Anders Sunna
Örnsköldsviks Museum & Konsthall, till 5 mars

När detta skrivs pågår målet mellan renägande samer från Vapstens sameby och markägare I Nordmalings kommun i Högsta domstolen. Men även grannkommunen Örnsköldsvik är renbetesland. När Örnsköldsviks museum vintern 2011 visar en utställning med en ung samisk konstnär fortsätter museet sin goda tradition att spegla samisk kultur Nolaskogs. Anders Sunna, född 1985 i norrbottniska Kieksiäisvaara och numera bosatt I Vännäs, kommer från en renskötande familj och känner rennäringens grunder. Men han har valt att ta sin konstnärliga talang på allvar och har skaffat högskoleutbildning på Konstfack. Han är konstnär fullt ut.

©2011 BUS/Anders Sunna, Betonglappens spåtrumma, objekt, renskinn och emalj.

Sunna har naturligtvis rätt att benämnas konstnär utan att räknas som “samisk konstnär”. Konstnärer från den dominanta svenska kulturen markerar sällan sin etniska tillhörighet. Bland samtida samiska konstnärer finns de som framhåller sin samiskhet. Hos andra märks den inte alls. Inför mötet med Sunna kommer jag att tänka på kanadensiska och nordamerikanska konstnärer ur ursprungsbefolkningen, som framgångsrikt blandar erfarenheter från First Nations med stilgrepp ur den förhärskande masskulturen så att hybriditet uppstår. En rikssvensk förbudsskylt, kantad med renskinn och omgjord till spåtrumma är en sådan hybrid artefakt i utställningen på Örnsköldsviks museum. Den tillägnas samerna i Sveriges största sameby Stockholm.

Ett oftast vintrigt landskap är målningarnas bakgrund. En annan tolkningsmöjlighet, som Max Book en gång har formulerat, är att landskapet har huvudrollen i det pågående dramat. I detta arbetar Sunna bokstavligen med schabloner. Det samiska representeras ofta av lätt igenkännbara figurer, renhorn och ornament, som upprepas men varieras med hjälp av schabloner. Man kan avundas den rika och vackra ikonografi han har tillgång till. Den koloniserande härskarkultur jag själv tillhör är närvarande med mindre tilltalande element: brunskjortor, landshövdingar, parlament, silhuetter av maktens boningar, skjutfärdiga soldater och kravallpoliser. I det agitatoriska politiserade måleri Sunna tillämpar finns goda föregångare som Lars Hillersberg, Karin Frostensson, Ulf Rahmberg.

Sunnas genre är en hybrid: ett politiserat landskapsmåleri. Hans teknik likaså. Han jobbar med olja, akryl, spackel och renblod. Han kan säkert måla vackrare om han ville. Men han förhåller sig medvetet mindre insmickrande. Han har ett ärende men släpper fram sin känsla för humor i både bilder och titlar: Styrd av staten, Blå gul rasering.

Som bakgrund till Anders Sunnas måleri finns inte bara det nordliga landskapet och dess mörka himlar utan också personliga erfarenheter av rättstvister och tvångsförflyttning. Ett komplicerat fall kring koncessionsrenskötsel finns redovisat med inklistrade textfragment i bilden Bråkiga lappar eller envisa överlevare. Sunnas uttrycksvilja bottnar kanske i denna erfarenhet och komplikation. Man kommer de bråkiga männen närmare i Bröder mot vinden. De kunde vara vilka män som helst i den arktiska sfären men tillhör hans familj.

Han bemästrar dock sin eventuella melankoli. Som bildskapare visar han gott humör och förmåga att hantera och variera sina material och ämnen med lätt hand. Det kulturella och personliga arv som sannolikt är en drivkraft förmedlas med stor berättarglädje.

Text och foto: Margareta Klingberg
Volym 2011-02-15