Herman Lohe
Målningar på Galleri VOX, till 28 dec.
Herman Lohe, Örnsköldsvik, visar åtta målningar glest utspridda på Galleri VOX. Som ett intro får man se den sirligt inramade lilla målningen ”Landskap Uppland”, där en vildvuxen grön kulle reser sig i ett för övrigt stilla landskap. Om den bilden är rent naturalistisk och ingår i en lång tradition, den påminner i sin avmätta dramatik lite om Prins Eugens ”Molnet”, så handlar utställningen i övrigt om naturintryck som abstraherats och sammandragits till mer eller mindre stilla meditationer om ljus och färg. Man hittar inte mycket av igenkännbara ting, några näckrosor, antydan av sjögräs eller alger, i någon målning en mörk landskapssilhuett.
©2010 BUS/Herman Lohe, Vattenstudie, målning
Det betyder inte att landskapet övergetts eller att ingenting händer i målningarna, snarare tror jag tvärtom att Herman Lohe genom närstudier vill komma naturupplevelsen närmare in på livet. Ett disigt, fuktigt ljus genomsyrar de två stora målningarna ”Vattenstudie” och ”Tidig morgon”, som om konstnären kisar mot ett vattendrag och en äng för att bara kunna se det viktigaste, i färgspelet eller i ljusets dominerande övertag. Målningarna är på väg att bli kristalliseringar av enbart ljus, som om en fördröjning just uppstått innan ljuset helt tagit över, mest tydligt i ”Tidig morgon”.
Intromålningen ger som sagt en vink om den romantiska hållningen, om sökandet efter det som inte omedelbart ger sig tillkänna i ett naturmotiv. Det sker en överföring av upplevelsen av natur, från det naturalistiskt sakliga till det expressionistiskt fria förhållningssättet. Vikten läggs på det fria måleriets möjligheter, där motivets färg, ljus och detaljer lyfts ur sitt sammanhang och etablerar sina egna premisser. Ändå kvarhålls den yttre ramen av ett skeende i naturen, genom antydan av vattenblänk, eller av de rörelser i ljus- och skuggspel som man till exempel kan se i en damm eller tjärn i skogen.
Det är ingen lätt uppgift som Herman Lohe väljer, att utgå i måleriet från ett slags återgivande men göra ett avgörande tillägg där reduktionen ibland blir så stark att det närmar sig det rent abstrakta. På håll kan målningarna se ut som diffusa färgytor och man måste gå nära för att kunna se de små variationer och olika strukturer som avslöjar ett föreställande motiv. I ett par pannåer är ytan så bearbetad att den nästan ger illusionen av hologram, där bilduttrycket förändras beroende på ljuset i lokalen och mitt sätt att röra mig framför målningen.
Utställningen i stort ger mig känslan av ett arbete som sätter själva måleriets formspråk framför det berättande innehållet, som en omväg för att nå ett kanske sannare eller äktare innehåll i upplevelsen. Genom nedtoningen, diffuseringen och avskalandet av det naturalistiskt igenkännbara får målningarna närmast en sakral karaktär. Det blir lågmält och centrallyriskt och talar mera om naturen som tanke än som bild. Naturmotivet blir inte mål utan förevändning för ett måleri som hos Herman Lohe söker egna vägar bortom eller bakom motivet.
Text: Jan K Persson
Foto: Galleri Vox
Volym 2010-12-14
