En svartvit Bengt Lindström
Länsmuseet Murberget, till 12 maj 2014
Bengt Lindströms väsen, till 30 sep 2012
Vi förknippar regelmässigt namnet Bengt Lindström till en bildvärld av eruptiva målningar där tjocka lager av färg och monsterliknande figurer hotar falla ut över betraktaren. Det är schablonbilden av en målare som i mångt och mycket förtränger ett konstnärskap som vid en närmare betraktelse av övrig produktion visar en mer nyanserad bild. I sommar plockar Murberget fram över femtio svartvita grafiska verk ur museets samling, från donationen Michéle och Bengt Lindströms stiftelse för modern konst. Utställningen visas på museets nedre plan, i Bengt Lindström-rummet där tidigare hans stora Asagudarmålningar hängt. Ända fram till våren 2014 kommer Lindströms svartvita grafik att kunna ses och kanske till en del förändra bilden av hans konst. I varje fall ge en tydligare och precisare bild av de motiv som sysselsatte honom. Liksom i de stora färgmålningarna handlar det om mytologiska väsen hämtade ur förhistoriska berättelser och sägner. Som ett intro till utställningen har curatorn Maria Sundström låtit museet i sommar utomhus placera ut ett antal utskurna objekt av dessa återkommande väsen och krumelurer i Bengt Lindströms motivvärld. Avsikten är kanske att lyfta fram det lekfulla och sagomässiga och ge en mindre skrämmande (?) inträdesbiljett till hans konst. Själv blev jag aningen förbryllad men onekligen drar figurerna barnen till sig som kompisar ute på gräsmattan.
©2012 BUS/Bengt Lindström, Eddan-Eddan-Eddan, litografi
Problemet (eller egenheten) med hans färgmålningar är det extremt höga tonläget i både form och färg. Det uppstår ständigt kollisioner mellan de bägge faktorerna som var och en hotar och tenderar att upphäva varandra. Jag tror inte Bengt Lindström var omedveten om det, att dra på med alla cylindrar i form och färg var kanske enda vägen för honom att nå det extatiska uttryck han sökte. I intervjuer i Sveriges Radio i slutet av 70-talet pratar Bengt Lindström om ett slags dårskap, att han blir överväldigad: ”Man måste överdriva till ytterlighet för att visa känslan, så styrkan kan förmedlas.” Inget vek undan, varken våldet eller skönheten, när allting ställdes på sin spets sammansmälte de i en legering där de båda kämpade om herraväldet. För att komma till sin rätt krävdes också riktigt stora format och därför lyckades han som jag ser det bäst i serien om asagudarna. I det stora formatet är det som om formen och färgen frigör sig från varandra och kan spela på varsin planhalva.
Den svartvita grafiken blev kanske ett sätt att komma ner på jorden. Om mycket av extasen försvinner i och med avlägsnandet av färgen får formen här istället större spelrum med sin intensiva självgenererande dramatik. Det är den drastiska och direkta teckningen och den ”brutala” konturlinjen som i mångt och mycket är tyngden och kärnan i Bengt Lindströms bildvärld. Det syns tydligt i den här utställningen hur formen så att säga är ryggraden i en bild och att det är armeringen och kompositionen som avgör det slutgiltiga resultatet.
En märklighet är att intensiteten och det omedelbara uttrycket faktiskt känns mer konstituerad eller homogenare här än i färgmålningarna. Den starka färgskalan i hans vanliga måleri verkar ibland förmildrande på den egentliga råheten och underliggande kraften. En narrmask som lurar betraktaren och som suger in denne i tigerburen. I den svartvita grafiken syns inget smicker eller lockrop. Här är det sak i sak. Bilden är utan mellanled och konstant. Utan några som helst lockande rödskynken låter Bengt Lindström sina onda (eller goda?) andeväsen framträda i sina mest nakna skrudar. Mystiken eller spänningarna blir inte mindre för det, tvärtom. Likt den gamla svartvita filmen påminner det om något autentiskt och nästan dokumentärt, som sanningsvittnen om verkliga fiktioner uppträdande strax bakom vårt invanda betraktandes färgprisma.
Av de 55 verk som visas är det serien ”Mysticism” (1995) med tio bilder i som uppehåller mig mest. Även om det ser ut som porträtt av bestialiska vidunder så handlar enligt Bengt Lindström alla hans bilder i grunden om människan. Med titelord som vittnet, frestaren, Guds fingrar, den bedjande, reformatorn, leds man in i en dunkel bildvärld av religiösa myter och folklig trolldom. Uppspärrade ögon signalerar skräck, vanmakt och offer. Genom det dramatiska innehållet kan Bengt Lindström också dra på för fullt i den hårdnackade konturlinjen och låta det svarta och vita kollidera med varandra som i ett infernaliskt skådespel med alla lampor påslagna.
En mera avspänd och underfundig motpol i utställningen är serien ”Eddan-Eddan-Eddan” (1975), där burleska mänskliga sammanstötningar sker mot fonden av franska tidningssidor. Här ges bra prov på Lindströms absurda humor och djupa mänsklighet.
För att ge Bengt Lindström full rättvisa i sina svartvita arbeten hade jag gärna sett något prov på de överraskande målningar i gråskala som visades en gång på Midlanda konsthall. För mig innebar det att jag för första gången blev omvänd i min syn på Bengt Lindströms konstnärskap. Jag hoppas de finns kvar någonstans i gömmorna och kan presenteras vid ett annat tillfälle.
Text och foto: Jan K Persson
Volym 2012-07-31
