Lättläst om konst

Hur skriver man om konst? Kan man över huvud taget berätta i ord om något som uttrycker sig genom en annan form av varseblivning, i visuella bilder? Frågor som verkar lika omöjliga att ställa som att svara på. Konstkritiken bär exempelvis på en massa kriterier om förförståelse och kännedom om både språk och konst för att man ska kunna förstå det som skrivs. Den bygger på en gemensam överenskommelse mellan författare och läsare, att man lärt sig de koder som gäller för konstens teoribildning. Filosofen Ludwig Wittgenstein menade att ”det man inte kan säga måste man hålla tyst om”, som en vink om det outsägliga och avgörande elementet i exempelvis konst och poesi eller i en stark upplevelse. En text om konst kan av vissa uppfattas som enkel, av vissa som svår, helt beroende på läsarens förkunskaper.

Samma problematik kan gälla för nyhetstexter eller byråkratisvenska. Den 2 december hölls ett litet seminarium på Kulturmagasinet i Sundsvall, lett av föreningen Centrum för Lättläst. Förutom utgivning av s.k. lättlästa böcker ger man ut nyhetstidningen 8 sidor både på papper och på nätet. Syftet är att förmedla information på ett begripligt sätt för ovana läsare och personer med olika lässvårigheter. Samhället ska vara tillgängligt för alla, för delaktighet i demokratin behöver alla få och förstå information. Det handlar om tillgång till information, att kunna hitta, läsa och förstå texter. Undersökningar som Skolverket gjort visar att 25 % av tillfrågade inte klarar av att läsa en nyhetsartikel och därefter kunna återberätta den. 35 % klarar av att läsa alla sorts texter. Vilka behöver då lättläst? Främst de som är läsovana, som invandrare med svenska som andraspråk. Samt de som har olika funktionsnedsättningar, koncentrationssvårigheter, problem med korttidsminne.

Konstböcker med lättläst syfte

Det låter som om lättläst är en form av nödhjälp för dem som inte hänger med. Det visar sig att det kan vara tvärtom, i sina bästa stunder handlar det om överraskande nya vinklingar som kan uppenbaras, som en livboj för de som håller på att drunkna i olika genomabstrakta och genominstrumentella textuella avhandlingar. Begreppet lättläst behöver inte betyda något blodfattigt och substanslöst. Ofta handlar det om att skriva en form av klartext där textens poäng och huvudinnebörd lyfts fram. Tittar man på några böcker om konst som LL (Förlaget Lättläst) gett ut blir man överraskad hur träffsäkra raka, enkla texter framstår i kombination med bilder. Boken Design förr och nu (2005) är en vacker, bläddervänlig bok med ett stort, högkvalitativt bildmaterial där korta texter av Gunilla Lundahl bifogats till bilderna. På bara några rader hinner hon få med hur och varför en sak skapats till en viss form, sakens användning och utbredning i samhället. Det gör boken lätt att läsa och rolig att använda som populärhistorisk översikt om design i modern tid.

I ett par böcker med mera personliga möten får texterna genomgående karaktär av barnslig upptäckarglädje, i dess positiva bemärkelse. Genom att undvika abstrakta utvikningar och istället söka det direkta och konkreta skapas ofta en sorts sinnlig närvaro, men framförallt tydlighet. I boken Öga mot öga – Svenska porträtt (2002) skriver konstnären Stefan Teleman om historiska och samtida porträttskildringar. Även här är bildmaterialet utsökt återgivet och väl avvägt mot texten som upptar lika stor plats som porträtten. Teleman analyserar inte, han berättar om vad han ser, infogar sociala sammanhang och kryddar ibland med anekdoter kring konstnären. Kraven på viktig information i ett rakt och kortfattat språk gör texten komprimerad som vore den uthuggen i trä. Det blir rättframt och otvunget, inte utan lite roliga understatement ibland, som de rader som avslutar betraktelsen om Venny Soldans porträttmålning 1887 av Hanna Hirch-Pauli: Ofta målade kvinnliga konstnärer av sina vänner eller sig själva. Det var praktiskt för då hade de alltid en modell.

Frågan är om det inte är en större utmaning att skriva lättläst om konst än på det ”vanliga” sättet, att försöka förmedla något av mångtydigheten i ett konstverk men undvika till exempel långa meningar och svårare ord. När Maria Taube skriver i Kärleken och döden – konst på Moderna Museet (2002) blir hennes texter små poetiska berättelser kring dryga 30 verk på museet. Utan komplicerade resonemang, men med konkreta iakttagelser och vardagliga tankar skapar hon mera ett komplement som lägger till något till bilden än en förenklad reducering som (om man nu trodde det) skulle förminska konstverket. I det ”lättlästa” fallet måste klarhet och tydlighet vara normen, och när Maria Taube utan konstens schabloner plussar på med sin egen fantasi möter hon på något säreget sätt konstverket nära in på skinnet. Och resultatet är som jag ser det något av ett språkligt och konstpedagogisk lyckokast.

Hitta mera om lättläst på www.lattlast.se

Text och foto: Jan K Persson
Volym 2011-01-02