Konst som gränsövergångar
Två utomhusverk invigda i Världsarvet

I Världsarvet Höga Kusten har nyss invigts två permanenta konstverk i landskapet. Det ena kan ses som förbindelselänk till havet och historien och det andra som ett hälsningstecken från Skuleskogen till alla som kommer längs E4 norrifrån.

©2011 BUS/Katarina Löfströms stentrappa, på avstånd och nära

På en liten strandklippa i Bönhamn har Katarina Löfström låtit hugga ut en trappa i granit, precis vid vattenkanten. Trappan består av fem steg där det översta steget ligger synligt över vattenytan. I och med en årlig landhöjning på 8 mm kommer hela trappan på lång sikt, vi talar om någonstans runt år 2130, ha rest sig upp fullt synlig. Tidsaspekten är verkets bärande innebörd, där titeln ”Passage” kan tolkas som något konkret att förflytta sig genom och ett ord för en tidsmässigt långsam och utvidgande process. Landhöjningen kommer att kliva till synes omärkbart sakta men säkert, steg för steg upp i trappan och lämna vattnet under sig. Det är en konceptuell funktion i konstverket som vi inte märker när vi står vid granitklippan utan bara kan föreställa oss. Det vi faktiskt ser och kanske glömmer bort är dess även praktiska funktion, ett arbete i sten som kan förflytta oss ned i vattnet inte olikt en vanlig badtrappa i en bassäng.

Med tanke på tidsperspektivet kan vi bara ana hur uppfordrande verket blir med dess framtida ständiga inviter eller krav på mätningar. Den interaktiva dimensionen kommer att sakna allt motstycke. Men i takt med den globala uppvärmningen dyker osäkra parametrar upp när man funderar kring fortsättningen. Vad händer om vattennivån börjar stiga samtidigt med landhöjningen eller snabbare än den? I framtiden kommer möjligen trappan i Bönhamn bli ett välkänt begrepp i miljödiskussionen och ett återkommande korrelat att hänvisa till.

©2011 BUS/Catrin Anderssons installation, vy mot norr

Om Katarina Löfströms verk är lågmält och nästan osynligt integrerat i landskapet är Catrin Anderssons ”Med näsan mot iskanten” desto mer anslående och avvikande. Vid västra entrén till Skuleskogens nationalpark står en rektangulär glasvägg uppställd som en jättelik skylt likt ett färgprov eller något okänt emblem. Med liggande färgfält i föränderliga toner från blått via gult uppåt mot rött är det dekorativa anslaget påtagligt mot fonden av den dova skogsbeklädda höjden. Det öppna och fritt abstrakta uttrycket i verket gör att man kan läsa in egentligen vad som helst i det. Den avgörande faktorn är ljusets och väderförhållandenas växlande inverkan, hur det påverkar utseendet och upplevelsen. Hur färgerna skapar kontraster mot omgivningen, hur transparensen i glaset förskjuter landskapets egna färger, hur solljuset reflekterar och färgar markpartierna nedanför glasverket. I gestaltningen av de olika färgskikten har Carin Andersson till viss del utgått från en vetenskaplig teori kring islossning, när olika färger uppstår när ljus bryter genom sönderfallande is.

Den vetenskapliga kontexten i de båda landkonstverken till trots så får vi inte glömma bort mötet som sker direkt mellan betraktare och verk. Som när man går in på ett galleri eller museum och möter ett konstverk för första gången. Man går rakt till verket helt enkelt för att hålla ögonen och tankarna fria. En sådan mera oförutsägbar upplevelse skulle jag inte heller vilja vara utan och handlar om den kanske viktigaste åtbörd som konstverket uttrycker. En stentrappa vid havet som man kan placera foten på, en glasvägg på berget att nyfiket titta genom. Bägge verkens enkla och direkta fysiska uttryck skapar förvånansvärt ännu större spelrum än vad de omedelbara kopplingarna till världsarvet ger vid handen.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-06-21