Bengt Lindström
Urval från Lindström-samlingen, Härnösands Konsthall, till 11 feb.

Det ser ut som en liten brokig samlingsutställning av konst från 1900-talet. Här samsas traditionella motiv som landskap, stilleben och teckningar, med typiskt modernistiska verk med släktskap till kubism, abstrakt konst, surrealism. Visste man inte att konstnären är Bengt Lindström skulle utställningen kunna uppfattas som en relevant pedagogisk installation hur konst kan se ut och hur verkligheten kan tolkas genom olika sätt att se på den. Enskilda konstnärer förknippas i regel med något eget personligt uttryck, en stil eller riktning som denne slutligen har hittat och som han eller hon blir fast vid som ett varumärke. Kanske mer än någon annan konstnär på våra breddgrader har Bengt Lindström blivit inkarnationen av ett varumärke. Samtidigt har hans specifika egenart, de kompakta och starka färgsjoken i dramatisk formskrud, också paradoxalt i de breda folklagren blivit slentrianmässig synonym för all sorts ”modern konst”, något främmande och avskräckande för att det är för barnsligt eller för enkelt eller helt enkelt för mycket färg eller för mycket konstigheter.

©2012 BUS/Bengt Lindström, Schackspelande kvinnor, olja 1951

Det är få som tänker på att nästan alla konstnärer har prövat på en mängd olika uttryckssätt under olika perioder innan man hittar den inriktning som passar bäst det egna temperamentet. Och då är det ju särskilt på sin pedagogiska plats att visa hur just Bengt Lindström navigerat sig fram i början i sitt konstnärskap, även om det här bara handlar om ett litet stickprov som Härnösands Konstförening plockat ur den samling som finns på Länsmuseet tillsammans med lån av några privata och kommunägda verk.

Några skissartade teckningar visar porträtt och personer med böjda huvuden, kanske som tidig antydan om sökandet efter djup eller allvar. I 40-talsmålningarna ”Blomsterstilleben” och ”Självporträtt” ser man genast hur det realistiska motivet dras mot förenkling i färg och form. Den geometriskt inspirerade oljemålningen ”Utan titel”, förmodligen gjord runt 1950, tillsammans med ”Schackspelande kvinnor” från 1951 visar hur Bengt Lindström från början intresserade sig för den lekfulla formen, kompositionen och det öppna bildplanet. Schackbrädet i det senare verket är också utformad som en abstrakt målning, som om konstskapandet i grunden är ett intellektuellt avancerat spel om färg och form. Det får en möjligen att tänka mer på Duchamp än Lindström men då glömmer jag bort den eftertänksamhet och de djupa reflektioner som den senare gav uttryck för i en intervju av Anders Lidén om sitt måleri.

Den bild som jag stannar mest inför är litografin ”Odens väg hem”. På en uppochnedvänd fransk tidningssida med politiska nyheter har Bengt Lindström målat en av sina karaktäristiska ”sammandrabbande” figurer. Collaget slog igenom på 50-talet där ofta märkliga möten uppstod mellan dokumentär verklighet och konstnärlig fiktion. Det för mig häpnadsväckande här är inte bara det ovanliga att se hans senare måleri i ett förmodligen tidigare collage, utan hur det plötsligt ser ut som en syntes av Bengt Lindström. Ser jag inte här i blixtbelysning det i grunden sociala patos som ligger bakom hans signum, den yttre verklighetens strider och tillkortakommanden? Men också – och det är här som konstens komplikation kommer in – leken och nyfikenheten, de spår av äventyr och gåta som sipprar ut mellan penseldragen på ett tidningspapper.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2012-01-25