Åke Hultman
Daguerreotyper 2006-2011
Galleri Konst & Kamera, till 21 aug.

I Västertjäl, några kilometer utanför Sidensjö i Örnsköldsviks kommun, ligger Åke Hultmans egen konstnärsverkstad och hans Galleri Konst & Kamera, nu omgärdad av sensommargrönska i ett vidsträckt, ljust och öppet landskap. Går man in i hans galleri möts man nästan av motsatsen, likt en mörk grotta med svarta långsträckta lådor längs väggarna med bara ett par gluggar till ljusinsläpp. Men så handlar det också om något så lätt obskyrt och hemlighetsfullt som en utställning med daguerreotyper, det mest äldsta sättet att skapa fotografi. Kort sagt så går det inte att betrakta en d-typ i fullt ljus, utan man måste låta en skugga falla över bilden för att kunna se vad den föreställer. Utifrån de villkoren har Hultman byggt speciella visningsmoduler, där hans trettiotal egna d-typer står snett uppställda i svarta lådor med punktbelysning men där vinkeln ger ett optimalt åskådningssätt. I mitten av rummet står en glasmonter med några av de apparater och tillbehör som ligger till grund för den historiska daguerreotypin.

Åke Hultman, Trollslända och ormbunke

Den här utställningen är både unik och historisk. Fransmannen LJM Daguerre offentliggjorde 1839 uppfinningen med den första fotografiska metoden. 2011 är Åke Hultman den enda i Sverige som i den här omfattningen arbetar med och ställer ut egna daguerreotyper. Arbetsprocessen är långsam och det krävs stor teknisk kunskap och tålamod, förutom den specifika apparaturen, för att åstadkomma en bild. Det som just kännetecknar en d-typ är att den endast kan finnas i ett exemplar, själva originalet. Det kan jämföras med den analoga negativa filmrutan men i det här fallet rör det sig om en ljuskänsligt bearbetad plåt. Den långsamt exponerade försilvrade plåten blir till slut det färdiga verket, inkluderande exponering, framkallning och omvandling till motsvarande positiv bild vid betraktande i ett visst släpljus. Lägger man till den tålmodiga tillverkningen, för- och efterarbetet av plåten inser man att det rör sig om ett ytterst krävande hantverk som ligger hur avlägset som helst från våra numera digitaliserade fotografier.

Är nu detta otidsenliga projekt en plötslig reaktion på fotografin som inte längre kan stå för sitt namn? Det skulle kunna vara så, likt många andra hantverk som poppar upp som svar på de många snabba och prefabricerade konstteknikerna. Men Åke Hultmans intresse för metoden sträcker sig så långt tillbaks som till 1970-talet då han upptäckte daguerreotypens egenart och började fundera kring vad ett foto är för något. Först in på 2000-talet började han med egna försök att göra d-typer. Den här utställningen är den första han visar med 29 verk skapade från 2006 till 2011. Motiven domineras av naturstudier från dova skogsbilder och frilagda detaljer av växter, blad och kvistar, till serier av torkade blommor och barr som framträder likt underfundiga tecken och en sorts naturens minimalistiska språk. Lupinblad blir en vacker stjärna och en mjölkört som stannat upp i en vindriktning blir en kalligrafisk gest. Men här finns också den gamla skrivmaskinen där bokstäverna är spegelvända som en motsträvig röst från en annan tid. Här finns fyra bilder av ett ljusinsläpp från ett fönster där den geometriska och överbelysta (solariserade) ljuskäglan vandrar i ljusbruna fält från vägg till golv. Den bildserien, Solspår, är utställningens höjdpunkt och visar på d-typens möjligheter att tänja på ljusets maximala uttryckskraft, från ljus skugga till vitt till övermättnad av nästan fysisk påtaglighet.

Åke Hultman, Solspår (detalj)

Utställningen, som i sin helhet är en poetisk installation, ger mig en egendomlig känsla av att beträda ett fotografiskt upplevelsefält som på något sätt upphäver tyngdlagen. Bilderna ligger framför mig som fasta objekt och samtidigt har de innehåll och uttryck som svävar omkring utanför både det rumsligt och tidsmässigt igenkännbara. Det är möjligen det som är gåtfullheten i daguerreotypen. Inte nog med att den bara finns som en unik bild, det verkar som om själva det ursprungliga motivet har lämnats därhän för en sorts efterbild som genererar sin egen självskapande föreställningsvärld. Det är lika besynnerligt som vackert och omtumlande. Jag rekommendera därför alla, med den minsta nyfikenhet på fotografi som konst, ett besök i Västertjäl innan utställningen slutar den 21 augusti.

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-08-17

Se öppettider under ”Sommarens utställningar”
Se även Åke Hultmans hemsida:
www.daguerre.info.se