet också ska komma biblioteksbesökarna till nytta. Den rumsliga öppenheten utåt, som i sig är något positivt och som många andra kulturhus av skilda slag använder sig av för att få in ljus och rymd, har i Kramfors fall dock fört med sig påtagliga problem inne i konstlokalen. Det blev helt enkelt inte tillräckligt över med fria väggytor. Något som fungerat hyggligt vid utställningar med skulptur och installationer men så snart det handlat om bilder på vägg har svårigheterna uppstått. Med ibland provisoriska lösningar med skärmar har man kunnat klara av det mesta, men i långa loppet har det varit en otillfredsställande situation, för utställare, publik och inte minst arbetsmiljömässigt för den tidigare intendenten vid konsthallen, numera kulturenhetsansvarige Ninni Mellander. I vår har dock en förändring skett och Volym inbjöds till en träff med henne och Gudrun Sjödin (s), ordförande i kommunens barn-, kultur- och utbildningsnämnd, för att få veta mera om det nya läget för konsten i Kramfors.

Ninni Mellander och Gudrun Sjödin i konsthallen.

Genom entrén till konsthallen har man också förutom bibliotek tillgång till en biograf.
I samband med tankarna på ett nytt kulturhus i Kramfors för ett par tre år sedan dök frågan upp om möjligheter till samverkan och nya strategier för kulturverksamheten, med huset vid torget som självklar mittpunkt. Då kom också frågan om konsthallens behov av ombyggnad upp, främst det nödvändiga kravet av mera väggyta. Att det inte skulle bli en lätt nöt att knäcka visade de många turer som sedan följde. Något av en reality show kom att utspelas mellan inblandade politiker, tjänstemän, konstnärer och olika röster ur folkdjupet då motstridiga intressen när det gällde arbetsmiljö, kostnader och estetiska önskemål tävlade om argumenten. Det viktigaste förslaget från konsthallens sida, som bland andra konstnärerna Mats de Vahl och Åsa Bergdahl stödde, var att täcka för några fönster i den mittersta delen av den långa fönsterväggen mot gatan. Då skulle man få en huvudvägg i konsthallen inte minst till gagn för utställningar med bilder i större format.

Nya väggen färdig att användas.

Bibliotekspersonalen var förstås inte överdrivet förtjust i tanken, då enligt deras mening biblioteket skulle få mindre dagsljus och man skulle tappa den direkta kontakten med gatan och folklivet. Här syntes i blixtljus ett biblioteks regelmässiga tolkningsföreträde framför konstens. En plötsligt anvisad lösning som inte föll i god jord hos Gudrun Sjödin och konsthallens försvarare var att placera konsthallen en våning upp vid sidan av biblioteket och på så sätt utmanövrera problemet med glasväggen, samtidigt som lokalytan rejält skulle minskas. Ett förslag som tog mera hänsyn till bibliotekets behov än konsthallens, trots att det var den senare verksamheten som det handlade om. Det kommunala bostadsbolaget Krambo, som äger fastigheten, sökte då en konstruktiv väg ut ur dilemmat genom att ge Åsa Bergdahl i uppdrag att i bild visualisera hela förslaget till förändring av konsthallen där den står, i vilket även en ny färgsättning skulle ingå. Snart kom motargumenten mot den nya väggen mot gatan att falla, det visade sig att ljusförhållandena inomhus faktiskt inte skulle bli sämre och fortfarande fanns en bra bit fönster kvar till höger om den nya väggen där det viktiga eftermiddagsljuset hade fullt insläpp. Krambos kostnader för ombyggnationen skulle inte heller belasta hyresgästerna eller verksamheten för konsthallen och biblioteket. Till slut togs beslutet att göra de nödvändiga ändringarna i konsthallen, där även det tidigare förrådet i direkt anslutning till hallen åter skulle tas i bruk. Ninni Mellander kunde andas ut, inte minst med tanke på hennes flera års slit med att transportera material fram och tillbaks till husets källarvåning.

Gudrun Sjödin är noga med att framhålla konstnärernas betydelse och delaktighet i den vardagliga processen. Genom att få med de professionellt aktiva i ”tänket” får de politiska besluten en förankring i den kulturella verkligheten på ett sätt som är mycket ovanligt. När jag senare på kvällen stöter på kommunalrådet Jan Johansson (s) håller han med om de positiva förändringarna för konsthallen, men tillägger lätt maskerat ”om bara inte konstnärerna vore så tjuriga”. Kanske, tänker jag, har det att göra med en tradition i Ådalen, en social medvetenhet som in i vår tid till viss del övertagits av kulturarbetarna. Konstnären Birgitta Nenzén har till exempel i mångt och mycket varit delaktig i den nya utformningen av miljön i Kramfors centrum. I motsats till övriga resecentra i länet när det gäller designen kring de nya järnvägsstationerna har man i Kramfors också redan tidigt anlitat flera konstnärer att delta.

Workshop med diskussioner kring ”Min arbetsplats”

En viktig sak som Gudrun Sjödin framhåller när det gäller kulturverksamheten i kommunen är att skapa bra grunder för att öka intresset och engagemanget för opinionsbildning, demokrati och delaktighet. Ett sätt är att se exempelvis konsthallen som en arena för inte bara för konst utan också som en visuell debatt- och diskussionsarena. Ett led i den riktningen är det nya projektet ”Min arbetsplats”, där kommunens tillväxtavdelning inbjudit medborgare att berätta i bild om hur man upplever sina arbetsplatser. Resultatet kommer sedan att presenteras som årets sommarutställning i konsthallen. I en informell workshop på kvällen för mitt besök satt ett dussintal deltagare samlade för att spåna kring arbetet och utställningen. En av deltagarna, som nyss hade flyttat från Stockholm till Kramfors - för de fria möjligheternas skull som han uttryckte det, undrade om man inte på sikt kunde utveckla ett intressant projekt som det här till en högre och mera professionell nivå. För Kramfors framtid borde det vara viktigt att bryta ner gamla fördomar och föreställningar om orten som igenvuxet industrisamhälle och skapa nya bilder som visar nytänkande och mångfald. En spännande tanke tyckte flera av deltagarna och något som kommunen genast borde snappa upp.

Sofie Johansson och Anne Ståhl-Selllin deltar i estetelevernas utställning.

Utställningen ”Min arbetsplats” visas i juli och augusti, men redan nu kan man beskåda hur den nya konsthallen fungerar rent praktiskt. Den estetiska linjen på gymnasiet öppnade samma dag som jag var där sin elevutställning, med en stor mängd verk i foto, måleri och tredimensionella uttryck. Med den nya stora väggen tillsammans med ett tiotal mobila väggpodier frigörs nu många möjligheter till att skräddarsy lokalen för varje ny utställnings specifika behov. Något som säkert kommer till pass för senare program till hösten, där bland annat konstnärerna Lena Ekmans måleri och Britt Markatt-Labbas textilkonst ingår. Ambitionerna för kulturen i Kramfors är kanske högre än vad den ekonomiska kostymen tillåter men är samtidigt en spänd båge för nödvändiga och nya visioner. Ännu återstår några delmål och diskussioner för att få till stånd ett färdigt utvecklat kulturhus, så det är naturligtvis upplagt för ytterligare argumentering inför det kommande valet.

Text och foto: Jan K Persson
2010-05-11