Stefan Bladh
Fotografier ”The Family” på Härnösands Konsthall, till 19 mars

Jag var tvungen att ett par, tre gånger söka upp Stefan Bladhs fotografier på Härnösands konsthall för att komma till skott vad det hela handlar om. På något sätt skymde utställningens form och pretentioner de enskilda bildernas berättelser, som att man åter ser ett socialt reportage utan att upptäcka någon ny infallsvinkel. Kan det här vara något mer än 70-talet upprepat på Epson papper? Stefan Bladh har i flera resor till Turkiet återkommit till ett och samma mål, att hälsa på en fattig och kringströvande familj och dokumentera deras vardag. Resultatet har blivit ett traditionellt bra foto i klassisk anda väl i linje med många andra sociala dokumentationer ur fotohistorien. Det visar ett starkt engagemang för den aktuella familjen, i närbilder av porträtt, med miljöskildringarna av utsatthet och oro av hur varje dag ska klaras men också i glädje och gemenskap, i fotografier som alla känna igen sig i om man har den minsta inlevelse hur det kan vara i ett mänskligt utanförskap. När jag från början saknade ett nytt grepp i utställningen bygger det mycket på den invanda förväntan på bildkonsten, att den ska ge kickar som överraskar och vrider något på ens bildseende. Sedan jag la denna otålighet åt sidan kunde jag börja titta på vad bilderna faktiskt visar.

Stefan Bladh, Zübeyde, Istanbul 2002

Jag ser pojken Aliye ömsint och krampaktigt hålla två kattungar i famnen, som om inget annat kan vara mer värdefullt. I ett annat foto står han med en tröja med samma skrovliga mönster som muren bakom honom. Jag ser hans bror Sehriban nyfiket granska ett avhugget tupphuvud som han trätt på fingret, normalt en makaber bild men här burleskt och avväpnande. Risken för romantiserande av en tuff verklighet är alltid överhängande, men allt ligger i betraktarens öga. Att vi ska känna medkänsla över att människor i Europa fortfarande lever under knappa omständigheter är kanske något som vi ske se som självklart, mera än att tycka att bilderna i många fall är estetiskt intressanta. Verkligheten överträffar alltid konsten heter det. Samtidigt kan man inte undgå att söka efter den konstnärliga skärningspunkten i bilder av verkligheten. Det är en frågeställning som är vansklig för att inte säga omöjlig när det just handlar om social utsatthet och nöd. Men vi måste likväl ställa den. Konsten främmandegör alltid verkligheten, även i de fall då vi vill känna direkt närhet, släktskap och igenkännande. I den avskiljda konstutställningen utkristalliseras det estetiska perspektivet, den långsamma förskjutningen av betraktandet som börjar i det ”djupa verkliga” innehållet och som slutar i den för konsten så besvärliga men avgörande ”ytliga” formen.

I Stefan Bladhs utställning möter vi en miljö som i sig är tillräckligt dramatisk för att omedelbart ge intressanta bilder, med urban och sårig arkitektur, med människorna som levande mjuka kontraster mot den hårda yttre miljön. Alla chanser finns att smeta på med grova medel men Stefan Bladh är välgörande lågmäld. Möjligen kommer det sig av det avvaktande förhållningssättet, att varken lägga yvig tyngdpunkt på det känslomässigt personligt närgångna eller på det estetiska yttre sammanhanget. Det ger en känsla av visad respekt inför den turkiska familjen, att det är han som är den verklige främlingen i sammanhanget.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-03-12