Kvinnor och krig
Härnösands Konsthall, till 9 okt.

Åsa Bergdahl, Kirstie Ekelund, Lejla Porović, Gunnel Oldenmark, Ann-Kristin Källström, Margaretha Holmlund, Margareta Klingberg, Karin Laaja, Eva Anna Hertov, Rebecka Adelhult Feklistoff, Susanne Hedman, Anna Ulff, Eva Forsman och Malin Simons.

I den fest som avslutade vernissagedagen av Kvinnor och Krig höll kommunalrådet Anders Gäfvert ett anförande där han bland annat undrade vad det skulle betyda om man ändrade titeln på utställningen till ”Krig och Kvinnor”. Vilken betoning man nu än väljer tror jag knappast att innebörden förändras, de två orden är så starka och i sig så motsatta att det inte spelar någon roll. Kvinnor kontra krig tänker man spontant som två skiljda världar som aldrig mötas, det ena det mest destruktiva och det andra det mest livgivande för människa och samhälle. Schablonbilden är att männen går ut i krig och kvinnorna stannar kvar för att värna barn och hem. I verkligheten är båda könen förlorare, liksom kriget, ett ord som aldrig kan vinna. Därför kan det heller aldrig, om man så vill, stå före ordet kvinnor. I den här utställningen är kvinnan i centrum med krigets hemskheter som fond, hennes förhållande till det, de spår det sätter i minne och erfarenheter. Samtidigt kliver kriget likväl fram i förgrunden, det är och förblir dess infernaliska predikament att även när det är över så belägrar det medvetandet.

©BUS/Margaretha Holmlund 2010 "Tårskålar"

Utställningen Kvinnor och Krig är den sista i raden av tre som hade sin början i Umeå i februari och fortsättning i Jakobstad i juni. 14 kvinnliga konstnärer, från Västernorrland, Västerbotten och Österbotten, fyller för det här tillfället samtliga rum på Härnösands konsthall. Temats vidsträckta komplexitet märks också i utställningen, från det absoluta våldet återgett på video, via symboliskt färgade installationer och skulpturer, till psykologiska och abstrakta målningar. Komplexiteten återfinns i nästan alla verk, därför kräver utställningen att man tar sig tid. Jag ska här uppehålla mig kring några av tyngdpunkterna.

Utställningens svarta och minst sagt obehagliga hål dit allting sugs in är utan tvekan Leila Porovics installation Srebrenicas mödrar. En Youtube-video från massakern i Srebrenica visar några unga pojkar som skjuts ihjäl, och filmbilden kedjas samman med flyende pappersfåglar som symboler för de mödrar som kämpar för sanningen kring händelserna. Ljudet från de dödande skotten slår som pisksnärtar när man går genom konsthallens olika rum, som vore det en iscensatt ljudsättning av hela utställningen.

På ett enkelt träbord ligger tvåhundra små sköra skålar av porslin uppradade. Margaretha Holmlunds Tårskålar handlar om sorgen efter de lika många stupade vid slaget i Sikajoki i 1808-09 års krig. Men dessa bräckliga och samtidigt mycket vackra objekt som liknar små vita näckrosor kan gälla för alla sörjande för alla krig. Att installationen ser ut som en ceremoniell bjudning förstärker känslan av gemensam rituell samvaro i förlusten.

©BUS/Ann-Kristin Källström "Vänterskor"

I Ann-Kristin Källströms skulpturala installation Vänterskor ser man fem par smala armar sträcka sig upp ur ett mörkt, jordlikt underlag och hålla upp genomskinliga kuddar med bleka fotografier av kvinnoansikten. Vad väntar de på, döden, sömnen, livet? Med golvplattor i svartmålat trä, armar i betong och ansikten tryckta på rispapper blir verket lika mycket ett fysiskt som psykologiskt påstående om livets styrka och förgänglighet, i den drastiska kombinationen av material, genom den strama gestaltningen, i motståndet mot döden och i sin hyllning till människan. Uttrycket är tungt och kristallklart och ändå melankoliskt undflyende som ett papper i vinden.

Om oro, förtvivlan och oupphörlig längtan handlar Malin Simons Saknadens rum. Det behövs inte mer än en tom stol, ett översvämmat bord av genomkramade näsdukar och ett fönster utan utsikt för att ge en bild av kriget. Saknaden och sorgen understryks av rummets karaktär, i den grå inredningen och i de vita trasorna, och hur allt lämnats kvar som i ett hastigt uppbrott. Det skulle kunna bli patetiskt och sentimentalt, men allt beror på hur det görs och här lyckas Malin Simons just genom sin strama enkelhet och koncentration.

Dessa fyra verk handlar om den omedelbara sorgen, medan andra bidrag i utställningen genomströmmas av reflektioner kring krigets och våldets olika psykologiska återverkningar. Mest problematiserande inlägg gör Åsa Bergdahl i sitt rum om Vackra själar. Genom historiska citat, olika politiska dokument och FN-deklarationer, försöker hon hitta den kvinnliga brännpunkten inom militära sammanhang men även inom prostitutionen. Resonemanget är ibland snårigt och svårt att följa, inte minst beroende på den röriga grafiken. Själv står hon naken och blåslagen som fond, och det kanske är det som verket handlar om, den strukturella våldtäkt som kvinnans ”vackra själ” ständigt utsätts för, både inom egna och andras led.

Evaanna Hertov påminner om vår samtids krigsplatser genom textbroderade vita svepningar över gipsavgjutna kroppar. Om kroppen handlar även Gunnel Oldenmark upplösta skulpturer, om ömtålighet och skydd. Mer symboliskt oblyg är Rebecka Adelhult Feklistoffs bloddränkta trosor som hängts upp på torkställning. I Anna Ulffs gnisslande dans mellan finklänningen och vinterrocken finns en uppmaning i titeln: Hanteras varsamt. Söker man efter det subtila och dubbelbottnade får man gå till Eva Forsmans fotografier om vad som kan döljas bakom glättiga ytor. Att också renodlat måleri finns med i utställningen gör det till ett slags återhämtande mellanrum. Mörk romantik och abstraktion finns både i Karin Laajas bilder om minne, hot och oskuld, och i två närmast hallucinatoriska målningar av Kirstie Ekelund.

Sverige har varit förskonat från krig sedan 200 år men vi har haft det inpå knutarna, genom kontakterna med Finland och de baltiska länderna i andra världskriget. I Margareta Klingbergs text- och fotoinstallation Aldrig kom vi kriget så nära återges samtal med estniska vänner till hennes föräldrar och deras upplevelser av flykt till Sverige. I Susanne Hedmans videofilmer om Elvi och Varpu kommer två finländska kvinnor till tals om minnen från krigen i Finland. Elvi avslutar sin gripande berättelse, om att vara sjuksköterska i krig och se både sin kära och många andra gå förlorade till ingen nytta, med orden: ”Jag tycker inte det ska få finnas krig”.

Text och foto: Jan K Persson
2010-09-21