Tid för skulptur
Camilla Bergman, Örnsköldsviks museum och konsthall, till 20 okt.

Den grekiska gudinnan Nike finns närvarande i Camilla Bergmans utställning i Örnsköldsviks konsthall. I litet och stiliserat format visserligen. Därmed har konstnären ändå redovisat sin anknytning till en klassisk skulptural tradition, som hon följer ända in i samtiden, vilket utställningens titel också antyder. Hennes material är inte marmor utan betong, i några fall brons och keramik. De figurer som möter oss i konsthallen är både nutida och unga. En rad ungdomsporträtt är gjorda som byster, som om de hörde hemma i ett kungligt porträttgaller. Men de har helt annan uppsyn. De är både eftertänksamma och kaxiga. Den vördnadsbjudande Skvaderdam kan tolkas både som gudinna, mytisk figur och självmedveten ung kvinna av idag.

©2012 BUS/Camilla Bergman, Ung musiker och Lyssna, betong/keramik

Skulptur sägs komma till antingen genom att konstnären lägger till eller tar ifrån, beroende på vilket material hon/han bearbetar. När man ser sig om bland Bergmans figurer måste man beundra den säkerhet med vilken hon skapat deras konturer. Vilken metod hon än valt har hon fört arbetsprocessen till den punkt där inget finns att tillägga och inte heller att dra ifrån. Just i Örnsköldsvik finns en av referenserna nära till hands. Bror Marklunds Sittande pojke finns i museiparken strax utanför konsthallen. Att Bergman tilldelats stipendiet i hans namn är ett gott skäl till att hon ställer ut just här. Att tanken också går till Brancusi är inte långsökt. Förmågan att uppnå en kombination av enkelhet och innerlighet finns hos båda.

Tecknandet är hos många skulptörer ett viktigt biflöde. Kanske också en nödvändighet. I Camilla Bergmans produktion sägs tecknandet vara omfattande och i utställningen får de ta rejält utrymme. Intressant nog har hon tecknat fjärilar. De är inte de enda fjärilar som ställs ut av konstnärer i höst. Men till skillnad från Nathalia Edenmont, som med all rätt kritiseras för att bygga upp bilder av utrotningshotade fjärilars färgstarka vingar negligerar Bergman fullständigt fjärilarnas spektakulära kolorit. Hon är ju skulptör av blodet. Hon söker och återger istället fjärilarnas form. I serien Luftburen får hon oss att uppmärksamma detta mindre iögonenfallande drag liksom deras förmåga att lyfta trots den kroppslighet och tyngd hon fångat i bild.

På Höglandsskolan i Örnsköldsvik finns det skulpterade lejonet Leo i brons. Den kan också användas som sittplats. Det är ett av Camilla Bergmans många verk för offentlig miljö. Såväl utomhus som inomhus använder hon sig ofta av arketypiska figurer. Lejon - men också hästar och gudinneliknande kvinnofigurer. Den offentliga skulpturen står ofta i förbindelse med prestige och makt. Därför är det så givande och tacksamt när skulptörer, som här, vänder den andra sidan till i intimare utställningar och rum. Den sida av konstnärskapet som emanerar ur den egna uttrycksviljan och där den uppdrivna känslan för form och färg används i ett tilltal man upplever som personligt. Men skulpturen i det offentliga rummet kan förvisso förmedla andra kvalitéer utöver det officiella. De kan inge känslan av trygghet och omsorg och bidra till vår orienteringsförmåga i de allmänna rum vi delar med andra. Flera av de figurer med vilka Bergman befolkar Örnsköldsviks konsthall är just genom sina personliga uttryck och ofta kavata uppsyn väl rustade att träda ut i nya offentliga sammanhang. Inte för att skapa prestige utan mer för sin förmåga att utstråla och inge respekt.

Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2012-09-25