To Landscape
Konstnärligt utbyte Mellannorrland - Österrike
ÖrnsköldsviksMuseum & Konsthall, till 13 mars

Landskap i allmänhet och kanske kustlandskapet i Höga Kusten i synnerhet är huvudmotivet för utställningen To Landscape på museet i Örnsköldsvik. Konstnärer från Mellannorrland möter österrikiska konstnärer i individuella tolkningar av naturlandskapets uttryck och innebörder. Initiativet till utbytet kom från Jenny Lundgren som tillbringade konststudier i Wien i början av 2000-talet. Sommaren 2009 inbjöds fyra konstnärer från Wien, Eva Hradil, Heike Schäfer, Klaus Joachim Keller och Stephan Hafner, till en vistelse på ÖKKV för workshop tillsammans med Jenny och ytterligare fyra kollegor från den norrländska mittregionen, Herman Lohe, Lars Ahlström, Olof Ahlström och Aino Näslund. En stor del av resultatet från mötets upplevelser och arbete visas nu i utställningen. Den gemensamma frågeställningen i To Landscape, ”att landskapa”, har varit: hur präglas det konstnärliga skapandet av blicken på den bekanta respektive den obekanta omgivningen? Först ska sägas att det gemensamma svaret, utställningen som helhet, är nog bland de starkaste jag sett på senare tid om just landskap och natur. Komplexiteten mellan landskap som vanligt motiv och dess psykologiska och känslomässiga underströmmar får här ett ganska så fritt spelrum. Det är också först nu som museet erbjudit så många salar att det känns som värdigt en konsthall.

Jenny Lundgren , Collector, akryl. Foto: konstnären.

Intressant att se är om det finns några skillnader i konstnärlig hållning mellan de norrländska och mellaneuropeiska deltagarna. De österrikiska konstnärerna verkar ha en mera analytisk och intellektuell hållning, där dekonstruktiva och konceptuella blickar med glimten i ögat går som trådar genom verken. Man kan se det i utställningens kanske vackraste verk, Heike Shäfers ”Reserved for landscape”, där hon i flerskiktslimmat trä skurit ut titeln och blottlagt träets olika strukturer och färger. Man tänker på naturen som sitt eget träsnitt och sin egen tatuering. Stephan Hafners har plockat gråa bitar av drivved och riggat upp dem på piedestal som de allra dyrbaraste fynd, och även gjort sin egen kommentar till Höga Kusten genom skört balanserande vertikala ”landskapskonstruktioner”. Eva Hradils har frilagt och omstrukturerat olika typiska motiv runt inre hamnen i Örnsköldsvik, till fragment man får läsa som poetiska rebusar. I hennes luftigt lätta screentryck ”Ö-vik summer” ses kroppens mjuka linjer smälta ihop med landskapets topografi som en självklarhet. Joachim Kellers är väl den ende som något avviker, i de till synes snabba och upplösta men ändå formmässigt sammanhållna målningar av ett nordiskt sommarlandskap.

Hos de norrländska bidragen finns mera av traditionell modernistisk realism där landskapets känslomässiga högstämdhet dominerar, kanske inte så konstigt då naturen här har en så stark påverkan. Jenny Lundgren målar kyliga och nedtonade visioner där antydda människofigurer tycks famla i ett romantiskt morgondis. Olof Ahlströms målningar bryter upp ytan i kustlandskapet som vill han visa dess verkliga och mångfacetterade ansikte. Lars Ahlström söker sig in i närstudier av strandens hårda klippor och råa vegetation och omformulerar det till abstrakta och metafysiska hemvister. Det största anslaget gör Herman Lohe i sin rumsliga videoinstallation ”Landscape Dreamscape Greenscape”. Han har sakta rört sig under djungelns trädkronor på de västindiska öarna och loopar här filmen över en hel vägg, med stora plyschiga jättekuddar på golvet där besökarna kan lägga sig ned och drömma sig bort. Som tur är har han inte fallit för frestelsen till ljudsättning, istället förstärker tystnaden filmen till en magnifikt enkel och meditativ iscensättning. Rummet blir på något sätt utställningens oas, källa och vilorum, liksom utanför alla konstnärliga strategier och samtidigt kanske mitt inne i det som är allra viktigast i den konstnärliga upplevelsen, när det enkla blir storartat utan att vi riktigt vet varför. Lite av detta, fast i diametralt liten skala, antyds också i Aino Näslunds målningar av olika fritidsaktiviteter med sina finurligt frilagda bildformer. När det gäller blinkningar åt sidan är hon väl den som står närmast sina österrikiska kollegor.

I september kommer de svenska konstnärerna att åka till Wien för ett omvänt arbetsutbyte, med sikte på utställning där i början på 2011.

Text: Jan K Persson

2010-02-18