Anna Abrahamsson
Härnösands Konsthall, till 12 feb.

Underlandskap är namnet på Anna Abrahamssons utställning av målningar, ett måleri som till viss del dekonstruerats i en installation och en film. Den mångtydiga titeln får mig att tänka på landskapet som under (mirakel), som något underbart, men även som något underjordiskt i betydelsen undergrävande eller underliggande. Alla dessa betydelser går inte att bortse ifrån när jag ändå i första hand uppfattar utställningen som en undergångsvision, med tanke på det öde, hotade och utsatta landskap som gestaltas.

©2010 BUS/Anna Abrahamsson, Vägen I, olja.

Det handlar om ett landskap som iscensatts i en teatral och surrealistisk form, med platta och förenklade färgfält som liksom frätts ut av ett skräckinjagande och obarmhärtigt ljus. Landskapet har blivit förgiftat, den gröna marken har blivit röd och ingenting ser ut som det borde. Här och var strövar någon vilsen hund, i ett par bilder syns silhuetter av kvinnor som verkar söka spår av liv eller något som kan inge hopp. Titlarna ”Vid randen (kanske har ingenting ändrat sig)” och ”Dit ingen ser henne” antyder katastrof och övergivenhet. I målningen ”(det finns saker som bara kan ses i) Halvdager” sitter en skuggform av en kvinna under en schematisk träddunge med marken som infrarött bestrålad. Allt är möjligtvis bara synvillor, det kanske är teater det handlar om, eller mardrömmen om den rena artificiella framtiden. I två bilder om ”Vägen” brinner molnen i horisonten bakom livlösa stenlandskap.

Kanske är det lätt att tänka på undergångsromantik inför Anna Abrahamssons utställning, ett i och för sig vagt begrepp som kan dra åt många håll. Det är vackert när löven faller från träden, och allting förfaller eller faller här, tydligast manifesterat i en videoloop och en installation där små bitar av löv och naturfragment frigjorts och flyger omkring. Den artificiella färgskalan, giftgrönt, turkos, neonrött, ger en bedrägligt dekorativ lyster i bilderna. Landskapet är förlorat om det nu är en dröm eller en dyster framtidsvision och samtidigt ger vi allt för att behålla någon form av gnutta av skönhet. I en ljusblå vattenpöl tittar en hare fram från ett helt överraskande omvänt perspektiv, och ”ljuset tar över” som det heter i titeln på den målningen. Det är här den andra innebörden av Underlandskap, om förundran och kanske mirakel, kommer insmygande.

Så uppfattat handlar målningarna om tablåer och teatrala utkast, i en kanske av nödvändighet platt och schematisk realism, där ackordet (Chord återkommer i flera titlar) genomsyras av en blandad stämning av skräck och fascination. Så tillkommer också ordet undermedvetenhet, det ingjutna begrepp som rotar den surrealistiska karaktären till drömmar, visioner, antydningar eller plötsliga ingivelser. Paradoxalt kopplas det också till övernaturlighet, som om det underliga under ytan rycks upp i ljusan dager. Innehållet i Anna Abrahamssons bilder blir på något sätt konstant med formspråket, innebörden är form och färg och det finns inget mer under ytan än det som finns i våra föreställningar om vad form och färg betyder. Det är därför som ordet ”under” får så många klädbyten bakom kulisserna i den här utställningen.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-01-26