Fredrik Lindqvist
Grafik, Örnsköldsviks museum och konsthall, till 29 nov.

– Titta där. Och titta där är han!
En barnfamilj som stiger in i konsthallen blir mina introduktörer till Fredrik Lindqvists utställning. Familjefadern kommenterar porträttet av rocksångaren Ozzy Osbourne med familj:
– Där är hans fru Sharon. Det ser man, hon brukar alltid ha en hund med sig. Adidas-logon på det betraktande barnets toppluva flyter ihop med Adidas-logon på träningsskorna i bilden av familjen Osbourne. Den polulärkulturellt bildade barnfamiljen är den idealiska publiken för Lindqvists utställning. En förälder som vet något om hårdrock och uppmärksamma barn som förmår känna igen och tolka sagofigurer och fabeldjur.

©2012 BUS/Fredrik Lindqvist, Erzähl mir eine Geschichte, träsnitt på textil

Det är mäktiga strömningar som dabbar samman i Lindqvists arbeten och på konsthallens väggar. Alla verk är utförda som träsnitt på tyg. De stora formaten uppnår han genom att tråckla och sy samman de mdf-baserade tryckens begränsade format till bilder som både liknar gobelänger med textilt fall och den samtida masskulturens pådrivande plakat och uppmaningar i de offentliga rummen. Med sitt kompromisslösa val av träsnitt anknyter han till en teknik som Albrecht Dürer bringade till fulländning mot 1500-talets slut och som tagits i bruk av samtida konstnärer i bilder med kraftfull politisk udd; Torsten Billman, Torsten Jurell, Petter Zennström. Lindqvist har dessutom utvecklat sitt arbete på konstakademin i Düsseldorf, den traditionstyngda skola där Joseph Beuys verkade och där dennes anda och inflytande fortfarande inte var bortstädade ur hörnen när Lindqvist kom dit som utbytesstudent från Konsthögskolan i Umeå.

Om detta får publiken dock ingenting veta i utställningen i Örnsköldsvik. Någon CV eller annan brukarvänlig presentation tillhandahölls inte vid mitt besök. Och det beror inte på den utställande konstnären. Bakom hans hejiga och till synes gladlynta tilltal finns alltså både akademisk skolning och encyklopedisk lärdom om masskulturell semiotik och ikonografi.

När jag första gången mötte Lindqvists bilder i grafikutställningen 5x5 i Örnsköldsviks museum 2011 undrade jag en del över hans inriktning. Varför har han valt det otympliga träsnittet? Varför målar han inte när han så tydligt gillar att använda färg? Och varför trycker han på tyg när tygstyckena ändå inte räcker till för hans anspråksfulla format ?

När jag åter står omgiven av bilderna i konsthallen känner jag mig närmast övermannad. Och förstår att det ska vara så. Den exakthet och brutalitet som träsnittets konturer ger är eftersträvade. Här råder ingen tvekan om hur en giraff, en känguru eller Osbournes tatueringar ser ut och hur de ska avbildas. Träsnittet är en teknik som ackumulerat laddning genom århundraden. Återbruket ger därför sprängkraft i bilder som berör världen och värden av idag. Valet av tyg som underlag är ännu ett slags återanvändning; av en starkt mättad färgskala och av de associationer och den närhet till minnen som tyger ofta medför. Fragment ur en industriell mönsterproduktion finns inpassade som berättande inslag i nästan varje bild. Med det megalomaniska formatet tar han upp kampen med konsumtionssamhällets snabbproducerade bilder och budskap som ingenstans går att undvika och väller över oss så snart vi går ut för att köpa mjölk.

De frikostiga bildflöden Lindqvist erbjuder i dess ställe måste uppfattas som mycket generösa. Några väggbonader för barnkammaren är det inte. Han blandar och ger från olika världar och låter dem samsas för att avläsas jämsides. Otäcka figurer lurar i det som först ser både roligt och vackert ut. Men bröderna Grimm var också grymma. ”Erzähl mir eine Geschichte” är en central titel. Barnets enkla begäran – berätta en saga, tycks ha utmanat konstnären och han verkar ha outtömliga resurser att infria förhoppningarna. Som betraktare utmanas man på samma sätt att både se med vuxen och barnslig blick, att läsa och ta mot. För här står man inför en riktig story-teller med ett outsinligt förråd av bilder som förmedlas med äkta berättarglädje.

Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2012-11-14