Miriam Laussegger
”Versailles/Örnsköldsvik”
Galleri Lokomotiv, Örnsköldsvik, till 17 sep.

Vad är essensen i en estetisk upplevelse? På samma sätt som man i vetenskapen i modern tid kryper allt längre in i kärnan av det som går att upptäcka, till exempel i kvantfysiken, skulle man i en konstnärligt färgad upplevelse kunna zooma in på detaljnivå det som kan vara byggstenen eller den enskilda bokstaven i ett visuellt uttryck. Något åt det hållet känns det som österrikiskan Miriam Laussegger gestaltar i sin redovisande utställning av sitt arbetsbesök vid ÖKKV. Hennes enkla och raka koncept är att låta fragment från två diametralt skilda världar möta varandra, Versaillespalatset utanför Paris mot industriarkitektur i Örnsköldsvik.

Miriam Laussegger, ”Versailles blue”, screentryck.

I två serier screentryck ställer hon fyra närbilder av ornamentala tapetmönster från en interiör i palatset i Versailles mot tre exteriörer från stora runda oljecisterner i Örnsköldsvik. Avståndet kan tyckas långt, både geografiskt och innehållsmässigt, det närbesläktade kan vara det mjuka linjespelet eller formgivningen även om avståndet här också kan förefalla långt mellan franskt 1700-tal och en svensk industrimodernism. Mitt i rummet har hon hängt ett skirt draperi från tak till golv med närbesläktat mönster från tapeterna. På golvet under draperiet ligger en svart spegel som en djup tjärn och som en bjärt kontrast till det skira och luftiga.

Kanske rör det sig om en fallgrop mitt i utställningen. Det finns ett inte så litet skikt av metautställning i Miriam Lausseggers redovisning. Till exempel så undrar man över tre tomma upphängningskrokar på en av väggarna. Har något missats här, verkar inte utställningen lite väl knapphändig? Tittar man sedan noga på den första tapetbilden, ”Versailles blue”, så syns tre krokar också hänga tomma på den väggen. Även i de finaste salongerna kan detaljer bli förbigångna. Det lekfulla inslaget står också i samklang med utställningens karaktär av tillfälliga intryck och minnesbilder, där fragmentet eller den lilla detaljen har diffusa länkar till större sammanhang. Ungefär som vykortets funktion, att erinra om att vi varit på en viss plats och bilden blir sanningsvittnet.

Utställningen blir till en lös tankegång kring undanglidande förbindelser som plötsligt kan uppstå mellan främmande miljöer och tider, där det lilla brottstycket kan få huvudrollen. Miriam Laussegger ger dock inte mycket ledtrådar, det är som att hon med några få estetiska grepp vill lämna över till betraktaren att fylla ut mellanrummen i hennes berättelse. Kanske är det också ibland bättre att säga för lite än för mycket?

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-09-01